Jag tror att det är precis detta missförstånd som gör att det blir infekterat. Arbetstagare i Sverige är vana vid (sken)medbestämmande via fackföreningar och liknande, och tror att en arbetsplats är en form av demokrati.
En annan anledning till att många hörs extra högljutt i debatten är väl om de känner sig osäkra på hur deras kompetens står sig om de behöver söka andra jobb som kan erbjuda den arbetsform de söker.
Företaget kan ställa krav på var arbetet ska utföras. Den anställde kan i sin tur värdera villkoren, kritisera besluten och välja ett annat företag. Det är ett ömsesidigt utbyte där företaget köper kompetens och tid, inte ett förhållande där ena sidan ”ger” arbete och den andra förväntas vara tacksam och rätta sig utan invändningar.
Att spekulera i att personer som föredrar distansarbete är osäkra på sin kompetens känns dessutom bakvänt. Personer med stark ställning på arbetsmarknaden har ofta störst möjlighet att välja bort företag med rigida närvarokrav.
Frågan är därför inte om företaget har rätt att kräva kontorsnärvaro. Frågan är om kravet skapar tillräckligt värde för att väga upp kostnaden i tid, pengar, stress och risken att förlora kompetens.
Oj, det där låter helt bisarrt, matchar inte den verklighet jag känner igen. Folk med den attityden tycker jag det är helt okej att man låser fast i skrivbordet under ordinarie arbetstid… På min arbetsplats så finns det en väldigt tydlig kultur av att på arbetstid prioriterar man jobbet först, folk skulle inte ha skam nog att använda sådana argument.
Jag funderar på om möjligheten till distansarbete kommer bli en vattendelare mellan olika typer av företag. Stora arbetsgivare som anställer lite vem som helst (Volvo, Scania, offentlig sektor) kommer kräva fysisk närvaro. Mindre företag och företag som konkurrerar om kompetens globalt, som är mer noggranna med vilka de anställer, kommer fortsatt tillåta distansarbete.
Det låter som en vettig analys.
Det var precis det jag menade. Men om man nu t ex är anställd vid ett bolag som likt Scania kallar tillbaka alla till kontoret, då är det ju hur lugnt som helst om man är kapabel att byta jobb.
Förlåt men södertälje bör likställas med tensta/rinkeby.. det är ett område som inte är tryggt och många undviker. Mycket kriminalitet osv.
Jag med många vill inte kliva på det pendeltåget på kvällen, samma sak med blåalinjen.
Diskussionen i tråden fokuserar mycket på arbetstagarens perspektiv. ’Det är jobbigt att behöva åka till kontoret’.
Här är min syn som @OskarL ovan.
Jag vill också lägga till att småbarnsåren är krävande, oavsett.
Mer intressant är fundera över arbetsgivarperspektivet. Varför vill både traditionella och nya företag (läs Lovable, Klarna etc) helst ha personalen på kontoret?
Om det som diskuterat i tråden gör att det är svårt att rekrytera personal - varför tar man denna risken?
Hur skulle du göra om det var ditt företag?
Folk i tråden låter som att det är någon jäkla rymdforskning, men här är mitt förslag: var ärlig mot de anställda.
Istället för att bara slänga sig med flummiga begrepp som “kultur” och “samarbete”, var tydlig och specifik med vilka problem man upplever med distansarbete och hur ett återvändande till kontoret kommer lösa det. Här är några exempel:
Det är ändå vuxna människor man talar med, så de tål nog att höra sanningen.
Stöttas.
Skulle vilja lägga till:
Varför tror ni Real Madrid hämtar in sina spelare varje dag - istället för att låta dem träna hemma?
Mycket stor skillnad att jämföra loveable som har kontor mitt i city, erbjuder gratis frukost, lunch, middag på kontoret och har massage på kontoret osv..
Jag är för att vara på kontoret hälften av dagarna, men jag vill gärna lockas dit av perks, inte av tvång.
Jag är helt övertygad av att man samarbetar bättre om man jobbar ihop på plats! Mycket av samarbetsproblemen uppstår ju av missförstånd för att man inte känner varandra eller förstår varandra. Det minskar om man ses i verkligheten.
Sen arbetar jag mindre när jag är på kontoret, får in vardagsmotion så det är rätt nice att gå in till kontoret och hänga med kollegor. Men synd bara att skatteverket beskattar förmån efter förmån..
