Anställda klagar för att de har skapat sig liv som inte är förenligt med att vara på jobbet. Gå ut med hundar mitt på dagen (hunddagis är ju dyrt, så det är såklart också arbetsgivarens problem att man valde skaffa hund under pandemin), låta barnen spela tennis kl 14 på eftermiddagen (jag vill verkligen att mina barn ska spela tennis, och det gick bara att komma på tennisskolan om jag accepterade att träningen börjar kl 14 på onsdagar). Och så håller det på.
Folk förklär det sedan i att de minsann är så mycket effektivare hemma, de slipper sin commute osv. Såklart dessa argument isolerat inte är felaktiga. Men gräver man i det så finns det allt för ofta andra skäl, som är i direkt konflikt med skyldigheterna du har som arbetstagare, dvs att faktiskt jobba under arbetstid.
Sen om det är som du säger att “duktiga kan välja och vraka”, ja, då är det ju bara välja och vraka på för dessa personer. För det mesta är det 5% av arbetsstyrkan som inte går att ersätta med lika duktiga personer.
Du låter precis som många mellanchefer som har lite svårt att leda och följa upp sitt team utan att titta på fysisk närvaro. Det är vanligt att känna sig vilsen i sitt ledarskap när det inte längre går ut på att gå runt på kontoret och kolla vad folk gör. Man kanske inte känner sig lika viktig själv då.
Nu vet jag inte hur det är på Scania men många tjänstemän har formellt inga fasta tider ändå utan något som kallas förtroendearbetstid. Då kan det egna jobbet planeras själv utifrån egna preferenser så länge det inte går ut över verksamheten. Sedan kan man förväntas vara tillgänglig mellan vissa tider men på en stor arbetsplats speciellt så letar man nog i första hand inte upp någon fysiskt om man vill ha kontakt, utan använder de redskap som används hela tiden (telefon, mail, teams, etc).
Volvo Cars har ju exempelvis infört krav på 5 dagar på kontoret officiellt men det är också upp till varje chef vad de accepterar. Jag har folk runt mig som ändå jobbar hemma ca 2 dagar utan problem då de gör sitt jobb och har förtroende från sin chef, som också har kulor nog att stå upp för sina anställda. Många mellanchefer är tyvärr otroligt veka och förmedlar bara lydigt vidare budskap ovanifrån utan att knappt reflektera själva.
Sedan blir det intressant om man tänker ett varv till. Om man har 5 dagars närvarokrav, som på Volvo Cars där de loggar datorns uppkoppling mot interna wifi, räcker det att bara åka in och vända för att få en stämpel i wifi-loggen? Om inte, hur många timmar måste man vara på plats? Är det förbjudet att även jobba hemifrån? Vart går gränsen?
Man förstår snabbt hur löjligt detta blir och att det enda rimliga är att vuxna människor som sköter sina jobb bäst själva bestämmer vart arbetsplatsen förläggs. Om det inte skulle funka så är det åter igen upp till de svaga cheferna att hantera detta med de enskilda.
Sedan tycker jag man missar en stor del som är den individuella variansen och preferensen utgående från personlighet. Det finns extroverta människor som älskar att prata bort sin arbetsdag med kollegor 5 dagar i veckan och inte få mycket av substans gjort. Sedan finns det även extroverta som dräneras på energi vid varje sådant utbyte och gärna väljer själva om och när de interagerar med andra. Att tvinga in alla i samma med är en otroligt förlegad syn på individen.
Näringslivet är fullt av kompetenta chefer som försöker göra ett riktigt bra jobb för sina kollegor. Som gör allt de kan för att du ska trivas, utmanas och utvecklas.
Ja, eller hur. Och så får de panik när deras främsta verktyg - fysisk närvaro - helt plötsligt inte finns längre. Då måste de lära sig att leda och följa upp prestation på verkliga parametrar, det går inte längre att känna av ”gruppdynamik” och vem som är mest extrovert och najs som person.
Näringslivet är också fullt av mindre kompetenta karriärister vars tillvaro kretsar kring att de själva ska göra karriär. Det finns många vars främsta egenskaper är att synas, höras och nätverka på ett fysiskt kontor.
Om det vore så enkelt att hantera skulle frågan om fysisk arbetsplats inte vara så infekterad.
