Jag köper grönsaker billigt, på billiga ställen, och överväger inte ens att gå till disken med amerikanska blåbär och andra överprissatta produkter. Är äpplen på extrapris blir det äpplen, är paprika på extrapris blir det paprika.
Använder detta exempel för att illustrera en ovana, då jag egentligen skulle kunna köpa vilken grönsak jag vill varje dag i resten av livet utan att det skulle ha minsta påverkan på min ekonomi.
Kanske är det sant för resten av matbutiken med, att jag skulle kunna strunta i priset, egentligen, och istället lägga energin på att tänka på vad jag vill ha.
Detta får mig att fundera. Vid vilken nivå skulle jag kunna ignorera prislappen på olika typer av produkter?
Vid vilken nivå bör man t ex, rent matematiskt, sluta titta på priset när man går på restaurang?
Detta är relaterat till “guilt free spending”, men inte exakt samma sak.
Jag tänker att man skulle kunna ha en procentandel av antingen net worth eller årsinkomst. Eller finns det generella riktlinjer som stämmer på alla över en viss inkomst?
Fråga:
Hur räknar ni ut vid vilken nivå man bör strunta i priset för specifika produkter?
Blanda gärna känslomässigt och matematiskt och ställ dem mot varandra.
Man kan använda förmögenhetsexempel såsom: 10K, 100K, 1M, 10M, 100M
Tror det hänger ihop med vilken typ av vara. Just mat kan jag unna mig att aldrig titta på prislappen, är jag sugen på blåbär köper jag blåbär.
Köper jag toapapper så vore jag ju dum i huvudet om jag väljer ett dyrare märke framför ett annat givet hyfsat samma papper. Oavsett hur mycket pengar jag har på banken. Det är en konstart att spara pengar utan att snåla, och den färdigheten kan vara ganska kul att träna upp.
Om du har 10M på börsen och de en vanlig börsdag går upp eller ned med 1%, då är det en upp eller nedång värd 100000 på en dag.
Om du handlar mat för 8000 i månaden är upp eller nedgången på börsen den där dagen mer än kostnaden för dina inköp ett helt år.
Skillnaden består i verkliga utgifter som syns i plånboken mot orealiserade vinster eller förluster.
Detta har ju väldigt mycket att göra med inkomster.
Men sålänge jag kan fortsätta spara som jag gör idag har jag inget som helst behov av att kolla vad saker kostar i vardagen.
Jag kollar aldrig på mina sparade pengar för att bestämma om något är för dyrt eller inte, utan på min månadsinkomst, då majoriteten av det jag köper kommer från dessa pengar.
Hade jag haft 100 milj och FIRE så hade jag såklart resonerat annorlunda.
Ber om ursäkt på förhand för att jag problematiserar. Vill inte vara motsträvig utan bara vädra tankarna:
Givetvis kommer man aldrig vilja betala mer för samma eller sämre, men det problemet kommer man aldrig ställas inför. “Hyfsat samma”, är väldigt annorlunda från exakt samma. Kanske är rullen bastantare. Kanske är paketet finare. Kanske är märket svenskt/ekologiskt/inne. Eller menar du att toapapper ligger i en egen kategori där du oavsett du rik du är alltid skulle uppgradera dig?
När det kommer till just toapapper, som kostar i princip ingenting om man räknar på antalet toabesök ett paket med 8 rullar räcker, så om det bästa som finns kostar 60kr och det finns något som är “nästan lika bra” för 30kr så kommer jag 100% av gångerna köpa det för 60kr.
Jag vill inte ha rivsår när jag torkar mig, det ska va mjukt och skönt!
Det är ett kul perspektiv, lite svindlande. Men det visar snarare på hur viktigt det är att ignorera svängningar på börsen än något annat. 1% upp idag kommer med 1% ned imorgon, och i slutändan är den genomsnittliga uppgången 0,02% per dag, alltså 10M = 2000 kr.
Man skulle kunna se det som att man har 2000 att spendera fritt per dag, men det bygger på ju att man inte vill att kapitalet ska växa. (Och om man dessutom vill behålla förmögenheten borde räkna på 4% = 0,01% per dag.)
Jag tänker likadant, att det första man borde spendera på är toapapper. Har man råd borde inget annat än det bästa duga, eftersom det är ett mycket billigt sätt att öka livskvalitén.
