Ja, så länge du hinner betala av lånet innan räntebetalningen på 1000% av beloppet (eller vad det nu är) dimper ner. Eller att din lön hinner öka med XXX% innan dess. Går det riktigt snabbt kan ju sådant spela roll.
Men generellt så ökar ju räntan så att “inflatera“bort lånen är inte gratis. Endast om du lyckats binda räntan innan inflationen tar fart skulle jag säga att du är en vinnare som låntagare i en höginflationsmiljö.
Problemet med amerikansk bolånemarknad är att de har långa löptider och bundna lån. Det finns massa låntagare som sitter i bostäder med långa lån tagna under nollränteperioden så de har låt oss säga 2.5% ränta. Skulle de ta nya bolån får de en bolåneränta på 7,5%. Det gör att flyttkedjorna kollapsar för få vill byta bostad.
Sverige är extrema åt andra hållet där en majoritet ligger med rörliga lån och väldigt få låntagare har lån bundna mer än 3 år framåt.
Tyskar binder i regel bolåneräntan över långa perioder. Hyperinflation är då väldigt lönsamt för låntagare.
En normal boränta i Sverige är ca 2% efter ränteavdrag just nu, medan den i USA är 5-7%. Behövs inte mycket mer analys än så.
Min kommentar var mer generell, men med ett stort bundet lån är ju inte hyperinflation enbart dåligt.
Svenskar tjänar inte tillräckligt för att betala av hus på flera miljoner på <30 år. Månadskostnaderna skulle bli väldigt stora jämfört med vad folk har. Det skulle kanske vara billigare om det vore ett krav från början att betala av huset. Nuvarande priser i storstäderna blir helt orimliga för nästan alla med så höga amorteringskrav.
Äldre generationer plockade aldrig på sig summorna lån vi har idag. När min mormor och morfar köpte lägenhet för 40kkr i Stockholm 1960 så motsvarar ju det 100x högre pris för en mindre lägenhet i samma område idag. Jag håller med om att skuldfrihet är målet, men för de allra flesta är det inte rimligt att uppnå på 30 år ens.
Något som gjort mig skeptisk till långa lån är hur arbetsmarknaden ser ut.
Sen är jag lite anti lån så mitt inlägg kanske “genomsyras” av min egna åsikt.
Visst finns det arbetsplatser man kan vara på resten av livet än idag men vi alla kan völl vara med på att dom har blivit allt färre och det svänger kraftigare än aldrig förr. Gammalt då man kunde jobba vid farbriksjobbet man fick efter årskurs 9 och jobba till pension då kan jag lite förstå att man vågade ta lån men med dagens jobb som kan vara outsourcat eller automatiserat om 10 år.
Att då binda upp sig på lååånga lån är något som hade gjort mig stressad. Tänker jag bara tillbaks på mina senaste 10 år så har det varit åtminstånde 3 händelser där.ett stort lån på 50 år hade gjort mig jäkligt pressad/stressad över min situation.
Jag tror det är så olika för att många parametrar skiljer sig.
Absolut!
Absolut!
Absolut!
Som läget ser ut just nu i Sverige så är det populärt att hänvisa till Amortera inte på bostaden---det höjer din risk! och resonemanget att om du kan ha lika mycket kapital eller mer än ditt bolån investerat så finns ju både möjligheten att betala av bolånet om du vill samtidigt som du rationellt sett får en förväntad högre avkastning på kapitalet än lånets ränta.
Lån är skrämmande för man lovar något till någon annan om en framtid som man inte kan kontrollera. Det enda man vet säkert är att man har lånet. Obehagligt att minska sin valfrihet så.
Jag skrev så här om det i en tidigare tråd:
Om man vänder lite på det så är ju bankerna uppenbarligen oerhört säkra på bolånetagares nuvarande och framtida återbetalningsförmåga. Annars hade inte räntan på bolån varit max ca 0,5 procentenheter högre än den riskfria räntan (sparkonto-ränta).
Jag kan på ett sätt stämma in i din oro @Indexmannen. Men på ett annat sätt har jag tilltro till att banker är oerhört cyniska och kalkylerande vinstmaskiner som aldrig skulle ta risk de inte får betalt för. Med andra ord, när man tar ett bolån så kan man ju säga att “banken tror på en” 
Det är en call-option på ens humankapital.
Hade arbetsmarknaden haft så grumliga utsikter de närmaste decennierna så hade det återspeglats i högre riskpremier för bolån.
Samtidigt tittar bankerna bara på systemnivå och bryr sig egentligen inte så mycket om individuella öden. Banken vet att några kommer att förlora jobben och förlora förmågan att betala, men de vet också att de flesta inte kommer göra det och de styr balansen mellan dessa så att de totalt sett går med vinst.