Du behöver inte hålla med, om det är lättare för dig att ösa kraftuttryck. Men det är inte heller konstruktivt att låtsas som att ”chefer i näringslivet” i allmänhet skulle ha som främsta fokus att få sin personal att ”trivas och utvecklas”, även om det givetvis finns bra ledare som lyckas med detta också. Även på distans, hör och häpna.
Chefer och managers älskar kontor medans arbetare i regel inte gör det.
Om man ska snälltolka så är en anledning att deras jobb går i mycket högre grad ut på att nätverka och diskutera och att “vara spindeln i nätet”. Mer möten, mer fysisk kontakt.
Det går ofta i motsats till vad utvecklare behöver; lugn och ro, tyst miljö omkring sig, längre ostörda tider för att kunna vara effektiv, mindre möten.
En förklaring till varför frågan är så infekterad.
Min gissning är att du aldrig har varit chef? Har man varit det vet man hur många problem och konstiga beteenden som pågår i en grupp med anställda. Det är många som inte fungerar som de ska och följer det grundläggande kontraktet: du är anställd och får betalt för att göra arbetsuppgifter x, y och z. Sitter folk dessutom hemma kan det gå ganska långt innan problemen upptäcks.
Varför inte? Det är ju främst andra saker än just prestation som blir lidande vid distansarbete. Och för den anställde är alla frågor om förmåner jätteviktiga. Så det uppstår direkt en kommunikativ asymmetri där den anställde bara ser en förmån, medan cheferna ser sämre möjligheter att lyckas med sin uppgift. Det bäddar för missförstånd.
Du insinuerade att de som befinner sig i chefsroll smörjer sitt ego på andras bekostnad. Jag tycker att (ett enstaka, det är inte att ösa) milt kraftuttryck var på sin plats.
Varför inte? Det är ju det som chefer har till uppgift att göra. I allmänhet.
Jag har haft flera uppdrag där jag hjälper en chef med personal- och ledarskapsfrågor. Eller jobbat med dem i projekt och fått inblick. Jag har även själv anställt och följt upp några medarbetare med personalansvar. Det är typiskt personer som försöker foga ihop bolagets verklighet med sin egna pliktkänsla och strävan att få till en miljö där alla trivs och utvecklas.
Min bild är att det är ett lite osynligt yrke när det kommer till färdigheter. Fungerar allting bra så tror kollegorna ofta att personen har en naturlig fallenhet, men det kan ligga mycket arbete och många sömnlösa nätter bakom. Om bara en medarbetare är missnöjd så är det lätt att känna att chefskapet är misslyckat.
Karriärister har jag sett inom alla yrkesgrupper, och även om skulle vara lite vanligare bland chefer så förtjänar ingen yrkesgrupp att bli svepande nedgjorda.
Jag fick mitt första jobb med personalansvar 2009 och har varit chef och ledare sedan dess. Numera är jag ansvarig för en verksamhet med drygt 500 medarbetare fördelade på 4 världsdelar, 12 länder och ännu fler kontor. Mina direktrapporterande är chefer över chefer. Ungefär hälften av personalstyrkan har tjänster som lämpar sig för 100% remote, resten jobbar 1-3 dagar på kontoret. Väldigt få är på plats fem dagar i veckan om de inte valt de själva.
Om man jobbar globalt så löser man de problem du beskriver oavsett om de uppstår lokalt eller inte. Pandemin var ett stålbad för de medarbetare och mellanchefer som inte klarade omställningen till ett verkligt resultatfokuserat ledarskap.
Nej, jag säger att folk PÅSTÅR att de är mer effektiva hemma.
Jag kan ge dem att de delvis, kanske 2 dagar i veckan hade varit mer effektiva hemma för att kunna fokusera på sånt som kräver att man kan jobba ostört längre perioder, men det gäller inte 5 dagar i veckan.
Jag uppskattar ditt försök till personliga påhopp också. Vet inte vad du försöker åstadkomma med det. Har själv inget personalansvar, och är så mycket en “individual contributor” som du kan tänka dig. Men jag är trött på alla som tror att arbetslivet skall anpassa sig för alla individuella behov istället för tvärtom. Jag är trött på att försöka boka möten med folk kl 15.00 en onsdag och då kan de inte prata för de är på fotboll med sina barn, jag är trött på folk som tror att de ska jobba under juli månad (och sen inte gjort ett jävla skit under tiden, plus att de har barn som är 5 & 7 som är lediga, som man då påstår att man kan ta hand som samtidigt som man jobbar). Osv osv.
