Jag kände likadant, tills jag fick några års erfarenhet… numera trycker jag lika mycket på erfarenhet som prestation när jag löneförhandlar… 
Skämt åsido, den enkla förklaringen är att antal års erfarenhet är lättare att mäta och argumentera för. Tänk dig chefen som konstant måste förklara varför den duktiga 22-åringen tjänar mer än 40-åringen med 15 års erfarenhet.
Mitt tips är att jobba på mindre bolag, där värderas prestation ofta högre eftersom du kan ha en personlig relation till den person som äger/leder bolaget.
Ledsen för att raljera, men att läsa detta och ord som “HR-chef”, “riktmärke”, “lönepott” och “garantibelopp” gör något inom mig så enormt frustrerad. Jag skulle gärna vilja att någon utmanar mig här, men är inte kollektiv löneförhandling ett extremt hämmande system för högpresterande individer som vill utvecklas och anstränga sig? Är det inte ett stort problem att man inte kan få mycket mer än 2,9% i löneökning (speciellt som ung) utan att byta jobb? Innebär inte ett kollektivavtal att lön inte sätts efter kompetens och prestation, utan fördelas ut på ett nästan socialistiskt sätt?