Been there, done that.
När man nått målet att klara sig resten av livet så blir allt man kan göra bara en frivillig aktivitet som man inte måste göra. Resten av livet förvandlas bara till “hur fördriver jag all tid jag nu har?” Inget blir viktigt på riktigt, för om man gör det eller inte så klarar man sig ändå, och man kan alltid ändra sig i morgon och göra det andra. Inga val är riktigt slutgiltiga och inget spelar egentligen någon roll.
Sedan inser man att det man trodde var viktigt när man jobbade för att klara sig också var helt oviktigt, och så landar man i ett ännu djupare kaninhål 