Allt är bara en massa dåliga ursäkter för att folk vill softa mer än de jobbar. Sen det där skitsnacket om att man är introvert. Är man psykiskt störd så behöver man få behandling för det, är man fullt frisk skall man jobba därefter.
Är väl samma personer som tänker sig en sådan lösning som byggde någon liten robot under pandemin som rörde på musen så att teams alltid lyste grönt.
Eller så tänker man att man faktiskt skall jobba på dagarna, och att det finns en poäng att vara på jobbet, att det är ens eget problem om man bosatt sig längst ute på Värmdö eller i Saltis och inte arbetsgivarens, att man snällt för betala för hunddagis på dagarna för man kan inte gå ut med hunden själv osv osv.
Hmmmm….i så fall förvånar mig ditt resonemang ganska rejält. Kanske har ni för vana att kasta ut folk som inte fungerar på din arbetsplats. Men annars skulle jag säga att det är alltför vanligt med krånglande medarbetare för att man med lätthet ska få arbetet att flyta under frihet på distans. Folk är i skilsmässor, de blir utbrända, de lägger extremt mycket tid på fel saker, de får hälsoproblem, de slutar komma på möten de inte tycker att de behöver gå på, osv osv. Mycket svårt att punktmarkera/hålla ett öga på människor som behöver det på distans.
Men blandar du inte ihop distansarbete med bristande arbetsmoral här? Eller menar du att de alltid hänger ihop? Grunden för att någon ska få jobba på distans måste ju vara att personen är tillgänglig under överenskommen tid och levererar det den ska.
Även om jag har gjort allt jag ska för dagen (om det nu ens går att säga det) så är det självklart att jag prioriterar ett jobbmöte än att ta mig någon annan frihet. Tiden 9-16 är reserverad till arbetsgivaren. Det känns som din bild av distansarbete är från en dysfunktionell arbetsplats utan tydliga gränser.
Edit: Distansarbete som förmån kanske måste vara individuellt då? De som visar att de klarar av det får göra det.
Är man distansarbetare så är det helt fine. Då är det “inbyggt i systemet” samt även i din roll.
Jag pratar om personer som är anställda som vanliga kontorsarbetare men iaf tycker de ska ha full flexibilitet.
Jag har flertalet kollegor som flyttat till alla möjliga mindre orter i landet, och sedan iaf har kvar sina vanliga roller, som kräver att de har närvaro på kontoret. Bor man i Skövde men iaf hävdar att man är inne på kontoret som alla andra, eller kan infinna sig när så behövs, ja du ljuger man.
Min fru jobbar på en av de största försäkringsbolagen, där vart det ett jävla liv när det gick ut med riktlinjer som sa att man ska vara på kontoret 4 dagar i veckan. Folk skrev då öppet om alla saker de behövde göra som inte var förenligt med detta på intranätet och i mail (det inkluderade träna mitt på dagen, gå ut med hundar, ta hand som sjuka familjemedlemmar, titta till AirBnB uthyrningar och annat).
Nej, inte direkt, varför skulle vi vara det?
Däremot är vi nog ovanligt noga vid rekrytering.
Visst kan det vara svårare att snappa upp rena personliga problem på distans, men samtidigt blir det också väldigt tydligt att man som arbetsgivare måste leda och följa upp på ett mycket mer faktabaserat vis. Om en medarbetare behöver personlig och fysisk punktmarkering för att inte underprestera eller missköta sina arbetsuppgifter så är inte lösningen att placera vederbörande i knät på en chef som får agera barnvakt.
Tydlighet och konsekvent ledarskap funkar oavsett distans.
Jag jobbar hemma 3 dagar i veckan (får jobba hemma heltid om jag vill), och hade såklart blivit irriterad om arbetsgivaren krävde mig till kontoret på heltid. Har 2.5h pendling tur och retur i bil så hade varit ohållbart.
MEN, förstår inte riktigt vad som är problemet. Det är inte mänsklig rättighet att jobba på just arbetsgivare X via distans. Passar det inte så är det väl bara att byta jobb? Det hade jag gjort givet min situation. Och det är väl helt upp till Scania att driva den policyn som Scania tror är bäst, för just Scania. Klart det är irriterande att man börjat där just pga. distansarbete, men det är väl ändå en risk man får ta om man inte har avtalat i skrift kring arbetsplats. Förr fick man dricka på jobbet - det får man tyvärr heller inte idag
