Jag försöker förstå skillnaden ni gör mellan räntemarknaden och aktiemarknaden, men jag förstår inte riktigt. Båda är fall där investerare köper framtida kassaflöden. Lång duration kan därmed liknas till bolag med bolag med kassaflöden långt in i framtiden. I båda fallen är det den marginella investeraren som sätter priset baserat på förväntningar om dessa kassaflöden och en estimering av inneboende risk i investeringen.
Marknaden ser ut som den gör pga att emittenterna (t ex banker, stater, kommuner, företag) och investerarna matchar löptider/ duration utifrån sina egna specifika behov. Då får vi en viss marknadssplit på durationer, men den har inte så stor relevans för den enskilde.
Går det inte därmed att argumentera liknande för aktiemarknaden? Emittenterna sätter sin riskprofil så långt de kan via en finansieringsmix (eget kapital & skulder) och köparna matchar utifrån riskpreferens & behov?
Andre (och alla andra) har självklart bara goda intentioner, men ibland tror jag vi riskererar att sila mygg och svälja kameler för att fortsätta på mitt tema med tveksamma jämförelser!
För mig känns det lite som i Storskogendiskussionen där det grottades ner sig i oerhörda detaljer när det gällde exakta antagenden i DCF modeller, men där många inte riktigt förstod det fundamentala problemet med affärsmodellen kontra värderingen.
Att nörda ner sig i något är inget dåligt, tvärtom, men det bygger på att riktningen är korrekt; att man nördar ner sig på rätt saker så att säga. Att försöka återskapa en marknadssplit i sin ränteportfölj/ “köpa hela höstacken” tror jag är en felaktig utgångspunkt.
Berätta mer om det för jag är i samma camp som @Andre_Granstrom där jag inte förstår varför man inte kan tänka liknande som i aktiemarknaden att äga hela höstacken för att fånga det som går bra på sikt.
Här tycker jag definitivt argumentet brister. Vi har i Sverige inte tillgång till en “Total Bond Market Fund” men blickar vi över Atlanten är det en de vanligaste hörstenarna i portfölj. Det enda jag gjort egentligen är att bygga ihop detta med tillgängliga fonder.
Jag säger inte att det är optimalt, eller ens smart, men det är ett milslångt avstånd från en felaktig bedömning i ett enskilt bolag
Ettan är jag helt med på men samtidigt är det ju en risk. Jag har dock villigt erkänt och föreslagit att addera Captor Iris om man ligger på 5-9 års sparhorisont. Jag gör det själv på de få konton jag faktiskt kan ha annat än mellanmjölks obligationsfonder
På tvåan handlar det i mitt fall mycket om komplexitet i sparandet och vad som är tillgängligt helt enkelt. Många konton speciellt på TJP där det
Blir jäkligt jobbigt att hålla på med ett antal 1-4%are med en ränteandel på 20-40% och en basränteportfölj med en del innehav på 5-10% av räntedelen. Blir lite löjligt.
Dåligt utbud av räntefonder på många ställen där vi har pengar, speciellt TJP då. Det är i en del fall helt enkelt att vi tvingas ta den minst dåliga obligationsfonden.
Jag tror inte att vår situation är unik. Jag tror att rätt många har sina pengar väl utspridda, inte minst för TJP, åtminstone om man bytt jobb några gånger och/eller jobbat ett decennium eller två. Speciellt när det närmar sig FIRE/RE/pension så lär många en dag sitta på många konton. Och det är ju då man behöver en räntedel, när man ska dra ner på risken.
Såklart, har man privata ”vet inte” pengar som ska investeras i 50/50 portfölj så kan man ju välja var man sätter den för att få en schysst räntedel. Man kan välja bank åtminstone annat än man tex knutit sparande till tex bolån.
Sen har jag väl landat i att det är viktigare att ha rätt ränteandel än att enskilda fondvalet är helt optimalt.
Lite som @janbolmeson skrivit om tidigare när det gäller aktiefonder
80% av avkastningen avgörs av aktieandelen
15% av inriktningen på aktiefonden
5% av det enskilda fondvalet
Analogin för mig mht räntor är att 80% av fokus bör ligga på valet av aktie/ränte andel. De andra 20%en får bli vad som är vettigast, brett, billigt, schyssta innehav, vettig duration.
Det känns för mig som att vi är djuuuupt inne och gräver i de 20%en och kanske missar ”Big Picture”. Säkert väldigt bra att bena i det, gräva och nörda (alltid kul) men där jag blir mer tveksam är om det blir tillämpbart för det stora flertalet.
Jag tänker att en basportfölj rimligen ska vara enkel att implementera med vanligt förekommande fonder för (som de säger på IKEA) ”de många människorna”. Sen kan vi absolut ha variationer för de som vill göra det optimalt.
Hade RT rekommendationen på aktier varit portföljer som bara gått att implementera på Aza/NN och med en massa små snuttar så tror jag ärligt talat att inte så många följt RT
Därför att räntedelen inte kan ses som en isolerad del i en portfölj (om man inte enbart investerar i räntor, då kan jag i alla fall delvis köpa resonemanget). Du har en anledning till varför du vill ha räntor i din portfölj, och behöver välja därefter för att tillgodose den anledningen - se triangeln och Zinos inlägg ovan.
