Min självkänsla kommer inte mycket från yttre faktorer som uppskattning från andra. Däremot upplever jag att de flesta högavlönade jobben bakom ett skrivbord är noll värdeskapande. Långa meningslösa möten där ledningsgruppen duckar från utmaningar och en enkel fråga snurrar runt i månader utan åtgärd.
Jag kommer att kunna ägna mer tid åt just saker som är mer värdeskapande men idéellt, men då kanske man inte räknas som RE
Sedan, OM jag ändå skulle vara kvar på halvtid är det skönt att kunna röra om i grytan med obekväma sanningar till väl valda personer när man har ”f* off kapital…
Umgänge med andra kan förstås vara en pusselbit som behöver hamna rätt. Om du för det mesta får energi från umgänge med andra måste du se till att skaffa andra kompisar också som inte jobbar.
Jag som älskar att skrota runt ensam kommer att välja aktiviteter med andra med omsorg. Det finns många volontäraktiviteter där jag bor så det blir ytor för träff med likasinnade, om man vill.
Jag såg på nära håll hur detta drabbade min egen mor när hon fick gå vid 67 år. Hon levde för jobbet och tiden hon spenderade där med sina kollegor. När den “påtvingade” pensioneringen kom blev hon allt mer isolerad och det gick relativt fort utför med den fysiska/psykiska hälsan. Hon gick bort tre år efter att ha lämnat in stämpelkortet. Hon hade inte odlat särskilt många relationer utanför arbetet (eller intressen heller för den delen) som kunde ersätta/väga upp tomheten hon ställdes inför.
För mig känns det snarast som att jobbet är det största hindret för att fylla min tid med roliga och meningsfulla saker att göra. Och då har jag ändå ett trivsamt jobb med trevliga kollegor, utan stress, som leder till att liv räddas. Det är bara det att jag har massor av intressen som känns roligare och intressantare (men som inte går att få betalt för).
Hur skulle du undvika att trilla i samma fälla som trådskaparens släkting? Han hade ju också intressen och planer.
Jag fascineras av hur många av mina planer som inte är tillåtna. Det mesta är hårt reglerat och man fastnar snabbt i snårig byråkrati om man ska bygga eget litet företag vid sidan av, ett eget fordon eller en maskin.
Jag hörde att en pensionär åkt dit för att hon sålde bullar på facebook marketplace t.ex.
Man får vara rätt timid och påläst när man är “fri” så man inte stöter sig med någon av alla regler. Promedader och fågelskådning är nog max vad man kan ägna sig åt. Om ens det (kanske stör djurlivet?)
Grejen med jobb är att det äter massa tid och uppmärksamhet, och det är väldigt lätt att låta ens egna problem ligga och flyta runt utanför det där utan att man ens märker att de finns där. Sedan får man en massa tid över att tänka helt plötsligt, och så bubblar alla de där grejerna upp till ytan och blir fokus.
Det är inte FIRE som är problemet med det, det är jobbet som är problemet, för det har legat i vägen och blockerat saker.
Detta kanske låter konstigt men det jag ser fram emot mest med FIRE är nog att inte behöva tänka på jobbet när jag egentligen är ledig. .
Jag VET att många kan det men jag hör inte till dom. . .även om jag inte vill det så är tankarna just nu lite på vad jag skall säga på morgonmötet imorgon, vad som behövs göras denna vecka mm.
Jag jobba mycket i en ideell förening på fritiden så känner inte att jag kommer vara sysslolös i FIRE eller känna att man inte “behövs” eller har ett syfte.
Haft många dödsfall i närheten detta året o får mer o mer tanken att tid är viktigare än pengar
Det är friheten jag vill åt. Kunna vara ute i trädgården när det är bra väder. Utnyttja Netflix någon gång typ när det regnar. Nu är det på helgen som jag och sambon är lediga tillsammans. Är det kallt och blåsigt ute vill vi inte gå ut även fast vi borde.
Nej jag vill ha mer utrymme/frihet. Jobbet saknar jag sällan förutom lite gött snack så det kan jag vara utan.
Fika med kaffe och bulle eller dricka ett par öl på eftermiddagen är väl ingen större skillnad. Det finns även alkoholfri öl.
