Spontant skulle jag säga att det är ok att spendera pengar på vad man vill så länge man inte lever över sina tillgångar. Man är ju faktiskt vuxen numera.
Ibland kan billiga saker bli dyra i längden. Så brukar jag tänka kring verktyg och elektronik bl a.
För mig är verklig lyx det som egentligen är gratis; bra relationer med sina närmaste, upplevelser i naturen och sann inre själslig frid. Det sistnämnda motverkas av materiella ting har jag märkt under senare år.
Ju mer inre rikedom desto mindre behov av yttre rikedom.
Många gånger hänger märke och kvalitet ihop, men inte alltid. Exempelvis ser man sällan material som 100% kashmir, vicunia, merino och siden när man köper billigare märken.
Är det inte Zlatan som sagt att det är smart att handla på Ikea?
Jag tror inte att lyx nånsin känns helt neutral om man kommer från en bakgrund utan lyx. Jag tror att man kan trivas med lyx på vissa områden (se sängtråden!) men de flesta vill inte ha lyx på alla områden. Det ska till en rejält fåfäng personlighet för att alltid vilja ha det dyraste och lyxigaste i allt.
När du är stormrik köper du knappast klockor längre. Vad sägs om en Yacht för 50 miljarder… Du måste såklart ha ett flygplan också för nån miljard eller så.
Båda dessa kostar ju ett par miljoner i underhåll också, per månad med all personal du måste anställa. Självklart har du personal året runt på dina alla herrgårdar och “sommarställen” på toppen.
Om du tror man kommer spendera mindre pengar när man blir rik har du helt helt fel…
Får se lång tid det tar innan denna tråd också spårar ur
Resor skulle jag definitivt lägga mer pengar på om jag hade ett större kapital. Då pratar jag inte lyx som i första klass på flyget eller ett hotell som kostar skjortan, men förmodligen mer upplevelser och aktiviteter på plats som ger mervärde. Exempelvis safari i afrika, att åka på en resa till Maldiverna med dykutflykter var och varannan dag. En av mina bästa resor var ett litet hotell som låg på flottar på en biflod till River Kwai i Thailand. Helt utan el och med vilda elefanter som tiggde bananer längs flodbanken på morgonen. Djungelns ljud och kompakt mörker som omslöt oss på natten med bara en gaslykta som enda ljuskälla medan floden forsade förbi under golvplankorna. Det var så häftigt i all sin enkelhet. Mer sånt.
Jag har svårt att se att jag skulle köpa en bil för 1,5 millar även om jag vann på Euro jackpott (som jag inte spelar på), hade mest varit orolig för att någon skulle repa lacken när jag var och storhandlade… Men det beror nog mest på att jag ser en bil som transportmedel och ingenting mer.
När jag var yngre var jag mer imponerad av prylar som kunde uppfattas som lyx av andra. Ju mer pengar jag har, desto mindre bryr jag mig om sådant nu för tiden. Men resor… där hade jag kunnat lägga hur mycket pengar som helst om jag hade obegränsat av dem.
Fast jag tror definitivt man köper klockor om man är stormrik, men sen går man och köper sin yatch. Kostnaden för en Rolex (som det pratades om i den andra tråden) jämfört med bara månadskostnaderna för en yacht eller ett privatjet blir ju som att gå och köpa en banan på ICA för oss vanliga mänskor.
Jag brukar tänka hur människor hade det för 50-100 år sedan. Och tänka att all min konsumtion är lyxkonsumtion. Saker är vad man gör de till
Hjärnan är det som styr. Även de billiga köpen kan bli lyx. Så länge känslan finns där. Men såklart att beteendet för lyx kan förändras, ju fler nollor man har på banken.
Jag tycker dock att det är rimligt att sätta bilinköp i relation till sin nettoförmögenhet. Det är en diskussion man sällan hör, men jag tänker så, även om min tänkta gräns ligger mer kring en procent. Jag ogillar tanken på att köpa en bil för mer än hälften av kapitalets avkastning under ett år, då känns det som att jag backar.
Numera pga bilpris-inflationen har jag blivit tvungen att sätta den mentala ribban till max vad 1 års nettosparande fr löneinkomster ger (efter avdrag för semesertresor). En svaghet i mitt mentala nettosparande är att jag inte tar hänsyn till köp av vitvaror o reparationer/underhåll för huset, så egentligen borde jag köpa billigare bilar än jag gör
Fast… det beror ju också på var i livet du befinner dig. När jag köpte min första bil lade jag ungefär 50% av alla pengar jag ägde på den bilen. Den kostade 12600 tror jag.
Jag har fortsatt handla bilar i den prisklassen och den fjärde som jag har nu kostade 15000. Det var inte 50% av förmögenheten.
Vilket får mig att hålla med här:
Och det i sin tur tar mig tillbaka till mitt tidigare inlägg i tråden. Lägg pengarna där de känns som mest smäll för slantarna för dig själv.
Har man ett bilintresse så är det klart att bilar kostar.
Samlar man frimärken så vill man ju ha den där specialtandningen och dubbeltrycket.
Är man matlagningsintresserad så vill man ha just den där japanska kökskniven osv.
Andra kan uppfatta det som lyx (eller inte) och det kvittar ju vilket. En del saker (som bilar och klockor) syns mer än frimärken och köksknivar.
