Att man inte har övertidsersättning innebär inte (eller ska åtminstone inte innebära) att man inte får betalt, det betyder bara att man inte får extra betalt för att man jobbar över. Dvs, man får lika mycket betalt för en “övertidstimme” som en vanlig timme.
(Som vanlig anställd, dvs icke chefsposition, så går det emot arbetstidslagen att jobba gratis)
Ja. Tolkar tråden som att hen inte får betalt alls. Dvs månadslön 40 timmar = x kronor. Månadslön 50 timmar = fortfarande X kronor
Inte bonus, men lite högre lön och så kallad förtroendearbetstid. Inget jag skulle gå med på idag. 
Tack för konstruktiva tips! Även när jag har planerat att verkligen på riktigt sluta jobba en viss tid så fortsätter jag ofta. Jag trivs med det jag jobbar med och har ofta ”flow” på jobbet (snöar in i olika system och excel-filer) men resten av livet funkar inte lika bra. Tipset om att faktiskt ställa ett alarm kommer jag testa. Behöver också få igång andra bra rutiner helt klart. Tack! 
Tar oftast 6 veckor semester på sommaren. Tar ca 4 att komma ner i varv. Känns lagom att gå tillbaka till rytmen och arbetet efter 6 slappa veckor.
Tillbaka på jobbet tar det ca 2 veckor att komma upp i tempo. Så ja juni-augusti är lugna.
Sedan är det fullt ös fram till lucia kanske med avbrott för höstlovet. Efter jul så är det ju inte lång tid till sportlov och sedan kommer vårens alla ledigheter som ett pärlband fram till sommaren.
Jobbade alltid deltid 20-90% från döttrarna föddes och tills jag startade eget 11 år senare. Min närmaste chef (som var superbra) sa en gång när vi pratade om deltid och framtida karriärmöjligheter osv: “-Jag kommer inte att hälsa på dig på ålderdomshemmet det ska dina barn göra. Så satsa på de”
Samtidigt har jag fått höra från högre chefer när jag frågat om en slags framtida karriärplanering “-Vi satsar inte på de som inte satsar på oss”. Hade inget problem med det. Blev då betydligt lättare att gå hem tidigt som planerat vid deltid än att lockas/pressas att göra saker klart “bara för att visa sig duktig”.
Eller så visar man framfötterna under en period, tar sig upp en bit och börjar sedan slappa/delegera till andra som vill visa sig duktiga 
Det är ju så de flesta gör…
Men som du skriver, ingen kommer tacka en för att man överanstränger sig. Finns inga garantier med barnen heller tyvärr.
Långt inlägg…men detta är något som ligger mig varmt om hjärtat.
När jag var ung (28-29 år) så brände jag ut mig. Det var mitt första riktiga jobb på det som jag var utbildad på (datatekniker). Ville visa framfötterna samt att det var även något jag brann för. Det var superkul och jag kände inte av alla varningssignaler. Det var en svår tid som följde. Ont i kroppen och hjärndimma. Vilket tog lång tid att komma över och det är något som jag får leva med. Jag är stressallergisk nu men det betyder inte att jag inte stressar eller pressar mig. Men jag lyssnar på kroppen och veta var mina gränser går.
De tips jag vill dela med mig av är att jag har minst 2 utvecklingssamtal med mig själv / år. För att veta vad jag vill göra och hur jag ska ta mig dit. Det är även bra att veta inför utvecklingssamtal på jobbet för att få mina personliga mål att vävas in med jobbets vilket gör att jag kan få en kurs tex betald av jobbet som jag vill gå, eller bara känna av om det fortfarande är detta som jag vill göra.
Om jag vet vad jag vill så är det lättare att bestämma om jag ska gå vidare till nästa mål. Sedan består livet av mer än jobb. Dygnet har 24 timmar. 8 timmar är jobb, 8 timmar sömn och 8 timmar är fritid i arbetsveckorna.
Nu har mina barn blivit äldre och är självgående så nu har jag mera egentid på min fritid. Detta använder jag till att träna både kropp och själ. Fördjupar mig gärna i böcker och poddar. Detta har även hjälpt mig på arbetet då jag får ett bättre perspektiv och har lättare att distansera mig från jobbet.
Jag jobbar bara med det som jag tycker om och det som jag vill. Har alltid fått mina drömmar uppfyllda och lever det livet som jag vill leva men för att inte dras in i ett liv som bara består av det som är det som jag tycker är roligt, att balansera med andra saker. (Det går att få för mycket av det goda.)
Det är jag nu väldigt tydlig med. Jag lovade min chef när jag blev anställd att så fort jag tycker att det inte är roligt längre så säger jag till för att inte bli utbränd.
Jag ger allt när det är roligt men om jag känner att jag har fastnat och inte utvecklas längre så ska jag hojta till. Har gjort så och jag har riktigt roligt på jobbet och utvecklas hela tiden. Men det är balansen som är viktig. Håller även koll på min puls med en pulsklocka. Går jag in i något för mycket och stressar så sover jag dåligt och min vilopuls går upp. Måste jag balansera upp med vila och träna kroppen samt skifta fokus. Vad är mitt mål vad är det som är roligt och vad stävar jag åt. Då kommer jag tillbaka till min dröm och vad jag vill och då får jag tillbaka balansen.
Lycka till med att hitta ditt mål i livet och din balans. Livet ska levas fullt ut
Tack! 
