Pengar = trygghet? Eller kan trygghet vara något annat?

Reflektion på era kommentarer och feedback på Die-with-zero-avsnitten

För två veckor sedan publicerade vi två avsnitt om Bill Perkins bok ”Die with zero”. Få avsnitt har varit så polariserande i kommentarerna – allt från att det varit våra bästa avsnitt där folk gjort konkreta förändringar i sitt liv, till att de var de sämsta avsnitten någonsin.

Det var faktiskt så mycket kommentarer att vi bestämde oss för att bjuda in vår vän Caspian Almerud för att göra ett reflektionsavsnitt – särskilt då han ofta är den som ger mig tuff feedback (som även händer i avsnittet). En av de intressanta aspekterna med boken och våra två avsnitt är att de kastar ljus på saker som kommer väldigt nära ens känslor, värderingar och inställning till livet.

Något som blev väldigt tydligt i kommentarerna var huruvida man såg på pengar som en trygghet eller inte. Min tes utifrån boken är att om jag behöver X kr i mitt liv för att leva det liv som jag önskar leva, då kommer jag sikta på att ha 1.25X för att ha lite marginal, men 5, 10 eller 20X kommer sannolikt inte göra mig gladare eller tryggare.

Visst, allt annat lika, så är mer pengar bättre än mindre pengar. Men allt annat är inte lika. Vi behöver ta hänsyn till tid, hälsa, energi och en hel mängd andra faktorer. Här visar det sig att många inte höll med, utan har åsikten att mer pengar ger mer trygghet. Ännu mer spännande upplevde jag att det blev när Caspian pratar om att vissa människor kopplar trygghet till helt andra saker än pengar (t.ex. hälsa, tillit till egen förmåga etc) – något jag faktiskt inte tänkt på då pengar alltid haft en stor koppling till trygghet för mig.

Vi kommer även in på en jobbig feedback från en forummedlem som skrev: ”Jag upplever att du försöker hitta sätt att maximera lyckan genom att spendera pengar på rätt sätt = söka efter lyckan”. Jag försökte först förneka för att sedan få feedback från Caspian och Caroline att det visst är så.

En jobbig insikt då jag insåg att det är det enda (enklaste) sättet jag känner till för att hänga med t.ex. barnen eller kompisar. För om vi gör något (t.ex. köper glass, gör resa / aktivitet) så har jag något att ”hänga upp det på” än att bara hänga med mig (för vem skulle vilja göra det). Återigen det där med självkänsla vs självförtroende.

Vi pratar även om arv, där vi och en amerikansk bloggare ställde frågan om när man skulle önska ett arv om man fick välja. A) 2.5 Mkr vid 30 år, b) 5.0 Mkr vid 40 eller 10 Mkr vid 60 år? Det intressanta var att en överväldigande majoritet valde pengarna vid den yngre åldern. Vilket tyder på Perkins tankar om att värdet eller nyttan av pengar minska över tid. En 30-åring har mer glädje och nytta av mindre pengar än vad en 60-åring har av en större summa.

Det och mycket mer berör vi i avsnittet som vi hoppas att du gillar. Vi ser fram emot dina kommentarer i forumet.

Många hälsningar,
Jan, Caroline och Caspian

Tips! Bästa kreditkortet är enligt oss Komplett-kortet. Det är kostnadsfritt, ger 1 % bonus och andra fördelar*.
(*) Rekommendationen förutsätter att du betalar hela räkningen i slutet av månaden. Läs mer

Följ diskussionen i RikaTillsammans-forumet

I RikaTillsammans-forumet finns det en specifik tråd där vi diskuterar det här avsnittet. Följ diskussioen i tråden:

I forumet kan du även ställa en fråga, få svar, hjälpa andra och träffa likasinnade. Välkommen. 🙂

Lyssna på artikeln som ett poddavsnitt

Precis som vanligt så kan du lyssna på hela den här artikeln som ett poddavsnitt via din poddspelare. Avsnittet finns där poddar finns t.ex. iTunes, Acast, Spotify eller SoundCloud. Du kan även titta på den tillhörande videon via Youtube.

