Fick några kommentarer om mitt tidigare inlägg.
Min personliga syn på livet är att det skall löna sig att studera och arbeta så att vi alla bidrar till det gemensamma.
Pension är uppskjuten lön baserad på procentsatser och eftersom staten klipper pensionspoängen vid en viss inkomstgräns så har facken/arbetsgivarna arbetat fram tjänstepension som skall täcka det över brytgränsen (tjänstepensionen är för många lika stor som den statliga inkomstpensionen).
De som tror på “samhällslön” tycker säkert det är rättvist att alla har samma inkomst utan egen ansträngning men det tankesättet delar jag inte för då finns det en risk att planet lutar utför för landet.
Problemet är att vissa partier har avvikit från den tidigare överenskomma pensionsöverkommelsen så tex en usk får ut marginellt mer än en som inte jobbat.
Min åsikt är att det skall finnas ett klart respektavstånd mellan de som sliter och får pension och de som får någon form av bidrag (namnet varierar över tid).
Det är valfritt i Sverige också (typiskt framförhandlad förmån mellan fack och arbetstagare på kollektivavtalsnivå, men du kanske menar på individnivå)
Man ska alltid kunna lita på att det lönar sig att arbeta jämfört med att inte göra det. Var den exakta gränsen går och hur det skulle se ut i praktiken får någon expert på området utreda, men det är själva grundtanken. Så som vi har det idag är helt förödande för människors drivkraft.
Om skillnaden mellan lön och bidrag inte är tillräcklig för att motivera någon att arbeta har jag tyvärr svårt att tro att en ytterligare skillnad i pension har någon avgöra betydelse för beslutet hos dessa människor. Pensionen ligger för långt in i framtiden. Är det skillnad mellan lön och bidrag så lönar det sig att arbeta oavsett.
En uppfattning som delas av många som jobbar inom branschen dessutom där det finns några få “pensionsorakel” som förstår hur allt hänger ihop men dom är ganska lätträknade. Det är dessutom ett system med en enorm tröghet iom att det handlar om avtal som i praktiken ofta gäller livstider.
Är det inte rätt ovanligt att en myndighet på eget initiativ (eller?) föreslår detta och inte någon lång statlig utredning på Rikdsagsnivå som det brukar vara?
Politiskt är nuvarande pensionssystem förankrat i pensionsgruppen där alla utom SD och V sitter med (MP var inte heller med från början) så innan förändringar kommer så långt som till utredning måste man tröska sig genom pensionsgruppen.
Därför pillas det i pensionåtgärder utanför pensionssystem (garantipension, bostadstillägg …)
Som @SNS skriver så är detta inte egentliga förslag från myndigheten drivet av deras vilja att förändra, utan mer instick som jag tolkar som “faen vad ni ska hålla på och pilla i ett system, vad vill ni egentligen på lång sikt, fattar ni inte att det finns en grundidé i systemet att ni inte ska ha pensionssystemet som en valfläsktunna. här får ni lite diskussionsunderlag så vi får debatt”.
Det är ganska talande att Nicholas Barr från LSE är inbjuden föredragshållare (de som inte sett ska se hans presentation), och hans tes är i stort sett att det svenska systemet är ett föredöme delvis just för att man separerat statsbudgeten från pensionssystemet och till stor del lyckats hålla borta dagspolitiken från att göra kortsiktiga förändringar.
Nu tänker du ju bara på ena, minst viktiga, sidan av myntet. De som sköter sig, arbetar, betalar in skatt till systemet etc ska alltid kunna lita på att de blir belönade för detta beteende - även i pensionsålder. Annars undermineras hela systemet och vi får ett bananrepublik-samhälle i förlängningen.
I dagsläget avsätts 18,5% + 4,5% = 23% till allmänpension + tjänstepension. Om alla dessa pengar hade investerats i index till ca 8% utveckling i 30 år så hade alla kunnat gå i pension efter 30 års arbete med uttag av 3,8% (första året av pensionen) och därefter inflationsjusterat. Detta hade resulterat i långt större pensioner trots att man arbetar en kortare period.
Om vi tar ett exempel:
Person X börjar jobba vid 25 års ålder med en lön på 30k. Detta ger en pensionsavsättning på 6900 SEK/månad. Vi räknar med 1% lönehöjning varje år och att personen jobbar i 30 år och går i pension vid 55 års ålder. Efter denna perioden har pensionsavsättningarna vuxit till ca 10 500 000. Om man därefter tar ut 3,8% av summan första året får man ut (efter normal depå-skatt) 26 000 SEK/månad i pension. Därefter inflationsjusteras endast summan resten av livet.
Och det finns inga garantier att Sveriges jobbande demografi kommer att kunna betala ut pensionen i framtiden när allt fler blir äldre och äldre. Det är av den anledningen pensionsåldern ständigt ökar.
Men de senaste 120+ åren har marknaden kunnat ge ca 8% efter inflation. Om den av någon anledning inte skulle kunna ge liknande resultat hade folk gått jobba längre, kanske till 60. Ändå ett bättre resultat än 65-68 för de allra flesta.
Problem är att de äldre generationerna också ville ha pension när man införde systemet. Detta medför ju att nästan allt som betalas in i idag används för att betala pensioner för dagens pensionärer.
Tror det gammal vara svårt att motivera att nolla allas historiska pensionsinbetalningar för vi lägga pengar på börsen istället.
Självklart är det så, men precis som diskussionerna i denna tråden angående ändringar så är det något som skulle behöva fasas in/ut under en lång period på något sätt… Fråga mig inte hur, men jag hade iaf föredragit detta istället för dagens pensionssystem.
Öka avsättningen till tjänstepension vilket verkar vara på gång (avtalen mellan facket och kommuner/regioner har ändrats från 4,5% till 6% resp från 30% till 31,5%).
Ändra så att default är att tjänstepensionen investeras i en global indexfond istället för traditionell pensionsförsäkring.
Successivt öka andelen som går till PPM. Kan göras på olika sätt, ett alternativ skulle kunna vara att använda en del av arbetsgivaravgiften (allmän löneavgiften) så minskar inte inbetalningarna till allmänna pensionen och sedan när ökningen av PPM får genomslag kan man minska inbetalningarna till allmänna pensionen.