Alternativ till klassisk 60/40-portfölj?

Postade det här i annan tråd, men tänker att jag också skapar en egen tråd så slipper jag spamma den med mina rants.


Låt oss säga att vi nu vill bygga vidare på denna modell.

Först så vill jag peka ut att det finns flera problem med Lysas räntedel:

  1. 90% nominella räntor (som går dåligt vid oväntat hög inflation) och bara 10% realräntor (som kompenserar för hög inflation).
    En mer vettig balans hade varit 50/50.
  2. För korta löptider (1-5 år) = lägre förväntad avkastning OCH oftast en sämre hedge till aktienedgångar än obligationer med längre löptider.
  3. Mycket är investerat i obligationer/statspapper som mellan 2016 och fram till nyligen hade minusränta.

Inte konstigt att Lysas räntedel är back över senaste 5 åren…


Här är avkastningen för en klassisk 60/40-portfölj i stigande vs fallande inflation

Både aktier och nominella obligationer ogillar alltså stigande inflation.

Så om man kör 50% aktier / 50% räntor på Lysa så är man tyvärr oskyddad mot lägen med hög inflation (som vi haft senaste tiden).


För att skapa en mer balanserad portfölj, rekommenderar Bridgewaters istället att man kombinerar aktier med tillgångar som presterar bra i inflation – realräntor, guld, råvaror.

Notera hur dåligt en vanlig 60/40-portfölj presterade mellan 1965 och 1980 (när inflationen var hög), medans den inflationsskyddade 60/40-portföljen klarade sig bra.


Detta ger eko till vad @Zino varnade om i sin tråd:

2 gillningar

Och om vi nu vill titta närmare på huruvida obligationer med långa eller korta löptider är bäst.

I Lysas Whitepaper läser vi:

Men stämmer verkligen deras antagande att man då ska använda obligationer med korta löptider?

På ytan verkar de ha rätt.
Tittar på vi på obligationer i isolation från aktier så har obligationer med korta löptider
mindre nedgångar och högre riskjusterad avkastning (sharpe och sortino).
Obligationer med långa löptider vinner här bara på en punkt (högre absolutavkastning).


Men de flesta av oss är ju intresserade av att kombinera
obligationer tillsammans med aktier i en portfölj.
Och vad som händer då är väldigt fascinerande.

Magi! Inte bara har portföljen med längre löptider fortfarande högre absolutavkastning,
utan har nu också mindre maximal nedgång och högre riskjusterad avkastning!
60/40 med långa löptider på obligationerna vinner på alla punkter!

Lysas idé att använda korta löptider på obligationerna “för att ge portföljen stabilitet”
är alltså inte riktigt korrekt, iaf inte om vi räknar på en klassisk 60/40-portfölj.
60/40 med korta löptider på obligationerna vinner inte på en enda punkt.

Det har alltså att göra med att statsobligationer ofta rör sig okorrelerat från
aktier, så när aktier går ned så kan obligationer med långa löptider samtidigt gå upp mer
än obligationer med korta löptider kan. Obligationer med långa löptider kan på så vis
“radera ut” aktiernas nedgång bättre än obligationer med korta löptider.

Att balansera tillgångar som är okorrelerade med varandra har alltså den “magiska” effekten
att minska portföljens totala volatilitet, även om tillgångarna i isolation kan vara väldigt volatila.

Jag sa att nominella statsobligationer ofta, men inte alltid, går upp när aktier går ned.
T.ex i år har statsobligationer gått ned samtidigt som aktier på grund av oväntat hög inflation,
vilket är varför jag i posten ovan pekade till Bridgewaters rekommendation att man också bör balansera aktier med tillgångar som presterar bra i stigande inflation, eftersom både aktier och nominella räntor presterar dåligt i oväntat hög inflation.

3 gillningar

Jag tror att de krånglar till det i onödan. För att man ska hamna rätt måste man endast skifta mellan olika löptider på obligationerna beroende på det ekonomiska klimatet och förväntade ränteförändringar för att hamna rätt.