Sammanfattning / Transkribering av avsnittet

Kasam på forumet skriver:

“Helt allvarligt så får jag ont i magen och lätt tryck över bröstet när jag tänker på att jag skulle “die with zero”. Det är ungefär som att någon skulle säga att jag kommer dö i en drunkningsolycka ensam ute till havs skrikande på hjälp utan att någon hör mig.”

Caspian: Det är flera på forumet som varit inne på det, men här är det tydligt att sparade pengar är en trygghet, till och med en flytväst i detta fallet. Man sparar för trygghet. Om man då skulle ta dessa pengar till ett arvsskifte istället, då punkterar man ju flytvästen. 

Jan: Ja, och i en diskussion med Pellepennan och Daniel_Nilsson så kom vi fram till formeln

Belopp (x) gånger N (antal)  = bra (mer trygghet)

Mitt eget x kanske ligger på 1.2, med lite marginal. Men jag ser inget värde av att ha 10x eller 100x. Nyttan blir avtagande. Jag har såklart respekt för att man ser det som att ju fler x jag har, desto större trygghet. Jag har varit i det mycket, och är i det fortfarande.

Caroline: Jag känner samma som Kasam. Oerhört väl formulerat av dig Caspian; pengarna är en flytväst, en trygghet. Jag tror också att det beror på att vi lever i ett indiviualistiskt samhälle där vi inte kan lita på att någon annan egentligen ska steppa in och ta hand om oss. Med pengar kan man köpa all trygghet man behöver.

Men då undrar jag; vad är trygghet om det inte är pengar?

Jan: Det blir för mig en kamp mellan det känslomässiga och rationella. Vi föddes inte med pengar. Vi har gjort en ekonomisk resa, du och jag Carro. Borde vi då inte ha en trygghet i att vi kan göra om den ekonomiska resan, i vår kompetens? Rent krasst är ju pengar = trygghet ett påhitt som jag hittat på själv. Det är ingen naturlag att pengar är trygghet. Det finns många som lever med annat som trygghet, relationer till exempel.

Caspian: Ja, exakt. Till exempel hälsa. Jag var ute i söndags klockan åtta på morgonen och sprang intervaller på konstgräs. Och det var bara för att kunna leva längre. 

Jan, om jag skulle ifrån dig förmågan att lyfta fem eller tio kilo tyngre, då skulle det kanske inte spela någon roll eftersom du inte kopplar ihop hälsa med trygghet. Men om jag skulle ta ifrån dig åtta timmar från ditt dygn, så att du kan jobba mindre och tjäna mindre, då skulle det kanske kännas jobbigt.

Ni missade den känslomässiga kopplingen mellan pengar och trygghet.

Att “maxa en upplevelse”

Jan: Pellepennan skriver:

Varför måste man maximera något, är livet verkligen ett optimeringsproblem? Jag tror snarare på att man gör det som man är nöjd och glad med, man behöver alltså inte söka något maximum. Om man inte redan kan göra det så kanske man kan lära sig att faktiskt uppskatta det man redan har och inte hela tiden försöka skaffa sig mera på olika plan.

Caspian: Vad innebär det egentligen att maxa en upplevelse?

Jan: Jag tycker att det är att göra det som är viktigt för en i livet. Jag har fått jättefina mejl om vad det kan vara, till exempel en lyssnare som hade som normalinställning att säga “nej” när barnen kom och frågade om något. När de frågade “varför det”, så visste jag inte varför så jag sa “ja” istället. De här två veckorna i mitt liv har varit helt magiska. 

Mattias, en annan lyssnare, skrev att han tackade ja när hans fru undrade om de inte skulle ta chansen att betala lite extra för att gå in tidigare på Kolmården med barnen. Normalt skulle han sagt nej, men nu fick de istället en jättefin upplevelse. Marginalvärdet av de extra hundralapparna gav mycket, till exempel relationsbonus, bonus för barnen, det blev en upplevelse för alla.

Caspian: Ja, för det kan också bli så att när man hör att man ska maxa en upplevelse, så måste man krama ur varenda sekund ur den. Typ att man springer genom Kolmården för att hinna med en djurmatning här och de sista minutrarna av en annan matning där. Och så äter man själv på tio minuter. 