Just därför det är så intressant. Varför går de så långt med förmåner för att locka anställda till kontoret? Om det inte var viktigt skulle de ju kunna slippa betala för allt detta.
Vilken j@vla mardröm att ha ett sånt fattigt liv att man ser frukost och middag på kontoret som en förmån istället för ett starkt tecken på en företagskultur som man ska springa långt bort från.
Jag kommer att tänka på mina hundår som managementkonsult. ”Asså fan va lyx med gratis pizza på kontoret på kvällen när man jobbar sent”
Loveable erbjuder 160/mån för ingenjörer + stocks och ett gäng förmåner som är på helt annan nivå än andra arbetsgivare. Men absolut, middag är ju lite problematiskt eftersom de antar att folk stannar. Hört dock att 9-19 är ganska standard nu, så de har taggat ner lite.
Jo men varför vill de så gärna att de anställda kommer till kontoret? (att de måste ge så höga förmåner för att locka dit dem)
Om nu hemarbete var så bra och viktigt så borde det vara smartare att ha det som förmån istället.
Lovable och andra djupt Silicon Valley-präglade / amerikaniserade startups är avarter i sammanhanget, helt andra spelregler / förväntningar / kulturer…
Nu vet jag inte vad Loveable är men det finns ju olika verksamheter med olika behov.
Tråden handlar ju om en global jätte, det finns säkert lokala team som har nytta av att sitta tillsammans men det finns säkerligen ännu fler som ändå får tillbringa större delen av sin dag i teams eftersom man sitter i olika länder.
Jag äger och driver ett företag. Vi är inte globala, och har har full flexibilitet kring var man jobbar. Men trycker på att använda sitt omdöme och ta hänsyn till när fysisk närvaro skulle gynna projektet, kollegorna, samarbetet eller verksamheten i stort.
Vi har sett ett återkommande mönster: fysisk distans hänger ihop med emotionell distans.
Personer som sällan är på kontoret berättar ofta att de fick energi av att vara där. Ändå kommer de inte in oftare. Under pandemin var det dessutom ofta samma personer som avstod från gemensamma digitala aktiviteter.
Min tolkning är inte att de bryr sig mindre om sitt yrke/hantverk. Snarare att de värderar bolagets helhet, sociala och emotionella dimensioner lägre. Eller att det “kostar” för mycket för dem.
Distansarbete ger stor möjlighet att själv reglera hur mycket man engagerar sig i bolaget, kunderna och kollegorna. Engagemanget kan i stället läggas på den egna prestationen. Jag tänker att den här möjligheten är långt mycket mer kraftfull än exempelvis hur svåröverkomliga de praktiska hindren är, i att ta sig till kontoret. Speciellt med tanke på var vårt kontor ligger - ibland jobbar någon hemifrån hela dagen men kommer förbi för en kaffe på eftermiddagen då de passerar i annat ärende.
En tekniker kan ofta göra ett utmärkt jobb med begränsad social kontakt. Medan inom sälj, tekniskt ledarskap och andra relationsintensiva roller är kontakten och det emotionella engagemanget en del av själva arbetet.
Ur mitt perspektiv som arbetsgivare blir det här ett problem först när distansen påverkar kunskapsdelning, praktiskt samarbete, hjälp till kollegor, förståelse för kunden, ansvar för helheten osv.
Frågan jag återkommer till är om distansarbetet visar att vi har misslyckats med att skapa gemenskap och engagemang, eller om det bara visar att vi har råkat anställa ett gäng personer som inte värderar annat än den individuella leveransen speciellt högt. Men som ni som är ledare (eller föräldrar) vet, så kan man göra allt rätt och samtidigt göra helt fel.
Ja, med andra ord är jämförelsen med ett gammelbolag som Scania tämligen meningslös. Bransch, storlek på bolag, typ av arbetsstyrka, konkurrens etc är något helt annat.
Menar du att vara introvert är psykisk störning som ska behandlas? Eller att det är skitsnack om någon påstår sig vara introvert?
Att vara introvert är ett personlighetsdrag. Andra är målmedveten eller trevlig.
Att påstå och arbeta för att ens personlighetsdrag skall göra att man inte behöver vara fysiskt på jobbet för att man inte kan prestera där, mot företagets policys, då är det inte ett personlighetsdrag längre, då har man ju nedsatt funktion, allså en funktionsnedsättning.