Hmm, tror det är få 27-åringar som skulle säga nej till några hundratusen (men vad vet jag hur bra din dotter har det).
De flesta 27-åringar, har rejäla behov o drömmar; ex kontantinsats till hus, köpa hus/brf, renovera/bygga ut hus/brf, resa med barnen, köpa RUT/ROT, utbilda sig mm
Arv är fel instrument.
Däremot ett lån/stöd tidigt i livet (efter gymnasiet) kan ge mycket frihet när det kommer till att t.ex studera utomlands/resa/testa nya saker - något jag själv gjorde med pengar jag fick som gåva av morföräldrar. Lärde mig två språk flytande innan jag började plugga i Sverige
Sedan så är det alltid kontantinsatsen och stöd till första boendet som har stor påverkan. Jag fick inte hjälp med detta och boende var en stor kamp under mina studier. Massa kortsiktiga och ibland unkna boenden
Men som sagt, det hade jag kunnat betala tillbaka nu som 30 åring. Behöver ej vara arv
Motfråga: Varför tror du att arv handlar om vad våra barn behöver, istället för vad vi själva mår bra av? Det kan ju vara så att man vill lämna ett stort arv för sitt eget egos skull.
Sen står väl få av oss vid ruinens brant utan ett arv. Så det är mer villhöver (ja, även kontantinsats och sån’t är villhöver, man klarar sig ändå) än behöver tror jag.
Iden här podden diskuterar ett gäng rådgivare varför det inte är bra. De är rådgivare till rika familjer och hjälper dem med överföringen av rikedom mellan generationer.
Väldigt många har föräldrar med betalda villor och då kan kanske eget pensionssparande egentligen vara meningslöst men man vet aldrig vad som händer. Kanske har föräldrarna glömt försäkringen och huset förstörs. Eller att de blir lurade.
Bättre att ha ett pensionssparande för säkerhets skull.
Det förutsätter att jag anser att rikedom skall föras över mellan generationer. Det gör jag inte. Åtminstone bör den beskattas lika hårt som annat kapital när den gör det.
Mycket bra svar
Säger du det så. 
Så har det också varit i min familj på min fars sida. Det finns många familjer där ägande och har varit norm sedan åtminstone 1800-talet. Så är min fars familj, medan min mors familj inte har detta. Att man har ägande som kultur innebär inte nödvändigtvis att varje generation blir rikare, tvärtom så händer det nog i de flesta familjer att någon generation super bort sig eller prioriterar annorlunda.
Jag tycker att det pratats oväntat lite här på Rika tillsammans om intergenerationellt ägande. Jag tror att särskilt för oss som äger skog är det självklart att tänka på flera generationer, eftersom en normal skörd tar 70 till 110 år.
Håller med att ingen vet hur framtiden ser ut men min personliga prognos är att det blir ännu svårare för framtida generationer att hitta jobb.
Min generation var den första sedan andra världskriget, som inte kunde gå direkt fr skolbänken till ett jobb i industrin.
Det de flesta i forumet verkar glömma att vi hade i princip ständigt stigande reallöner fr 1994-2021. Betänk att real-lönerna stod stilla mellan 1974-1993. På en del håll i västvärlden har real-lönerna fortfarande inte återhämtat sig fr finans-krisen 2008.
Det som många också verkar förtränga är att vi haft extremt stor real-ökning av fastighetspriserna. Tror inte att det kan hålla i sig i framtiden. Gissar att framtida generationer inte kan göra samma bostadskarriärer. Tror snarare att de får vara glada om de kan flytta till en 2:a när de är 35 år (om de inte har föräldrar som kan hjälpa dem).
Ja, inom skogsägarvärlden pratas det om generationsskifte snarare än arv.
Här kommer mitt högst personliga svar på denna fråga.
Mina föräldrar dog när jag var väldigt ung. Arvet de lämnade efter sig var tillräckligt för att jag skulle ha en god ekonomisk start på mitt vuxenliv när jag väl fyllde 18 år. Jag hade privilegiet att kunna köpa mitt första boende helt utan lån och jag hade en bra buffert kvar efter det. Jag har jobbat sedan jag var 16 år och arvet gjorde mig absolut inte lat utan snarare trygg med att jag inte behövde vara stressad eller nervös om jag skulle bli arbetslös eller om det skulle komma en oväntad utgift.
Nu är min livserfarenhet inte så vanligt förekommande och jag önskar att alla barn hellre får växa upp med sina föräldrar i naturlig takt. Men det jag försöker kommunicera är att du vet inte när du dör och du vet inte var dina efterlevande kommer att befinna sig i livet när du dör. Ett arv kan göra skillnad på många olika sätt, kanske till och med sätt som du inte kunde föreställa dig.
Idag är jag medelålders och utan barn så mina tillgångar kommer att gå vidare till antingen min partner eller mina släktingar, beroende på vem som lever när jag dör.
Springande punkten är väl om man gör det genom att ge dem pengar tidigt i livet. Jag har sett en del mindre lyckade fall med kompisar som lite tappat drivkraften att göra något av sig själv.
Jag har inte fått något arv. Det blev helt enkelt inga pengar kvar att tala om. Bra att föräldrarna satte sprätt på det lilla de hade. Gjorde saker som var viktigt för dem. Det glädjer mig fortfarande.