Jan: Jag har själv en maxare i mig. När vi var i Paris nyss så hade jag googlat vad vi skulle göra och hinna med. Och det är för att jag är medveten om att det finns tidsfönster för till exempel olika åldrar och vad man hinner i livet nu. Min mamma är över sextio och orkar kanske inte springa runt i trettio graders värme om ett par år. Och vår dotter Freja kommer inte att vilja resa med oss om ett par år heller. 

Tankar om att tidigarelägga arv

Jan: Jag hade ett litet bråk med min mamma faktiskt. Det gällde de här Die with zero-avsnitten. Hon höll inte med om att man ska tidigarelägga ett arv, där våra och Bill Perkins argument, är att man har mer nytta av dem när man är trettio än sextio år gammal.

Caspian: Det beror ju helt på vad man värderar och prioriterar i livet. 

Jan: Ja, har man trygghet som prioritet när man är trettio så är det klart att pengarna ger trygghet även när man är femtiofem. Men om man behöver byta boendeform och flytta till en bostadsrätt för familjens skull, så…

Caspian: ….om man prioriterar det, ja. Det är ju inte säkert. Man kanske är jättebekväm med att hyra. Då ger kanske de pengarna marginell nytta eftersom man inte använder dem i sin livsstil. Visst kan det vara så att man har en minimalistisk livsstil, men det kan vara en ren prioriteringsfråga att inte vilja ha en våning, bil och familj. Eller man gillar kanske inte att resa, det är bara jobbigt. Så det är inte en naturlag att man har mer nytta av arvet tidigare i livet. 

Jan: Håller med. Det är ju ingen naturlag. Men lyssna nu. 

Nick Magiuli, en bloggare som skrivit boken “Just keep buying” lade ut en fråga på Twitter bland sina läsare, som vi sedan översatte och lade ut även på forumet och på facebook

Föreställ dig att du får ett arv från en avlägsen släkting som du aldrig träffat. Det enda vilkoret är att du själv måste bestämma när och vilket belopp du får. Givet att beloppen är justerade för inflation, vad hade du valt?

  • 2.5 miljoner när du är 30 år
  • 5.0 miljoner när du är 40 år
  • 10.0 miljoner när du är 50 år

Det är lite tanke bakom de siffrorna. Du får inte mer pengar relativt, om du väljer tio miljoner när du är femtio. Det intressanta är att 59 procent valde 2.5 miljoner vid trettio, sedan valde 25 procent 5 miljoner när de är fyrtio och minst antal valde det sista alternativet. Nu hade vi i forumet sextio personer som svarade, men på Nick Magiulis twitter var det 17 000 personer som svarade. Resultatet var nästan samma. Folk verkar värdera pengarna tidigare.

Min mamma håller inte alls med om tanken att ge bort arvet tidigare. Det är inte så att vi behöver dem, men vi pratade om det som ett tankeexperiment. 

Det som är så klurigt med de här avsnitten vi pratar om, är att diskussionen hamnar på värderingsnivå. 

Har jag jobbat hela livet för att bygga upp en trygghet som är pengar. Och sen ska jag alltså sikta på att dö utan den? Om inte pengar är trygghet egentligen, ska jag då erkänna för mig själv att jag har haft fel de senaste decennierna? Jag har jobbat i onödan. Vilket jag själv kan tänka ibland.

Är det värt de här timmarna på jobbet, övertimmarna. 

Caroline: Jag tror också att det handlar om att lämna något fint efter sig, en massa resurser. Det glöms man inte bort av i det första taget.

Jan: Ja, fast du har ju gett bort arvet och upplevelserna för tjugo år sedan.

Caroline: Absolut, det är ju ett fel-tänk av mig. Jag håller med dig Jan, intellektuellt. Det är bara en känsla som kan komma. 

Jan: Jag tänker på den där fina Disney-filmen Coco. Vad är summan av ens liv? Det är ju berättelserna om dig, när du inte är med längre. Du lever i minnena.