Jag vet att jag har ett jobb att göra här. För att hitta balansen i livet.
Hos många arbetsgivare är det inte valbart att gå ner i tid om du inte är föräldraledig eller sjukskriven på deltid.
Hade jag fått välja helt fritt, så hade jag nog kört på med heltid ett tag till, men sedan gärna gått ner lite i tid. Bara att gå ner till 90% hade gjort jättemycket. En extra ledig dag varannan vecka där man kan få gjort dom där sakerna som aldrig hinns med annars.
Lyxen att vara ledig en vardag på regelbunden basis hade känts väldigt skönt.
40 timmar är norm. Det är svårt att inse/erkänna att man styrs av normer. Vill liksom känna att det är ens eget beslut.
Men gör tankeexperimentet att 90% av alla i samhället jobbade 30 timmar i veckan. Hade du då jobbat 40?
För mej är svaret helt klart nej. Så jag drar slutsatsen att jag styrs av normer. Och att jag borde jobba med mej själv för att oftare lyckas upptäcka och bryta sådana beteenden 
Hur fick du arbetsgivaren att gå med på det?
Jag jobbar också 50% .
Startade eget istället 
De roliga här är att de går, jag har minskat mina utgifter med nästan 50%, och har knappt märkt det. När man gör om en norm eller sätter en helt ny så ändrar man skallen väldigt fort och den nya normen är det som gäller.
Dock får man inte vara så känslig eller orolig i själen att man tittar på andra eller ska mäta sig med andras norm. Ganska skönt när man hittar glädje i att göra saker istället för att äga saker.
Har två barn, är 42 år har lönejobbat i 20 år inom IT. Har i princip aldrig varit sjukskriven och alltid haft mycket tid, ork och energi. Efter att vi fick barn #2 kändes det ungefär som om att luften gick ur mig. Blev konstant trött, gnällig, ointresserad av jobbet osv. Min fru är 8 år yngre och kämpar på ungefär som vanligt med jobb och familjeliv. jag har alltid tänkt “deltid är för veklingar”, och har alltid tänkt på att det är ca 5000 kr netto jag tappar exkl pension och semester, och har alltid viftat bort detta med deltid. Fokus har istället varit att maxa inkomster så att vi kan tacka adjö till jobbet lagom när barn #2 börjar skolan. Det är ca 5 år tills dess, och bara tanken på heltid så många år till är helt overklig.
Jag antar väl att innan har jag haft livet i balans, jobbat hårt, men även haft mycket tid till att hitta på egna saker som gett mig mycket energi. När vi hade ett barn var både mina och min frus föräldrar här för jämnan vilket gjorde att vi fick mycket avlastning med barnen och kunde även hitta på lite saker själva. Barn #2 kom ungefär samtidigt som covid-19 och sen dess har vi inte träffat knappt en människa på fritiden, bådas våra föräldrar har isolerat sig och gör det fortfarande, vilket innebär att avlastningen när vi behövde den som bäst har varit noll och inget. Dessutom fick jag nu veta att mina föräldrar tackat nej till vaccin då de blev erbjudna Astra, tack för det… Barn#2 har dessutom en sjukdom (inget allvarligt men tidskrävande) som har tagit mycket tid och ork från oss båda ända sen födseln
Av någon anledning går jag fortfarande och väger de där 5000 nettokronorna mot att vara ledig fredagar och vara hemma med barn #2. Jag vet inte riktigt varför det är så, eller vad jag vill. Min fru jobbar 80% men hon kan inte vara ledig någon enskild dag utan ska gå hem tidigare varje dag, men det märks knappt tycker hon, att hon jobbar deltid. Det är alltid nåt som gör att hon får stanna kvar en stund efter att hon tänkt gå hem.
Jaja, det är mina tankar om deltid…
/H
Jag jobbar fyradagars veckor maj-oktober, 100% av arbetet att göra och det syns ju ordentligt i lönekuvertet men sjukt värt det. Man kan inte gå och fokusera på pensionen hela livet, våren är här och nu. Jobbar statligt med ganska tråkig lön men ser möjligheten till tjänstledighet som en stor förmån, den bygger dock helt på en välvillig chef som precis ska gå i pension…
Min killgissning är att om du inte tar tag i detta på riktigt, så kommer du att ångra dig. Det är kanske bättre att gå ner till 80% nu än att p.g.a. utbrändhet vara sjukskriven under en längre tid och kanske aldrig kunna jobba 100% igen? Det är bara mina tankar som kommer när jag läser ditt inlägg. Oavsett hur du går vidare, så hoppas jag att du hittar rätt i tillvaron 
Ja, jag har hört många sådana här historier. Jag jobbar själv inom IT och jobbar 80% fastän jag inte har några barn. Blev tvungen att hota med att lämna företaget för att få igenom det dock. Jag är ledig 1 dag i veckan helt (onsdagar). Jag jobbar ofta shift liknande pass 3 dagar i veckan och brukar därmed även gå hem vid lunch fredagar. Jag tar alltid ut arbetad övertid i tid vilket gör att jag för tillfället kan göra på detta sätt permanent. Jag inser dock att alla inte har arbetsuppgifter där ett sådant här alternativ är möjligt. Hade jag kunnat välja hade jag gått ner lite till i arbetstid och varit ledig tisdagar och torsdagar.
Japp, det blev något fel i mobilen när jag skulle svara Henrik här ovan. Sorry.