Att banken ändå går med vinst gör dock inte den lyckligare som gick i personlig konkurs och fick göra skuldsanering.
Ränterisk? Hur menar du då? Det faktum att räntan är bunden betyder ju att det inte finns någon risk, man vet precis hur mycket man kommer att betala. Går räntan ned så kan man ju låna om eftersom det i allmänhet inte kostar nåt att bara lösa in sitt gamla lån om man vill.
Är den? Vi lånade om i 2021 till ett 15-årigt lån och fick, om jag inte missminner mig, 2.75%. Det verkar som snitträntan i Sverige det året var ungefär 2.0%. Och tre år senare så hade vi fortfarande haft 2.75% medan svenskar då betalade över 5% för sitt lån.
Jag tar gärna lite högre ränta med försäkring om att jag aldrig behöver bekymra mig om att räntorna kan gå upp och göra så jag inte har råd med lånet mer…
Själv tycker jag det svenska systemet verkar väldigt ofördelaktigt på många sätt.
Det är en stor ränterisk för banken, och i förlängningen för bostadsobligationsmarknaden. Obligationer med extremt långa löptider är i allmänhet väldigt volatila värdepapper, går räntan upp faller de i värde väldigt mycket. Det jag menar med att det slår åt båda hållen är att banken måste ta höjd för den här risken och därför blir räntan betydligt högre.
Ja, det är den. Det vore extremt konstigt om den inte vore det, med tanke på resonemanget om ränterisk ovan. Jag flyttade 2021 och gick tillbaka och kikade på mina lånevillkor. Den rörliga räntan jag fick hos SBAB var då 1,59%, men om jag band lånet på tre år (vilket jag gjorde med halva lånet) var räntan 1,44%. Det var inte någon särskilt låg belåningsgrad heller, drygt 75% om jag inte minns fel. Jag hade kunnat binda på 5 år också och fortfarande fått nånstans runt 1,6% om jag minns rätt. Med facit i hand hade det naturligtvis varit väldigt fördelaktigt att göra det, men sånt vet man ju inte.
Du kan binda räntan i upp till 10 år i Sverige också, men då får du räntor som mer liknar de ni har i USA. Det är inte gratis att försäkra sig mot en risk. Det svenska systemet ger dig dock valfriheten att inte göra det. Land of the free, you see!
Rent rationellt är det bättre att ta risken själv om man räknar med att kunna hantera den; historiskt sett har det nästan alltid varit billigare att ligga obunden. I USA har ni ju dock ett system i stort sett helt utan sociala skyddsnät, vilket gör att man som privatperson själv måste hantera många ekonomiska risker som antingen är betydligt mindre eller knappt ens existerar i Sverige. Det ökar behovet av att försäkra sig mot ränterisken.
Glöm inte bort att man (i de flesta fall) inte behöver betala ränteskillnadsersättning på lån i USA.
Tre mille, två inkomster, två procent ränta (efter ränteavdraget) = 2500 per person och månad i ränta. Väljer man att amortera mer än det eventuella kravet man sitter på så gör varje tusenlapp stor skillnad över tid.
Att Svensson sedan inte gör detta har andra skäl och ofta väldigt olika skäl.
Ja, det skulle inte skena om det fanns en förväntad tidsplan. Sedan ligger orimligheten inte i amorteringskraven. Testa att fasa ut ränteavdragen så ska du se att bostadspriserna slutar löpa amok.
Men nu jämför du äpplen med apelsiner. Vad tjänade mormor och morfar tillsammans 1960 och vilket område idag kan deras bostadsområde jämföras med i relation till alla bostäder i staden och i riket.
Jag håller med om att det gått fort på sistone, men att dra en siffra ur en hatt är inte detsamma som att det är sant. Du får ju titta på deras köpkraft, livsstil, utgifter i övrigt etc.
Medhåll, och det är precis detta som många 'muricans ser idag. Det blir fråga om “refinancing” och sedan sprattlar de sig djupare ner i kvicksanden.
Samtidigt har de tänkt fel förr, de där banklirarna. 
vs. 
Du får ju titta på idag, inte vad ni fick 2021.
På vilket sätt? Det går ju att binda över långa tider här om man vill ha lån som påminner om 'muricas.
Ja, det finns många spakar att dra i om man vill få ner priserna; ränteavdrag och fastighetsskatt på efterfrågesidan och markanvisning och avregleringar på utbudssidan ser jag som de tydligaste, och då finns det hyresregleringen, som påverkar både utbud och efterfrågan. Men intresset från politikerna tycks vara svalt.
Precis!
Och… vi har några av de högsta siffrorna i världen när det kommer till ensamhushåll. Så var det inte heller 1960 i Stockholm…
(Nu slängde jag in ett 
i fruktsalladen också.)