Caroline: Håller med. Och det spelar ju ingen roll egentligen. Jag tittar bara närmare på min rädsla att dö bortglömd, och då får den lite mindre makt över mig.

Caspian: Nu pratar vi bara bankkonto.

Vi pratar ju inte om allt du producerat under ditt liv Jan, alla poddavsnitt och människor du hjälpt och bloggartiklar du skrivit. Och vänner du hjälpt för den delen.

Jan: Sant, det blir ju väldigt snävt.

Caroline: Vi hade lyssnare någon som skrev om vikten av att hjälpa sina medmänniskor, men han hade fler poänger. Vad var det?

Jan: Saxat ur Daniel_Nilssons forum-svar:

Det här är min egen input i sammanhanget av mina egna erfarenheter efter att ha plöjt igenom ett stort antal “självhjälps-böcker om lycka”:

  • Sökandet efter lycka gör att man blir olycklig.
  • Pengar på kontot är inte slöseri. De ger trygghet vilket i sig ökar lyckan.
  • Pressen att maximera upplevelser gör troligen också mera skada än nytta. Både för en själv plus att det uppmuntrar till en dålig livsstil som tär på miljön.
  • Sökandet efter nya upplevelser är heller inget jag anser man bör sträva efter. Man bör istället sträva efter att hjälpa sina medmänniskor så mycket man kan innan man dör. Det skänker lycka både till en själv och andra.
  • Om man ser tiden man spenderar på jobbet med att tjäna pengar som slöseri med tid så bör man nog byta jobb.

Jan: Ja, invändningen var ju att jag söker lyckan därute, istället för att inom mig. Om jag bara gör den här resan också, eller dylikt, så blir jag lyckligare. 

Caspian: Din känslomässiga verklighet är att pengar är trygghet. Andras känslomässiga verklighet är att lycka finns därute. Det är inte en föreställning. Det är en känslomässig verklighet. 

Dina känslor är verkliga för dig. En föreställning sitter i huvudet. Jan, du kan ju föreställa dig att en stark kropp är lika med trygghet, teoretiskt. Men du kan känna hur det känns att det är för lite på bankkontot.

Caroline: Jag orkar nästan inte noja kring det här pengar och att samla på dem mer. Det finns annat i livet som kan vara en trygghet. Det är som om jag börjar se mig om efter annat nu. 

Jan: Jag känner nog att vi har peakat. Vi vill inte ha större hus, och Teslan har vi ju skaffat. I forumet frågade Helena (Tankespjärn) vad som skulle göra ditt liv rikare om du tog bort det. Nästa nivå i vårt liv kommer inte att komma av att vi skaffar oss mer.

Hade “Die with zero” kommit förra sommaren hade jag kanske inte varit redo för den. Det fanns en tid när jag tyckte att det var fint med tjänsteresor. Nu är jag verkligen inte sugen på det längre, jag är färdig med dem. 

Undvik att trigga FOMO 

Jan: Låt oss prata mer om vad lyssnaren Daniel _Nilsson skrev i forumet om våra två Die with zero-avsnitt. Han skrev “sökandet efter lycka gör att man blir olycklig”.

Caspian: Det gör ju du, söker lyckan med hjälp av pengar. 

Jan: Så är det nog. 

Vi ska titta på en annan kommentar, av Guldfeber, på Forumet: 

Upplever dock att tänkandet i avsnittet kan trigga FOMO-känslor på ett negativt sätt hos många, snarare än påminna om ovanstående. Som ditt exempel med att du ”borde” umgås mer med barnen istället för att sitta vid datorn/arbeta, eller skita i extraamorteringen och lägga pengarna på någon upplevelse istället. Vill du ens umgås mer med barnen än du gör i dagsläget, eller är det FOMO som talar? Det är inget fel med att vilja umgås (för dig) lagom mycket med barnen och även lägga tid på annat som förälder. Samma sak med amorteringen. Om du gör upplevelse x för pengarna du egentligen skulle vilja använt för att amortera, och det leder till att du i förlängningen känner större oro (rationellt eller inte är skitsamma) för er ekonomi, så blir det ju bara pannkaka. För dig kanske det känslomässigt är likställt med att ta ett blancolån för att resa till Grekland när du egentligen inte har råd, vem mår toppen av det efter att resan är över?

