Det är lite det här jag menar. Är man från en mindre stad förväntas många flytta ffa till större städer, särskilt i ungdomen. Man blickar ofta utåt. Jag har varit i massor av andra städer och orter runtom i landet, men att flytta dit är en helt annan sak. Att flytta från hela familjen och 80% av alla man känner är inte så lockande. Det är inte den geografiska punkten, eller att Stockholm är störst och huvudstaden där allt händer som lockar över huvudtaget. Jag avskyr mycket om Stockholm helt ärligt. Trafiken, oljudet, stöket, konstanta byggandet, mm. Det handlar inte alls om platsen. Det bara råkar vara den där jag är uppväxt. Jag tycker inte det känns så konstigt att vilja bo i trakterna man växte upp, vare sig det är Frösön, Öland, Orsa eller Södermalm.
Sen får man ju bara äta kostnaden efter sit val, haha. Och trots fantasiscenariot tråden drömmer fram så kommer jag såklart behöva hosta upp hela slanten för mitt hem själv, utan någon ande i lampan…
Jag har för mig att du har rätt rejäla tillgångar redan, fast kanske bundna i mark och fastigheter och liknande.?
I så fall är det lite intressant tycker jag att du tänker dig att du skulle gå FIRE om du fick 15 miljoner till. Det känns som att man kanske alltid känner att man behöver 15 miljoner till för att slå sig till ro, oavsett hur mycket pengar man har?
Den här frågeställningen är ju mer intressant ju mer personligt och tydligt “reglerna” sätts för en själv. Men ju längre vi är från slutstationen (graven), desto svårare blir prognosen. Trenden för framtida årsutgifter är hopplös i bästa fall.
Så om jag gör antaganden
att svenska pensionssystemet fungerar
att mina årsinkomster & årsutgifter planar ut där de är idag
att boende & annat förblir rimligt oförändrade
Då kan jag lite översiktligt räkna fram att jag skulle vilja ha ett belopp som investerad i en 50/50-portfölj ger en avkastning per år som motsvarar nuvarande löneinkomster + pensionsavsättningar osv.
Tyvärr har jag inte matematiska skillz att räkna fram klumpsumman. Men jag är också övertygad om att den skulle bygga på helt felaktiga premisser och därför vara skapligt värdelös för mig.
Men det finns en kalkyl bakom också. Jag har en nettoförmögenhet på strax över 40 miljoner, men bara ungefär fem miljoner i helt privat, investerbart kapital. (Det var betydligt mindre för bara ett par år sedan). Skogen är värd typ trettio miljoner. Sedan har jag drygt fem miljoner i olika företagskonton som sakta ramlar in i det helt privata.
Detta gör att om jag slutar jobba idag blir jag antingen beroende av virkespriser för min försörjning, eller så säljer jag skogen.
I praktiken är det ju så att tillgångars värde ökar när man inte är tvungen att ta ut pengar från dem, utan bara behöver ta ut när man vill. Man ser det i FIRE-kalkylen: Kapitalet på börsen väntas ge 10% i avkastning orört, men skall man leva på det i 30 år kan man bara ta 4%. Skall man lämna kapitalet orört unde lång tid tar man ut 2%. Det blir liknande med skogen: värdet minskar om man måste avverkar varje år, men blir högre om man kan avverka mest de åren virkespriserna är bra.
Just nu ligger jag bra till med skogen, eftersom priserna var fantastiska förra året och jag avverkade då. Frågan är när de blir bra nästa gång.
EDIT: Det tillhör ju här att jag faktiskt vill jobba just nu, även om jag är väldigt dålig på att mentalt hantera jobbstress. Min poäng ovan var att jag hade 15 miljoner till (eller kanske bara 10), så vore det rent ekonomiskt fel att fokusera på ingenjörsjobbet. Just nu är det inte det, eftersom det skulle göra mig beroende av virkespriser om jag slutade.
12 miljoner så är det marginal så det räcker, skulle kasta in handduken då. Jag kan med olika val minska ffa boendekostnader snabbt om värdet skulle urholkas lite under vägen.
Men tänker du att ditt tal ska räcka även till din partner? För det påverkar ju ursprungsfrågan. Jag är säker på att min särbo också dragit om hon fick fem mille på ett bräde.
15 Mkr är mitt tal, det motsvarar ca 30 Mkr när jag når riktåldern, inklusive uttag och konservativt investerat. 30 Mkr är mitt beräknade återstående humankapital, så det kändes passande!
