Detta är mer en filosofisk fråga, men reaktionerna i tråden
gjorde mig nyfiken.
Det är rätt självklart att många här på forumet tycker att lyxkonsumtion är onödigt och fåfängt, samtidigt så verkar många människor få ut ett värde av sin lyxkonsumtion, även om detta värde kanske är något man borde hitta inom sig själv istället. Kan också ses på global nivå, lyx är en enorm industri.
I slutändan så ska ju dock alla pengar som sparas användas, oavsett om det går till finare boende, resor, dyrare bilar (som @janbolmeson:s Tesla), klockor, kläder, osv.
Anledningen till att jag frågar är för att jag själv har märkt att jag har börjat lägga pengar på kvalité som jag tidigare hade sett som onödig lyx. Inga stora summor, men att jag inte har några problem med att välja något som är 2 gånger dyrare än den billigaste varan som uppfyller behovet, för det gör ändå ingen skillnad i min privatekonomi.
Jag tänker att denna resa kanske fortsätter om man blir ännu rikare, tills man passerar gränsen för vad andra skulle kalla lyx. T.ex. en klocka för 20 000 kr istället för 2 000 kr, eller en bil för 2 miljoner istället för 500 000 kr.
Ja, det är min upplevelse att det fortsätter. Tricket tror jag är att då försöka kalibrera.
Jag minns mina och carolines inköpslistor för att hålla budget för 20 år sedan. Idag köper vi det vi vill ha i matbutiken. Samma i andra områden. Jag tror ju mycket att man måste PROVA sig fram eftersom svaret är helt unikt för en själv.
Däremot är det här en av de sakerna jag uppskattar mest med vårt billös experiment. För det är en ordentlig omkalibrering som fått mig att ifrågasätta många sanningar.
Det är mentaliteten som är avgörande. Lyx för dig är inte lyx för mig. Det handlar om pengars värde, eller rättare sagt, en del vill ha “most-bang-4-the buck” medan andra bara vill ha status från ett specifikt märke. Tänkt alla Boss-kepsar, tröjor, Supreme, ja… med mera. Betalar man för kvalite eller betalar man för märket?
Jag tror på frugalt leverne för annars får man livsstilsinflation och då blir det svårt att gå i FIRE.
Jag blandar lyxigare och mer vardagligt. Prisvärt är dock viktigt för mig. Köper tex inte frukt över ett visst kilopris därför att rimlighetskalkylen då faller ihop. Kan absolut köpa dyrare märken på kläder, hudvård eller annat men inväntar då gärna reor och utförsäljningar Famförallt jobbar jag med villhöver och behöver ha. Vad gör mig och min man lyckliga eller vårt liv bättre? Hur ser vi till att prioritera det?
Det beror på vad lyxkonsumtion är. Om det är lyxkonsumtion att en vanlig lördag dricka en flaska champagne istället för att bara göra det på nyårsafton krävs det ingen större rikedom för att det ska vara okej, tycker jag.
Hade för ca 20-30 år sen en regel att ett bilköp inte fick överstiga 20% av mitt kapitalet. Dvs ju mer mitt kapital steg, desto dyrare bil för mig. En del av bilarna köptes mest för snabb motor, en annan var en 2-sitsig cab
Om man med lyx menar dyrare varianter av vanliga ting så gör man det nog väldigt lätt för sig. En del gillar den livsstilen och det är ju kul för dem. Andra snöar in på intressen och det skulle ju kunna ses som lyx för andra, så länge de har insyn i området det rör.
Man måste ju uppskatta denna “konsensuslyx” för att det inte ska kännas som bortkastade pengar. Uppskattar man businessclass till staterna och premiumbilar, märkeskläder och ädla smycken så gör man. Men mycket idag är ju inte den typen av lyx utan “spelar” lyx genom att sätta sitt namn på betydligt billigare ting. Jag tänker främst på t-shirtar med tryck, men det finns andra saker som egentligen har lite med originalmärket att göra.
Det är väl ingen hemlighet att jag hellre håller igen på så’nt jag inte uppskattar uppgraderingen nog för, men däremot spenderar frikostigt på områden som andra kan anse meningslösa. Men det är ju lyx för mig och vad är då lyx? Jag tycker det är att man själv upplever att man skämmer bort sig. Lyx för att imponera på andra är nå’t annat… anser åtminstone jag.
Min plan för lyxkonsumtion i framtiden har inget med materialistiska saker att göra. Snarare att köpa mig själv Frihet.
Men om jag håller mig till frågan så tycker jag man kan unna sig någonting man verkligen vill ha, när man har råd med det. Men nuförtiden verkar Villhöver hamna högt på listan hos människor. Är marginalerna på plats och sparandet finns, så finns det väl ingen anledning att medvetet undvika saker som gör dig lycklig.
Men som med allt annat, behöver det finnas en viss balans.
Beror lite på vad man räknar som lyxkonsumtion, men säg om jag vunnit på Eurojackpot och vunnit mer än vad jag behöver för mitt pensionssparande.
Då skulle jag köpa mer tjänster och upplevelser, som hjälp hemma, frisörbesök, spa, kurser, mer hjälp med tunga grejer på kolonin, kanske någon mer strömnings tjänst, mer bra färdigmat och lite lyxigare grönsaker och frukt.
Försöker att inte döma andras köp, men vissa inköp tycker jag ju är rena skrytinköp och onödigt. Tycker samtidigt det är ledsamt att de som köper vissa lyxiga och onödigt dyra saker troligen gör det för att må bättre. Men frågan är om de gör det. Men alla har vi våra fördomar och laster, likaväl som andra har fördomar om mig och mina ägodelar och såklart har även jag ovanor.
Sen upplever jag att vissa försöker köpa sig en image, att vissa lyxprylar bärs av de som vill se rika ut, snarare än de som är rika. Så är det i alla fall bland mina kompisar, allt från låginkomsttagare till mångmiljonärer.
Det finns ju alltid något som känns som lyx, oavsett vad man har för inkomst eller kapital. Jag insåg i år att jag inte orkar stå på SJs överfulla tåg där det inte går att boka platsbiljett i andra klass om resan bara tar en timme, så jag började boka första klass. Det rör sig om under hundralappen per biljett och är något jag egentligen kunde gjort långt tidigare.
För mig är det okej att lägga större summor på kläder och handväskor av bra kvalitet, även om jag oftast passar på när det finns ett erbjudande, eftersom min sparkvot är hög.
Lyxkonsumtion är alltid ok i min bok. Likaså att leva som en munk. Finns inga regler i min bok utan det får utgå från den enskildes preferenser. Men om målet är att ackumulera så mycket kapital som möjligt innan man dör så är svaret aldrig.
Mycket i denna diskussionen handlar om lyx vs status. Lyx gör man för sig själv, status för att visa upp sig. Jag lägger gärna lite mer pengar på kläder numera, men jag tycker inte att det är viktigt att det står något känt märke på.
Lyx behöver inte vara dyrt heller, det handlar mest om att göra livet trevligare eller mer bekvämt. Men visst hjälper det om man inte behöver vända på varje krona.
Famförallt jobbar jag med villhöver och behöver ha. Vad gör mig och min man lyckliga eller vårt liv bättre? Hur ser vi till att prioritera det?