Vi pratar såklart inte om att man ska ta ett blanco-lån för att maxa en upplevelse i Grekland. Har ni några andra tankar kring det som Guldfeber skriver?

Caroline: Jag tänker på det som skrivs om barnen. Det är klart att jag inte orkar umgås med barnen hela tiden, men jag vet att de älskar när vi är med dem. Har jag skaffat barn så får jag umgås med dem även på mina vilkor. Jag tycker att jag märker att det är smärtsamt för dem när vi går iväg och gör annat. De tar till kompensation såsom skärm. Och det är jobbigt för mig med. Det är också en FOMO för mig.

Caspian: Jag tänker också att det är jättemånga som har FOMO i fallen när man ska maxa upplevelser. Man känner kanske så här: Jag måste ta tillvara på mina upplevelser och skapa lycka. Och då måste jag ta tillvara på allting.

Caroline: Det stressar mig jättemycket att känna FOMO. Jag stretar emot all form av sådan stress.

Jan: Är det inte när man försöker optimera antalet upplevelser på kortast tid som du stretar emot? Jag har inte något emot det, för det handlar om att jag är en aktivitetsorienterad person. 

Caspian: Det kan också ha att göra med känslan av att bli bortglömd för många.
Jag har fått träna upp min FOMO, så att jag ska ha lite åtminstone. I höstas höll du workshop i Stockholm, Jan. Den avslutades med middag, vissa hängde kvar i baren, andra gick upp på sina rum. Jan var kvar i baren och minglade, snackade och var liksom i festen. Jag var s-l-u-t.

Jan: Jag är ju extrovert men visst har jag också FOMO. 

Caspian: FOMO är en väldigt bra signal för många. Man tror att man missar karriärmöjligheter, inte blir bjuden nästa gång eller rent av inte blir lycklig för att man missar allting hela tiden. Det är ju en ångest egentligen, vad är det du har ångest över? 

FOMO kan ju göra att man går in i väggen till slut, som en av mina vänner gjort. Själv kan jag gå hem hur tidigt som helst från en fest.

Caroline: Jag kan också helt utebli från en fest. Fast när det gäller karriärmöjligheter fattar jag FOMO, för man tror kanske att det skapas kontakter som man missar. 

Jan: Ja, vi hade en kompis från universitetet som fick ett topp-jobb i och med att han stängde festen kl 05 och hamnade i taxi med någon chef på ett stort företag. 

Caspian: Jag tror att alla har den där kompisen från universitetet. Skämt åsido, så gäller det väl att göra ett aktivt val. 

Jan: Precis. Vill jag gå på den här festen för att jag vill eller för att jag måste?

Men har fått jättemånga kommentarer, bland annat om åldern som en begränsande faktor. Fnorrbart skriver (saxat):

Alltså … ni kanske är lite mer superhjältar än vad jag ser omkring mig. Många 50 åringar jag känner kör redan med blodtrycks medicin. Några har typ 2 diabetes. Någon har redan en bypass operation och går på livsvariga mediciner med massa biverkningar. Många 65 åringar jag ser omkring mig har redan börjat sakta ner, vissa är inte kvar…

Ber om ursäkt om det var en negativ reflektion, men jag menar bara:

Kanske är 55 är en optimal mållinje för gogo years. Sen om man är “gogo” vid 65, härligt! Kör 10 – 15 år till! Vid 55 kan man ta lite tjänstepension också så många fler kan satsa fullt ut på “gogo” utan att behöva arbeta 100%

Jan: Flera andra är inne på samma tankar och har gått in på minpension.se och sett att det är bra med pengar där, inte många år till pensionen. Vad väntar man på då, frågar sig många.

Klart att det kan vara svårt att använda pengarna då man sparat hela livet OCH har pengar som trygghet. Det är nya muskler att träna.

Caspian: Ja, som med att träna större armar, så kan man också lägga upp en plan för hur man ska bli bättre på det där.

Fråga, få svar, hjälpa andra, diskutera och träffa likasinnade i vårt forum. Besök