Försöker förstå lite hur jag ska allokera våra pengar. Av allt jag har läst är det alltid bu att hålla en stor del pengar likvida i ett sparkonto, men räntefonder totalt acceptabelt eller t.o.m. rekommenderat. Så fort en ekonomisk plan allokerar pengar i sparkonto över en acceptabel buffer/nödkonto går alla alarm, men samtidigt ser man konstant rekommendationer om 60/40 eller liknande.
Så vitt jag kan se är räntor och räntefonder rätt likvärdiga. LF kort har haft 2.79% senaste året (med 0.2% avgift) och många fasträntekonton ligger betydligt över det. T.o.m. rörliga konton som Zaver har likvärdig avkastning (och då behöver man även tänka på att de 2.79% inkluderar tider då räntor var högre under senaste året.)
Känns ju bara som en psykologisk skillnad att folk vill känna att pengarna “är investerade”. Sedan kan även räntefonder prestera avsevärt sämre än sparkonton. Runt ett helt decennium där LF kort gick sidleds eller ned, medan sparkonton kunde ha uppemot 2% i ränta.
Jag brukar säga att om man kan välja sparkonto, välj sparkonto. Räntor är extremt komplicerat och sjukt enkelt att gå bort sig i. Man kan ha räntor som har väldigt låg risk och ingen avkastning till räntor som har en högre risk och avkastning än många aktier.
Jag kanske bara stött på fall som stödjer mitt resonemang men att det egentligen inte är så, men har lurkat i snart 2 år på diverse forum inklusive här och försökt lära mig. Då har det alltid övergripande känts som att så fort någon nämner en större summa på ett sparkonto möts de alltid av att det är för mycket på spar, att det inte finns någon poäng med att hålla likvida pengar för att man inte tror på marknaden, o.s.v. Men nästintill aldrig sett dessa svar för folk som då har enorm andel i räntefonder.
Men då är det alltså helt acceptabelt och likvärdigt att köra t.ex. en 60/40 med sparkonton då?
Jag har en 70/30-portfölj, där 70 % är aktieindexfond och 30 % är sparkonto. Jag har övervägt räntefond för räntedelen, men landat i att jag är nöjd med sparkonto. Jag har delat upp räntedelen mellan fasträntekonton med olika förfallodatum och en del på vanligt sparkonto.
Man kan nog tycka att det är defensivt, men jag tycker det är rimligt med tanke på min nattsömn. Aktiedelen kan ju tappa mycket på kort tid, och då har jag ändå kvar så att jag klarar mig fint några år.
Om du använder sparkonto så är det väl viktigt att hålla sig inom ramarna för insättningsgarantin, vilket kan innebära flera konton när beloppen växer. Räntefonder har inte denna begränsning och kan vara enklare att använda och administrera vid större portföljer/belopp.
Kan det inte helt enkelt vara så att det är mycket vanligare att någon har onödigt mycket pengar på sparkonto än i t.ex. korträntefonder?
Sparkonto/lönekonto är ju lite av ett icke-beslut medan korträntefonder dels är mer ovanligt och dels förmodligen ett mer aktivt val.
Så de flesta som kommer in i trådar och säger “Hej, hjälp mig, jag kan inget om investeringar!” har pengarna på icke-valet sparkonto och inte i korträntefonder som de inte ens vet vad det är för något.
Du ser det därför oftare och får då intrycket av att det skulle vara skillnad, trots att det egentligen inte är det.
Med det sagt föredrar jag också sparkonton med hög ränta och insättningsgaranti istället för korträntefonder.
En till förbistring kan vara att vissa användare pratar om helt andra räntor med högre risk och förväntad avkastning.
Typ långa räntor, företagsobligationer etc.
Dessa kan inte jämföras med sparkonto med insättningsgaranti då de har helt annan nivå på risk och förväntad avkastning.
Ja, en vanlig 60/40 har ju inte 40 % korträntor, utan blandräntor eller mellanlånga. En 60/40 med 40 % i sparkonto känns spontant lite klent, och det vore kanske bättre med typ 60/20/20 i aktier/långräntor/sparkonto eller så. (Men jag har varit hundraprocentare i aktier under hela min investerarkarriär, så jag är ingalunda ränteexpert.)
Bra att trådskaparen tar upp detta. Har upplevt lite samma sak. Man ”bör” har sitt ränteben i räntefonder (vilka är inte helt lätt att bena ut) i stället för på sparkonto som ger en försvarbar ränta.
Har själv valt att helt ligga på sparkonto i nischbanker (flera, då det rör sig om större belopp än vad som täcks av insättningsgarantin).
En nackdel med sparkonto brukar vara att det är väldigt koncentrerad valutarisk. Med räntefonder kan man i stället få en marknadsviktad portfölj utspridd över många olika valutor.
Också svårt att välja räntefond och om det är värt att ha dem på ISK. Känner mig lite bränd av Spiltans korträntefond som i princip ansågs vara “säker” men som blev illikvid och sedan tappade en hel del i någon dipp (var det Corona-kraschen?). Insättningsgarantin är ändå värd nån procentenhet i avkastning tycker jag. Långräntor är svåra och har för låg avkastning med tanke på att man ändå tar viss risk. Nu har jag mest sparkonton hos nischbanker för det mesta av räntedelen.
Ja, precis. Den var stängd under några veckor minns jag det som, och motiveringen var att de underliggande obligationerna inte gick att handla med. Problemet var att den innehöll svenska företagsobligationer och att den marknaden är liten. Men det fattade man ju inte innan, så det var lite av en kalldusch,
Aktiedelen kan ju tappa mycket på kort tid, och då har jag ändå kvar så att jag klarar mig fint några år. 
istället för räntefonder och sparkonto 