Vilket argument syftar du på? Se även mitt svar ovan till JFB, tror det kanske är att vi har olika åsikter om syftet med varför man har räntefonder i sin portfölj.
Men man skulle ju kunna resonera likadant med aktiedelen. Vet du inte vad du vill ha ut av av dina aktier så vet du inte vilken del av aktiemarknaden du ska köpa?
Vill du ha högre eller lägre tillväxt, vill du ha stabilutveckling eller inte, vill du ha utdelningar automatiskt eller inte, vill du branch X, Y eller Z … det är ju så aktiva fonder jobbar för att sälja in delar av aktiemarknaden.
Men där har vi ju landat i ”ingen vet, så köp hela höstacken”
Så jag förstår inte riktigt varför det ska vara mer målstyrt på räntedelen än på aktiedelen. Vill förstå men förstår inte
En grundläggande målsättning skulle ju kunna vara att fånga allmänna avkastningen på räntemarknaden tänker jag.
Du råkar inte ha lite färdiga viktningar för en Maximum Diversification allokering för räntor? Kikar på en artikel nu, men det kräver ganska svårhittad data
Jag blir även lite tveksam när man tittar på historiska avkastningen, se nedan.
Om något så ser ju riskparitet mer intressant ut för avkastningen, eller minimum variance för skyddet. Dock då baserat på historisk data för flera tillgångar (räntor, guld, aktier, råvaror).
Du har en poäng med din analogi. Om man hade sett sin ränteportfölj som fristående, skulle en marknadsviktad “total bond market fund” vara en svårslagen utgångspunkt och benchmark för riskjusterad avkastning, på samma sätt som en global indexfond är för aktier.
Jag menar att skillnaden uppstår när man kombinerar tillgångarna på portföljnivå. Trots att långa räntor presterar riskjusterat sämre i isolation, presterar portföljen som helhet bättre tack vare att de har lägre korrelation med aktier än en total bond market fund.
Går att vända på konceptet också som Larry Swedroe gjort i sin modellportfölj.
Köra en stor stek breda mellanlånga räntor och addera högrisk aktietillgångar istället för att optimera på räntesidan:
Har tappat länken, men artikeln heter Risk Parity, Maximum Diversification, and Minimum
Variance: An Analytic Perspective av Clarke, De Silva, & Thorley väldigt kort men bra
Men ”Total Bond Market” fonderna i USA har lite att göra med hela räntemarknaden. De innehåller medellånga (intermediate) obligationer enligt index typ Bloomberg Aggregate, dvs mest medellånga statslån, investment grade företagslån och bolån (och endast i USD). Inga high yield lån eller korta bills och ganska lite lååånga bonds.
Total bond market fonderna är lite som AMF Mix, skulle jag säga.
Vi kan resonera likadant med aktiedelen. Syftet är “avkastning”, eftersom aktier är dragloket i våra portföljer. Men till skillnad från räntor så är förväntad avkastning mycket svårare att förutspå, så vår bästa strategi för avkastning är att köpa hela höstacken.
När vi sedan väljer räntefonder till vårt draglok vore det ologiskt och dumt att återigen välja syftet “avkastning”, utan vi väljer istället “diversifiering”.
Visst hade man kunnat vända på det. Låta räntefonderna ha syfte “avkastning”, och fokusera på enbart high-yield. Låta aktierna ha syfte “diversifiering” och köpa enbart typ minvol, icke-cykliska sektorer. Men det vore nog en sämre strategi.
Ok, det köper jag Jag tror fortfarande ett bekymmer är problematiseringen. Jag själv skulle utan problem kunna äga mestadels riktigt långa statspapper i min räntedel, men det är sjukt svårt att rekommendera till gemene-man. Många har ju bilden av att räntor endast är något form av bihang till aktier som ska ge skydd
Tycker nog endå ärligt att marknadsportföljen för räntor endå inte är en dålig språngbräda. Du får lite skydd, lite diversifiering och lite avkastning
Det stämmer! Bloomberg exkluderar allt under IG, men även papper med duration under ett år . Gör jag de ändringarna tror jag att de portföljerna jag tog fram skulle ännu mer likna just en total bond market fund. Men jag förstår inte hur du tycker att det har väldigt lite med hela räntemarknaden att göra? Kikar jag på dem bredvid varandra är de extremt snarlika, sålänge man skippar superkorta räntorna, HY & konvertibler.
Att ta bort HY för att begränsa kreditrisken kan jag förstå delvis, samt att HY är en såpass liten marknad att den är betydligt svårare att leverera en väldigt likvid produkt med. Iaf om du är Vanguard och ska leverera till halva jordklotet
Men hur går tankarna kring att utesluta korta räntor? Bör man istället titta på sparkonto med ränta, och se det som skilt från sin ränte-del?
Jag är inte helt såld på AMF Mix. Jag vill förstå produkterna jag äger, och den är lite av ett ihopkok. Utöver det så tappar man återigen kontrollen över ombalansering etc vid en en-fonds-lösning
tur att jag har 30 år till pension. Fruktansvärt krångligt.