Jag håller inte med, jag skulle säga att de flesta som vill gå i pension tidigt RE lever som fattiglappar för annars är det väldigt svårt att gå i pension tidigt.
1 gillning
Det beror ju helt på hur man värderar vad tidigt är. För egen del jobbar jag gärna länge i mitt liv. Trivs bra med jobb, kollegor och har en bra balans. Men 69 som gränsen verkar bli för mig (är väl 75 när jag närmar mig) är jag inte med på. Att då ha möjligheten att gå i pension när jag är 60-65 skulle för mig innebära tidigt. Då är kraven väldigt låga på att leva fattigt.
Det går även att ha låga kostnader och ändå uppleva sin vardag som rik. Perspektivet är det som avgör.
2 gillningar
Och för mig är tidigt innan 40 så det blir ju lite skillnad.
Samma här. Min sparkvot, ligger runt 70%, beror enbart på glappet mellan min inkomst och vilka utgifter jag har för att leva ett helt normalt liv för mig utan att snåla. Jag skulle inte känna någon glädje alls i att bränna pengar på sådant jag inte har behov av. Jag sparar inte i första hand för att konsumera i framtiden utan för att jag inte behöver pengarna i vardagen.
Min filosofi har heller inte varit att sikta på FIRE vid en viss ålder utan snarare att det ska vara möjligt att starta när jag känner att jag vill. Det är först de senaste åren som tankarna på att sluta arbeta startat på riktigt men jag har ännu inte bestämt mig. En sak jag skulle sakna är att umgås med alla smarta människor på jobbet. Visst, det går att umgås med smarta människor på annat sätt men på jobbet blir det ju mer naturligt. De flesta är civilingenjörer, några har doktorerat, diskussioner på den nivån i vardagen skulle jag sakna helt klart. Å andra sidan har jag massor av saker på fritiden jag skulle vilja göra men inte hinner/orkar med heltidsarbete. Det står och väger.
Absolut, och man väljer själv hur perspektivet ska se ut. Jag jämför mig aldrig med andra, jag utgår från mina egna behov. När andra känner att de måste flänga runt på dyra resor så sitter jag under min korkek och läser en bra bok och skulle inte vilja byta med de andra ens om jag fick betalt för att göra det. Jag skulle heller inte vilja byta vårt goda kranvatten mot champagne ens om jag fick betalt för att dricka champagne.
1 gillning
Alltså detta är ju väldigt intressant ämne som man själv gått och funderat på emellanåt, och är väl själva grunden till sparandet i sig.
Som många tar upp är ju detta väldigt induviduellt, hur situation ser ut, hur man känner kring sparande och hur man balanserar upp det.
Men tycker inte alls detta är särskilt komplicerat.
För min del mår jag bra av att spara och se pengarna växa, det skapar också ett slags lugn inom mig “i fall att” man blir arbetslös osv. Så jag ser det som en slags go känsla jag finner ro i. Sparar man för mycket, snålar i vardagen och inte får uppleva livet, ja då är man helt klart på fel väg!
Givetvis håller jag balansen och unnar mig det jag vill göra, men mycket av onödig konsumtion får mig ändå inte särskilt lyckligare, snarare tvärtom, därav att jag hittat min balans.
1 gillning
Det är exakt här jag landar också. Jag har verkligen inget intresse att leva så snålt jag kan för att tidigare kunna gå i pension. Mitt boende är långt större än jag/vi har behov av men det uppfyller förutom att vara boende även funktion som kontor x2 samt gym. Två otroligt viktiga delar i mitt/vårt liv vilket gör att det kostnadsmässigt är helt värt det. God mat och umgänge med vänner/familj är också viktigt och därmed värt att lägga pengarna på.
En bil för mig är ett transportmedel, kläder köper jag sällan och i stort sett alltid på reor och mina krav är nog generellt ganska låga på prylar i allmänhet. Tid med människor jag älskar är det som genuint skapar värde i mitt liv.
För mig handlar mitt liv om att ha det bra hela tiden, inte att leva för en morgondag. Sedan bygger det långsiktigt på att mätta mun efter matsäck. Målet med arbetet är att utvecklas, må bra i rollen samt med människorna och att samtidigt utveckla bolaget/människorna runt omkring snarare än att maxa lönen.
Hittills har det genererat en lön som högre än jag egentligen behöver vilket möjliggör ett sparande och därmed en ökad förmögenhet. Men målet är aldrig en maximal förmögenhet - den blir bara ett utfall av andra mer eller mindre medvetna val.
Sedan får andra styra sina liv på precis det sätt de själva vill. Jag ser inte ett sätt som bättre/sämre eller mer/mindre rätt än något annat. Det är bara olika vägar för olika behov. Det är först när man inte vet vad man mår bra av så man går längs en väg mot en lycka man inte vet vad den är som jag tycker folk är fel ute. Just att lista ut vad som får en att må bra är nog tyvärr en svårare sak att lista ut än vad man kan tro.
1 gillning
Ja det är klart om man menar innan 40 kräver det en väldigt bra lön om man inte ska behöva snåla.
Vet inte om åldern för RE finns definierad men det skulle ju kunna betyda innan man får pension, i alla fall i Sverige där alla får pension.
Jag planerar för sen RE när min hustru som är åtta år äldre än mig går i “riktig” pension. Alltså när jag är runt 57. Det kräver för mig inget snålt liv nu.
En nära familjemedlem fick MS för ett antal år sen och gick bort för ett tag sedan. Jag resonerar numera så att det är bättre att ha lite kortare semester, men ha fler semestertillfällen. Åker ofta bort en vecka bara, fast till nya ställen varje gång. Det behöver absolut inte vara utomlands. Har man sommarstuga eller liknande skulle vi såklart resonera annorlunda och skulle mycket väl kunna spendera ett par månader där varje sommar.
Vi vill gärna upptäcka så mycket av världen nu, så när vi åker tillbaka som “gamlingar” behöver vi inte spendera tid på att ta oss till ställen vi verkligen inte gillade 
1 gillning
För min del som har passerat 55 och där barnen har flyttat hemifrån är det snarare än känsla av att arbetslivet och karriären inte längre fyller någon funktion.
Lever jag för att arbeta, eller arbetar jag för att leva ?
1 gillning