Jag tror inte på den här bilden. Den är fortfarande fokuserad på att “det är” på ett visst sätt, själva den idé som utgör det grundläggande felet.
Att ha en viss personlighet och fokus på struktur i tillvaron underlättar helt klart. De som gör av med mycket pengar har ofta en slösaktig livsstil. Jag menar då att man gör det bekvämt för sig och inte fokuserar så mycket på vad saker kostar. Ofta får man inte ut mer värde än vad andra får men man betalar mycket mer.
De flesta saker i livet kan göras på billiga eller dyra sätt - även att åka jorden runt, bo på Östermalm, köpa enbart märkeskläder eller köra en tjusig bil. Sedan är det så att många har låst sig vid att välja den dyra vägen, för att det uppfattas som normalt, att det är enklast så osv. Man bör naturligtvis fråga sig själv vad som är vikigt och prioritera det, även om det innebär ökade kostnader. Det är förmågan att påverka de där kostnaderna som är själva konsten.
Jag bor i Stockholm i ett relativt stort hus, har gångavstånd till t-banan och har bil. Platsen jag bor på hör till de billigare i Stockholm. Bilen jag har hör till de billigare på marknaden. Alla val jag gör och gjort i livet är strikt styrda av en ekonomisk logik. Många människor tänker dock inte så utan gör val på ett mer ostrukturerat och slarvigt sätt.
Människan är ett socialt djur som gärna vill visa sig framgångsrik och bra, och andra bedömer medmänniskor utifrån sådant oxå.
Lejon har stor man, för lejonhonor valt hanar som ser stora ut med stor man.
Påfågelhanar har stora stjärtfjädrar för påfågelhonor valt att para sig med hanar som ser friska ut med stora glittrande fjädrar.
Människor tittar på sina medmänniskor och bedömer status utifrån det som människor tycker signalerar hälsa och framgång, ungefär som andra djur gör.
Pengar är en komponent i tillvaron. Sedan finns det mycket annat. Bland kvinnor är det vanligt att arbeta med sådant som kultur, bistånd, ideell verksamhet eller liknande. Vissa typer av yrken ger en typ av status som kan väga upp för mycket pengar. Om man sedan jobbar på bank, storbolag eller gör något annat mer “själlöst” blir förstås mycket pengar den centrala frågan. Det har inte så stor sex appeal att sitta på dejten och prata om tekniska lösningar på olika saker.
Det kan uppfattas som fördomsfullt och elakt att ha uppfattningar om vad som är meningsfullt eller inte. Jag jobbade en kort period på ett av de stora börsbolagen. Jag hade en bra tjänst på en centralt placerad stab och satt fysiskt i rummet bredvid VD. Mina kollegor eller min chef var det inte något väsentligt fel på. För mig kändes hela tillvaron konstig. Jag gick till jobbet varje dag och frågade mig själv “Vad är det för mening med allt det här som vi håller på med?”. Efter två månader fick jag möjlighet att byta till en tjänst inom ideell sektor istället. Där blev jag kvar i nästan fem år och några problem med tillvarons mening upplevde jag aldrig där.
Om målet är att hitta en “vacker partner” så är mitt 100%-iga stalltips att titta utanför Sveriges gränser. För många år sedan hittade jag en artikel i Expessen som handlade om hur kvinnor rangordnade olika egenskaper hos män. Skillnaden mellan olika länder var stor.
Jag har själv ingen enorm social status och uppfattas nog av vissa som lite konstig. Jag är hårt nördig och fokuserar starkt på vissa saker i livet. Jag är bra på dem och det fungerar men det leder till en del konsekvenser.
Jag påstår bara att det kan vara svårt att spara mycket, när kompisar med samma inkomster skaffar villa familj, fin bil och en bra båt i skärgården, när du väljer att bo som du gjorde som student.
Det finns en social aspekt av konsumption och den bild vi visar upp för andra genom att konsumera. Väljer man bort det för att spara så kan det få sociala konsekvenser.
Visst, sådana vänner vill man inte ha ändå säger någon då, men det handlar nog mer om hur djur fungerar. Vi är djur som kollar på hälsa och statusmarkörer, som andra djur oxå gör.
Väljer man bort konsumption av statusmarkörer kan det få sociala konsekvenser för vi kan inte bryta oss loss ur våra biologiska nedärvda instinkter.
Om medianlönen i Sverige är ca 33’ brutto (24,5’ netto) är fattigdomsgränsen i EU 60 procent av denna, ca 20’ brutto (15,5’ netto). Källa: Fattigdomsgräns – Wikipedia
Så att leva på fattigdomsgränsen som medianlöntagare och lyckas nå FIRE är nåt att skriva om, enligt mig.
Högavlönade, företagare eller ej, med mer eller mindre stora försprång och privilegier som når FIRE genom att backa lite på konsumtionen är det inte. IMHO.
Det är ju dock en rejält snäv tolkning att kalla “risk of poverty” gränsen för fattigdomsgränsen. OECD använder 50% som relativ fattigdomsgräns t.ex.
Relativ fattigdom i ett land som Sverige är också helt orimligt mått i sammanhanget.
Rent konkret skulle det innebära att jag som höginkomsttagare med extremt högt månadssparande skulle leva under fattigdomsgränsen. Vilket för mig är helt bissart med tanke på hur jag spenderar och lever. Jag är sannerligen inte fattig även exklusive mitt extrema månadssparande.
Relativ fattigdom är bullshit deluxus. Har jag 1 miljon och min kompis har 3 miljoner är jag fattig relaterat till den personen, enligt EU:s definition.
Jag känner igen mig i det här. Innan jag tjänade över 45k så lät det rådet i mina öron ungefär som att: “Om du redan har två sommarhus så är det mer ekonomiskt att köpa en stor övernattningslägenhet i stan istället för ett tredje sommarhus.”. Numera så reagerar jag inte ens på rådet om 45k. Lön funkar så rent psykologiskt tror jag, löner under ens egen känns låga och superlätta att få, löner ovanför känns omöjliga att uppnå.
Sen håller jag med en annan person här att rådet om att ta ut max 45k i lön främst gäller egenföretagare. Har man som ensam företagare inte råd att betala sig själv 45k i lön så funderar jag på om det ens är värt allt slit och risk att driva företag.
Leva på 50 procent av medianlönen, ännu mer värt att skriva om isf tycker jag. Sådana exempel behöver lyftas. Min egen måttstock är a-kassan. Inga utgifter utöver en stämplingsersättning är vad jag strävar att leva efter.
Precis, i och med de oftast större riskerna som är förenat med att vara ensam eller småföretagare så måste man ju ta ut vinsten på klokast möjliga sätt. Finns ju inget egenvärde i att betala statlig inkomstskatt i onödan.
Omvärldsverklighetsfrånvänd tråd. Lönespridningen i Sverige är bland den lägsta i världen där i stort sett 95% ryms inom 35k±10k i månaden. Give or take.
Det är möjligt att man brukar prata om bruttolön men det ger ju en missvisande bild. Det folk har att konsumera för är ju nettolönen. Jämför man folks bruttolön ser det ut som att inkomstskillnaderna är större än vad de egentligen är.
