Själv är jag ganska ointresserad av fokuset på Stockholm. Fler människor bor som bekant utanför Stockholm än i Stockholm. Varför ska Stockholm vara utgångspunkt för en generell diskussion om landets bostadsmarknad, eller vara relevant för enskilda människors alternativ, om de inte bor i Stockholm?
1 gillning
Det är inte det frågan handlar om. Det handlar mer om att presentera alla vägval och hur man bör tänka kortsiktigt och långsiktigt. Vägvalen i sig är ju inte avvikande i Stockholm än någon annanstans och förhållandena i Stockholm kan också gälla på en del andra orter. Jag ser ingen anledning att fokusera på den ena eller andra typen av ort. Det borde gå att presentera ett generellt schema att följa, oavsett geografi. De individuella förutsättningarna varierar ju också. Även om det är “omöjligt” att få en viss typ av lägenhet kan ju någon ha andra förutsättningar.
Då skulle jag gärna bosätta mig i en rymlig fyrarummare på Manhattan. Tack till er andra som betalar åt mig.
5 gillningar
Har FN synpunkter på exakt vilket bostadområde man som mindre bemedlad får skattebetalarnas hjälp att ordna bostad i alltså, det var nyheter för mig.
1 gillning
En borough men fair enough låt oss inte fastna i semantiken.
Jag kan tänka mig att bo i Monaco istället.
1 gillning
Det ser liknande, om inte riktigt lika illa, ut i i många svenska städer, i a f städer med 50000+ invånare.
Lite perspektiv för de som vurmar för marknadshyror: jag bor fn i en stor europeisk stad med marknadshyror. Bostaden är stor (5 sovrum, fristående villa) men dålig standard med svenska mått mätt (englasfönster, lite fuktskada i ngt badrum etc). Läget är ok (luktar ofta marijuana på gatan, mkt bilinbrott och smårån, ca 50 min pendlingstid till centrum). Hyran ligger på lite över 75000kr/månad, och det är en ovanligt bra deal jämfört med vad andra betalar för motsvarande boende. I landet är medellönen före skatt ca 420 000 per år, med skattetryck på runt 30-40%. Det är alltså helt omöjligt för en medelsvensson att få ett rimligt boende om de är en stor familj och inte kan stoppa massor av miljoner i ett husköp. Resultatet är att man skaffar barn väldigt sent, och mycket sällan mer än 2. Många kollegor pendlar 2h enkel väg till jobbet, vilket är katastrof med små barn. Familjesituationen blir alltså lidande av den skriande bostadsbristen, trots marknadshyror.
Jag vet inte vad lösningen är, men marknadshyror är inte ett helt självklart alternativ i min värld. Detta är en av de svåraste nötterna att knäcka för politiken, och kanske ligger det ngt i att göra som i Göteborg - investera mkt i kollektivtrafik så man kan bo längre ut + förtätning i statskärnan (dvs bygga stora och lite exklusiva höghus som Karlatornet centralt)?
Mkt är strukturellt dåligt i Sverige, men boende funkar ändå hyggligt för de flesta.
Med vänlig hälsning,
F
13 gillningar
I praktiken så handlar ju de mänskliga rättigheterna om rätten till en bostad. Inte om rätten att bo på ett specifikt läge som av den fria marknaden värderas högt. Det är en milsvid skillnad.
Idag subventioneras och regleras marknaden på ett vis som skapar tröghet på bostadsmarknaden, hämmar nybyggande och kostar onödigt mycket för skattebetalarna. Trots statens långa fingrar har man dessutom misslyckats med att tillgodose människors behov av bostäder.
Hur rimmar det med din ”mardröm om marknadshyror”?
Min gräns för att tänka mig att bo i en hyresrätt är klotter i trapphuset så valet att köpa en bostadsrätt är enkelt!
Är jag bortskämd? Jag bor i alla fall inte i en storstad, har ett bra jobb och kan få en fin bostadsrätt för 1,5 miljon.
Nej jag tycker du är helt rätt på det. Dessutom, har man barn så handlar det om att de ska slippa det värsta av den oreda som det senaste decenniets laissez faire-politik orsakat.
Att barnens kompisars föräldrar är vettiga människor och att bostadsområdet känns tryggt är fullkomligt ovärderligt.