Mer fritid ger mer tid till fysisk aktivitet. En promenad på tre timmar runt sjöarna är inga fel. Eller bara cykla 3-4 mil till närmaste stad för att käka lunch för att sedan cykla hem igen.
Fattar inte varför FIRE ska vara synonymt med alkoholism.
Har du kanske inte hittat rätt jobb? Det finns ju dom som ”jobbar” hela livet, med sina egna företag, eller som expert inom sitt område. Något sånt vill jag ha istället för RE, kanske inte heltid men en 20-30h i veckan.
Tanten med bullarna verkar ha varit en bångstyrig tant som vägrade följa reglerna. Hon bedrev småskalig bageriverksamhet i sitt eget kök, men vägrade att anmäla verksamheten till kommunen trots flera uppmaningar och hot om vite. Därför utdömde kommunen vite till henne, som hon vägrade betala. Då omvandlade Kronofogden vitet till fängelse enligt en standardregel.
Det finns en hel del regler ja, men försöker man följa dem så gå det oftast bra.
Det är det så klart inte. Alkoholism hänger ihop med hur man brukar alkohol.
Även om det finns positiva aspekter av alkoholhaltiga drycker och den kultur som finns runt det, så är det på många sätt en stor frihet att vara restriktiv med alkohol. Man slipper en hel del hälsorisker och man kan alltid köra bil, så man får en tydlig rörelsefrihet. Alkohol är också relativt kostsamt om man dricker det på krogar och restauranger.
Jag har dragit ner alkoholen rejält, men sparar aldrig på kostnaderna för jordgubbar.
Absolut. Men att tolka och följa reglerna blir ett arbete i sig som kräver att man ökar volymerna för att försvara de juridiska riskerna, kostnaderna och tidsåtgången för compliance.
Att sälja bullar som fire leder till att man får starta ett mindre bageri och vips är man tillbaka i arbetslivet igen. Då hade det ju varit bättre att bara byta till deltid på ett industriellt bageri.
Det fanns ju en historia här på RT om en fiskare som inte såg någon poäng i att expandera verksamheten för att tjäna pengar eftersom allt han skulle göra med pengarna var att sätta sig och fiska i stillhet igen.
Inom många områden upplever jag det motsatta; att bara sitta och fiska leder till att man behöver köpa utrustning och tillstånd. För att försvara köpen och tillstånden behöver man fiska mer. Tillslut har man byggt upp en industri bara för att möta olika krav.
Antagligen finns det olika områden där de historierna kan tillämpas olika. Man får säkert virka koftor eller måla möbler och sälja på facebook marketplace eller blocket. Men att t.ex. skaffa lastbilskort för att frakta maskiner kräver att man uppdaterar en yrkeslicens regelbundet om det finns minsta försäljning kopplat till verksamheten. En sådan sak fick mig att backa ifrån den grejen t.ex. Ska man hoppa in i verksamheten kan man inte bara doppa lilltån. Eller ja, men det blir rätt korkat om man har noll inkomster från en så dyr hobby.
Jag tycker du har väldigt fel men samtidigt undrar jag om det inte snarare är vår definition av jobb och hobbies som skiljer än olika åsikter om huruvida man behöver sysselsättning vid RE.
De flesta verkar trots allt överrens om att man behöver ha en sysselsättning och inte bara sätta sig på soffan.
Jag tänker att man ska agera proaktivt innan man går i pension, oavsett ålder. Jag kan se vissa likheter med när barnen är på väg att ge sig ut i livet. Man är så van vid diverse måsten och en viss struktur att man nästan tappar styrfarten när måstena radikalt minskar.
Tänker också att man behöver känna sig själv väl så att man vet hur man funkar. Själv är jag inte särskilt förtjust i att år efter år köra samma hobbys, jag behöver något nytt med jämna mellanrum. Att tex skaffa båt eller något annat större projekt skulle passa mig. Jag skulle inte förlita mig på ”det gamla vanliga”.
Så kan det absolut vara! Jag tänker vem säger nej till frihet? Jobba gör man ju till en början för att tjäna pengar. När man sedan kan få pengar utan att arbeta så varför arbeta?
