Det är väldigt mycket prat om vilken dyster ekonomisk tid vi har framför oss.
Känner ni att det gäller er personligen eller handlar det bara om “andra”?
Jag har väldigt svårt att ta till mig det eftersom det inte känns som att det gäller oss.
Vi bor i lägenhet och skenande elkostnader påverkar oss ganska lite.
Vi har bra marginaler för att klara ökade matkostnader.
Vi har en bra sparad buffert.
Vi har båda ganska “säkra” jobb.
Det enda som jag ser kan påverka oss är minskat börsvärde men eftersom vi inte har planerat att sälja något de närmaste åren spelar inte heller det någon roll just nu.
Hur känner ni andra? Är ni oroade för eran personliga ekonomi? Varför? Varför inte?
Inte orolig, det värsta som kan hända är att jag blir av med jobbet, vi har så vi klarar oss en stund och kan leva på min frus lön även om det skulle bli knapert.
Bra fråga och garanterat nyttigt att se det från andra perspektiv:
Jag tänker primärt att krisen gäller andra. Förmodligen för att jag är ganska beredd och “negativt” inställd och ofta utgår ifrån att glaset är halvtomt. Därför har jag försökt vara beredd på tuffare tider länge.
Jag är obelånad.
Jag äger mitt hus så varken hyra eller föreningsavgift kan påverka.
Jag har buffert.
Jag har ett fast jobb jag är bra på och trivs med i ett bristyrke.
Jag har solceller som hittills täckt 90+% av årsbehovet under både billiga och dyra år.
Jag är som ensamhushåll (-ish) anpassningsbar.
Påverkan i mitt liv handlar om kraftigt höjda levnadskostnader när det kommer till framförallt sådant jag har mindre chans att påverka. Det handlar om fasta kostnader kring el, vatten, avlopp, försäkringar etc.
Sedan blir jag mer orolig vad det kan göra med samhället i stort. Inte ekonomiskt i första hand utan mer om en djupare kris skapar klyftor, oro, uppgivenhet och liknande. Den oron påverkar ju mig också, trots mina egna åtgärder.
Njäe, orolig är väl att ta i typ men beredd på förändringar likt dem vi varit med om under tidigare kriser inklusive att bli av med jobben. Vi har alltid landat på fötterna, kanske tack vare att vi alltid jobbar med scenarier. Känner oss trygga med det.
Vi jobbar utomlands och för den med huvudsakliga intjäningen så rycker det lite i det företaget mht omorganisation och nerdragningar. Inte ovanligt att Expats ryker i sådana situationer.
Just nu sitter vi med två boende. Ett ägt boende i Sverige med mycket låg drifts- och energikostnad samt obelånad. Ett apdyrt hyrt boende utomlands som dessutom är gas-uppvärmt. Å andra sidan försvinner jobbet/jobben så försvinner även den kostnaden.
Eftersom vi är rätt nära FIRE/frivillig tidig pension så handlar det mer om att ändra lite i budgeten. De sista 1-2 årens inkomster trillar inte in och vi skulle högst osannolikt hoppa på något nytt, mer än att eventuellt deltids-konsulta motsvarande tid.
Eftersom vi båda har rätt lätt att hantera risker så är vi väl förberedda på den som kanske kommer. Jag tycker den har varit väldigt väl annonserad så det har funnits lång tid att förbereda sig, ett år eller så.
Om det blir en rejäl kris så ser vi snarare möjligheter. Öka aktieandelen över tänkt balanspunkt. Eventuellt uppgradera boendet. Be greedy when others are fearful
Inte så orolig personligen, men som någon skrev, vad händer i samhället i stort?
Vi har låga lån, och ca hälften bundet i några år till
Bundet elavtal i drygt ett år till, det kommer att kosta lite när det går ut, men håller på att förbereda för det, så det är inget som kommer att knäcka ekonomin.
Inte så stor buffert dock, men jobbar på det.
Båda ligger iof bara på medellön/strax över men jobbar båda 2 i offentliga sektorn inom områden med stor brist på våra kompetenser, så risken att bli av med jobbet är i princip noll. I mitt fall som jobbar i FM så satsas det ju rejält nu, och personalförsörjningen är en stor utmaning, speciellt inom mitt arbetsområde.
Så är inte orolig för framtiden för personlig del.
Nej, är inte oroad. Har rätt konjunktursäkert jobb, bra lön, goda marginaler och har amorterat på bolånet så det är under 50% även om bostadspriserna skulle gå ner en bra bit till. Har fjärvärme och inga brutala elkostnader och oavsett har jag så goda marginaler och stor buffert att jag antagligen skulle tåla dubblade kostnader utan att drabbas värre än att mitt sparande och eventuellt amorterande blir lidande.
Så äter som tidigare, har det varmt och gött hemma som tidigare och lever i övrigt som tidigare. Vitsen med marginaler och god ekonomi är (för mig) att bibehålla en god livskvalitet, inte att sitta och huttra i ett nedsläckt hus bara för att kunna pumpa in pengarna på Avanza. Då tar jag hellre en paus i sparandet.
Sedan finns det annat jag oroar mig för, som energitillgången och världsläget, men inte min personliga ekonomi.