5 gillningar
Det låter som att du gillar att bo i din mer centrala hyresrätt och argumenten återspeglar det. I längden är det ändå så att det är mer ekonomiskt fördelaktigt att köpa bostad. I ditt fall skulle jag välja att spara ihop en större insats än vad du egentligen behöver, för att snabbare kunna amortera ner ditt lån till 70% för att få en lägre månadskostnad. Man kan också argumentera för att vänta 1-2 år med att köpa bostad för att räntan förväntas börja falla slutet av 2024. Man måste ju självklart också ställa det emot fördelarna att få välja område man ska bo på men då veta att det kan vara oekonomiskt (som i ditt fall). I det bästa av alla världar så ökar bostadsrätten i värde som du skriver, men det som också händer är att i takt med att lånet minskar så sjunker din månadskostnad. Det är väl fint?
Det är inte fel för jag har jobbat 5 år inom socialtjänsten. Om du har barn blir du ännu mer prioriterad att få en bostad från det kommunala bostadsbolaget. Finns det ingen ledig bostad så får du vandrarhem tills bostad hittas. Alla människor får tak över huvudet i Sverige.
Förstår inte varför du sprider en falsk bild av verkligheten, vad tjänar du på det?
1 gillning
Du lyfter en viktig aspekt. Införs marknadshyror så kommer priserna på bostäder explodera. Den uppgången vi sett hittills kommer inte vara någonting…
Då kommer alla vilja köpa för det är ”billigare” i slutändan.
1 gillning
Vad är en rimlig hyra? Ska rimlig ställas i relation till folks disponibla inkomst eller önskad bonus till styrelsen? Idag betalar folk 40-50% av inkomsten för hyresbostäder och det är inte nog mycket?
1 gillning
Det kanske inte är en bra idé för DIG men att skriva på detta sätt som du gör är lite provocerande.
Bodde innan i närförort till Stockholm. Betalade 4000 kr i hyra för min etta. Trivdes bra, men beslutade att investera i mitt boende.
Hade tänkt köpa en etta i samma område, men det visade sig kosta nästan lika mycket att bo i stan även om kvadratmeterpriset var lägre, då istället avgiften till föreningen var högre (för alla bostäder i området låg de på circa det dubbla mot stan).
Nu bor jag i en etta mitt i centrala Stockholm och min månadskostnad för amortering, ränta och avgift till föreningen ligger på 6000 kr.
När jag flyttade in låg det på nästan 6500 kr. Det är det fina med bostadsrätt! Nu är jag ung och tjänar stålar och kan betala lite mer. Men nitt boende sjunker i pris år efter år, allt eftersom jag amorterar av på lånet.
En hyresrätt ökar istället med någon procent nästan årligen.
Så visst, nu kanske jag betalar 6000 kr mot de 4000 kr jag skulle betalt om jag bodde i förorten. Men dels bor jag inne i stan, och dels så betalar jag hellre 6000 nu och 2000 kr i månaden när jag är pensionär. Hellre än att betala 4000 idag och 8000 kr i månaden när jag är pensioner!
Sen måste man ju även ta i beaktning att av det 6000 kr så är det bara ca 3000 kr som ränta och avgift till föreningen. Ca 3000 kr är ju amorteringen. Det är alltså MINA PENGAR och jag kan betrakta det som sparande.
Om jag bodde i förorten skulle 4000 gå till hyresvärden. Nu bor jag i stan och min faktiskt kostnad är bara ca 3000 kr per månad då jag amorterar/sparar 3000 kr till mig själv varje månad.
Ju äldre man blir, desto mer kommer man behöva ett billigt boende eftersom pensionerna är så låga.
När jag är pensionär är lägenheten amorterad och klar. Jag kan då sälja den och flytta till Medelhavet om jag vill. Det ger mig mer flexibilitet än att bo kvar i en etta ute i förorten.
För mig är det smartast att köpa sin bostad, om man bor i någon av Sveriges största städer i varje fall.
8 gillningar
Historien kan lika gärna vara att du köpt en bostadsrätt för 3.5miljoner idag och säljer den för 1.5miljoner om 10 år.
1 gillning
Håller med. Att skriva som DU gör på detta sett är lite provocerande. 
Vad är problemet? Det finns radikalt olika situationer att utgå ifrån. Det är inte så att någon vinkling är ”den rätta”.
Detta har ju varit bostadskarriäristerna i Gen Ys mantra. Maxbelåna, gärna med topplån eftersom att en bostad ALLTID är en bra investering.
3 gillningar
Exakt vad jag syftade på 
1 gillning