Inte heller fått pengar som ung. Kärlek, stöd, tak över huvudet och mat fick man alltid. Någon gång ett handlån efter att man fyllt 18 men mot att det återbetaldes enligt överenskommelse. Det gav väl någon form av grundtrygghet. Jag fick fixa resten själv och det kanske gav någon form av självförtroende. Det löser sig inte mirakulöst med hjälp av andra utan mer att man får lösa det själv helt enkelt.
Vi har inga barn och tänker såklart försöka göra av med våra pengar på sånt som vi uppskattar, men om det blir pengar över, eller man trillar av pinn plötsligt, så har vi skrivit ett testamente där pengarna går till organisationer och personer som vi tycker förtjänar det. Inte nödvändigtvis enbart styrt av blodsband 
Pappa är alkoholist och hans pension täcker väl nätt och jämnt hyran och ölen. Mamma har haft lågavlönat kommunalt jobb och dyrt boende hela livet och har således inte speciellt mycket pengar heller. Jag älskar båda mina föräldrar, men något nämnvärt arv kommer jag aldrig få och det tycker jag är helt okej.
Min mamma i synnerhet har försök lyfta frågan om att ge mig pengar, men jag har sagt till henne att jag skulle bli gladare om hon spenderade dessa pengar på sig själv. Hon har tyvärr alltid ältat massa föreställningar om att hon inte gav mig eller min bror en tillräckligt bra barndom eftersom hon inte hade råd att ge oss dyra julklappar eller ta oss på skid-/solsemester. Pappa har också, på sitt eget vis, uttryckt någon slags skam över att inte bidragit mer ekonomiskt.
Jag har fått intrycket att vissa föräldrar går ner sig lite väl djupt i ekonomiska tankar som mynnar ut it “Om jag bara kunde ge barnen lite mer!”
Med det sagt finns det väl inget inneboende negativt med arv, så länge uppbyggandet av arvet/rikedomen inte går ut över barnens uppväxt. Det finns ju definitivt något fint i att lämna över sitt livs samlade resurser till sina barn och hjälpa dem i ett skede i livet när pengar är extra användbart. Jag kommer förmodligen själv aldrig få barn, men om jag hade det kan jag föreställa mig att jag skulle bejaka tanken att ge dem ett stort arv.
Är du säker? Om du vet vad livet handlar om vore det lättare att säga det istället för allt det inte handlar om.
Jag har en vag idé om att livet handlar om att bidra till sin flock eller “tribe”. Värdet av ens bidrag kan grovt sett mätas i pengar då. Isf är det ju inte summan på banken utan högst nettobidrag till flocken som vinner. Men för de flesta borde det bli ungefär detsamma.
Om jag skulle vara i ett stort behov av ett arv i den åldern som ett arv normalt sett fås vid så vore det med största sannolikhet en indicie på att jag hade kunnat dra mycket mer nytta av ekonomisk hjälp tidigare i livet. Således borde en förälder som vill hjälpa mig antingen ge pengar tidigt i mitt liv eller inte alls (då pengarna skulle kunna göra mer nytta någon annanstans i det senare scenariot, typ att skänkas bort till någon olycksdrabbad kusin, välgörenhet, lyxkonsumtion för en själv, et cetera).
Arv skulle möjligtvis kunna vara en grej för någon som lajvar Crusader Kings 3 och som gillar tanken på att rikedom och status går i arv, vilket är en fullt legitim önskan om man nu gillar sådant.
Barnbarn ger en ny mening med livet.
Växte upp i en ”fattig” familj där det aldrig förekommit arv nånstans. Fått bekosta allt själv. Måste erkänna att jag inte tänker eller har tänkt på detta alls kring arv till mina barn. Jag tänker att de får ett arv, eller kanske inte. 
Vi har god ekonomi och kommer inte betala körkort, moped, bil osv till barnen bara för att. De får kämpa lite själva sen betalar vi nog hälften.
Jag hade velat ha hjälp med första bostaden, men eftersom jag inte fick hjälp med vare sig pengar eller stå i bostadskö fick jag ordna bostadsrätt själv.
Det fick mig att komma in tidigt på bostadsmarknaden och ta del av den uppgången.
Eftersom jag i princip alltid fått klara mig själv sedan ung ålder har det präglat mig till att jag sedan många år spänt bågen högt och faktiskt har nått alla ekonomiska mål jag har satt. (På gott och ont men det är en annan tråd).
Är inte säker på om jag hade ansträngt mig lika mycket om jag hade fått pengar till första insatsen eller annat, tidigt i livet.
Så jag hade nog låtit barnen få låna räntefritt med avbetalningsplan och sparat undan summorna för att kunna ge tillbaka när skulden är betald.
Om man ska ge bort pengar ska man göra det när mottagaren som mest behöver (om man har möjlighet), inte när mottagaren själv har kappsäcken full.
Du avsåg inte att använda en dubbelnegation va’? 
Jag hade hursomhelst inte bangat en kontantinsats då, och det hade nog inte mina kids heller. Däremot tror jag att det är klokt att hålla igen lite, även om man har möjligheten. En del bränner stålarna oavsett.