Jag har hög lön men är inte beroende av den för att försörja mig eller bo kvar i villan. Visst har värdet på börsen sjunkit men extremt konservativt räknat klarar jag mig resten av livet på befintligt kapital. Resten är detaljer och möjligen känner jag en viss irritation över stigande kostnader men överordnat känner jag ingen oro.
Vad gäller räntan så har jag låg belåning och kan lösa bolånet när jag vill. Räntan ligger idag på en helt normal nivå från att ha legat på en extremt låg nivå under ett antal år. 2007 toppade min bolåneränta på 5,85% men det var inte någon skrämmande nivå då. Klarar säkert en ränta på 20% eller mer om det kniper men då löser jag hellre lånet. 20% är inte heller speciellt realistiskt långvarigt…
Stor igenkänningsfaktor. Efter att alla räkningar (bolån, el, you-name-it) betalades i fredags, vi avsatt 4 000kr per person i våra egna månadsbudget som vi får göra vad vi vill med, och utöver det avsatt 20 000kr för gemensamma löpande utgifter under månaden som brukar räcka med råge, så blev det ca 30 000kr över.
Vi äger bilen (dvs obelånad), kan köra både på el och bensin, och väljer den billigaste för stunden. Har dock fastpris på 1.5kr/kWh inklusive alla skatter och avgifter hemma, så det blir ju el…
Vi har bolån, men våra tillgångar överstiger dessa bolån med god marginal, så vi kan betala av det inom några dagar vid behov.
Bådas inkomst räcker för att finansiera hela hushållet löpande utan att använda någon buffert, så blir en av oss av med jobbet kan vi köra på som vanligt men spara mindre.
Blir båda av med jobbet har vi buffert för att leva på som vanligt i flera år, ven om alla utgifter skulle dubblas.
Båda har lång uppsägningstid och diverse inkomstförsäkringar via respektive fack.
Vi jobbar båda inom (helt olika = diversifierat) bristyrken som inte är så lätta att bli av med, och blir man av med det är det lätt att hitta ett nytt.
Bra försäkringar för både privat sjukvård, och även livförsäkringar.
Samtidigt noterar jag hur andra i vår omgivning diskuterar att julblomman till värdparet på julafton som några delat på kostnaden för ju var någon hundralapp dyrare än tänkt, att den var onödigt dyr
Vet inte om jag skall vara orolig eller inte. Största risken är väl arbetslöshet som gör att sparkvoten minskar. I den aspekten finns det få “säkra” jobb tror jag när vi ser på effekten av energikris och räntor får på samhällsekonomin. Bollarna kan komma fort och från oväntat håll när det krisar.
Nu talar vi om sannolikheter, inte absoluta säkerheter. Ökad risk betyder inte att det sker.
Mycket kommer förändras i samhället, jag tror vi står inför en 90-talskris här igen och det blir tufft för många. 90-talskrisen ändrade ju mycket i samhället också.
Trist med alla ökade utgifter, men inte orolig, mer missnöjd att utgifterna blir större som är svåra att påverka. Som el, dragit ner förbrukningen 20% och får ändå högre räkningar i år.
Enda oron är att intäkterna skulle försvinna, för det kommer bli tuffare på arbetsmarknaden med uppsägningar och därmed svårare att hitta nytt motsvarande eller bättre.
Nej jag är inte särskilt orolig för egen del, främst för att jag är mycket bättre på att spara och snåla än att investera. Dåliga tider är mitt element liksom. Vi bor billigt och utan större överraskningar i hyresrätt som tillhör det kommunala bostadsbolaget. Vi har ett liiiiitet bolån på sommartorpet men räntan kan gå upp mycket mycket mer innan det gör nåt större hål i plånboken. Vi har en bil vi äger som är billig i drift och om det kniper klarar vi oss utan bil. Min sambo jobbar kommunalt med typ 21 års anställningstid så han sitter nog väldigt lugnt. Jag jobbar statligt och sitter nog lugnt men i nödfall kan jag gå tillbaka till Socialtjänsten som alltid behöver folk. Vi har en bra buffert också.
Jag är lite orolig. Jag jobbar inom en bransch som påverkas av både räntor och konjunkturläget, så även om jag inte tror mig hänga löst så finns ju alltid risken att bolaget konkar om det skulle gå riktigt åt helvete. Sambon är inom en nära besläktad bransch på ett riktigt stort bolag som jag inte tror går under i första taget, men jag tror att hennes jobb skulle kunna försvinna om företaget bestämde sig för att lägga ned den relativt lilla verksamheten i Sverige.
Vi är även högt belånade. Köpte en lägenhet i slutet av 2020 i ett attraktivt område, och har 80+ % belåningsgrad till den värderingen som gjordes då. Mycket möjligt att vi knappt skulle kunna lösa lånet om vi skulle behöva sälja nu, men svårt att veta förstås.
Vi har tillräcklig buffert för att klara oss i närmare ett år om det skulle behövas, och skulle vi sälja av investerade pengar så ytterligare något/några år, men då skulle vi efter det vara tillbaka på noll. Vi har båda varit extremt eftertraktade på arbetsmarknaden, och har många års erfarenhet inom yrket, så jag är inte så oroad över att inte kunna hitta något jobb alls, men det kanske skulle innebära 50% lägre lön då vi är högavlönade just nu.