Själv kör jag preppermetoden: När det är är extrapris på högkvalitativt papper köper jag extra mycket.
Skulle även kunna kallas coronametoden, eller min favorit: kapitalistmetoden.
Haha, insåg att jag kanske tog fel produktexempel här och trampade på nåns ömma rumpa
Naturligtvis kan man och ska man lyxa till det med toapapper om man vill. Jag menade mest att man kan tänka väldigt olika om olika typer av produkter. För mig personligen är mat betydligt viktigare än toapapper, men smaken är som baken!
Jag kollar alltid på prislappen. Men jag väljer inte alltid det billigaste priset utan funderar på vem ett högre pris gynnar. Jag gynnar gärna lokalt producerat, små producenter, geniala produkter osv.
Jag ser först till kvalitén och handlar man då t ex frukt och grönt efter säsong får man i nio fall av tio både billigt och fräscht som dessutom oftast inte rest runt planeten på vägen till butiken. Detta smäller högre för mig. Men…
Så här har jag börjat tänka mer och mer, speciellt när jag gjort nå’t dåligt inköp. Då gäller det sällan mat iofs utan troligare en trist utelunch eller en dålig vinylskiva.
Dock håller jag också med här:
…för hundra spänn är alltid hundra spänn, oavsett pengar som är investerade.
Varor som jag köper regelbundet (mjölk, ägg, smör, kaffe, bröd, toapapper) kollar jag aldrig priser på utan tar det som jag gillar bäst (ibland har jag testat mig fram).
Varor som jag köper väldigt sällan (t.ex. honung eller bakpulver) kollar jag på alternativen och tar oftast det billigaste.
Matkassar undviker jag och tar istället med egen tygpåse till butiken.
Detta gör jag med i Sverige! Inte för att jag inte har råd, men av principskäl och protest att jag inte vill betala 7kr för en plastpåse
Där jag bor nu kostar plastpåsarna €0.1-€0.2 så då bryr jag mig mindre.
Går jag på restaurang har jag ju redan förlorat så jag försöker njuta av att någon lagar och serverar mig mat och dryck istället. Bestället det jag är sugen/nyfiken på istället. Vill jag ha två eller tre glas vin så köper jag det. Blir det för dyrt kommer det självregleras genom att det tar längre tid till nästa restaurangbesök.
Toapapper hamnar i en väldigt egen kategori eftersom dyrast sällan är bäst, enligt mig.
Jag köper det toapapper jag vill utan att titta på prislappen men det är sällan det blir ett dyrare papper.
Mjukt lyxpapper är oftast helt oanvändbart, kanske är det mjukt och skönt men man blir inte ren när man använder det! Det ska riva lite för att vara effektivt!
Tyvärr har det bästa papperet Edet Extra försvunnit. Jag tror att de har slutat tillverka det.
Tittar alltid på priset oavsett vad det är. Lite av en principsak att inte betala mer än nödvändigt. Men jag köper inte alltid det billigaste, man har ju vissa preferenser på smak, kvalitet etc. När jag går på restaurang känner jag mig oftast “rånad”. Dyrt och lite på tallriken så man knappt blir mätt. Lockar inte mig utan jag hänger mest med andra ibland av sociala skäl.
Rent allmänt lever jag nog rätt billigt men det är inget jag direkt söker utan det är mer som jag är. Räknade lite på pensionen häromdagen, noterar att jag haft en sparkvot på runt 70% de senaste åren men utan att jag känner att jag har försakat något. Det gör ju att man kan klara sig väldigt bra även om pensionskapitalet inte ger 100% av nuvarande lön.
Har nog inte köpt en vanlig plastpåse på säkert 20 år, har alltid flergångspåsar typ Icas självskanningspåsar i plast. Har fått byta ut några som blivit lite slitna efter många år men de håller ju jättelänge, kanske en kostnad på 10kr per år eller nåt för “plastpåsar” utslaget över flera år.
Intressant. För mycket tid i sydeuropa har skadat mig, jag kan inte se mig någonsin spendera 120 kr på ett glas vin, om det inte är något extremt speciellt. Har exempelvis köpt svenskoldlat vin på servering.
Men jag gillar din strategi, att man helt enkelt kan spendera fritt och sedan låta ekonomin vila om det blir för dyrt. Förstår dock inte vad du menar med självregleras. Har du en specifik restaurangbudget som helt enkelt tar slut?
