Ett tankespjärn:
Om boendet finns på nära gångavstånd till bra kommunikationer. Går det då att klara sig utan bil?
Går det till och med att spara in på SL-kort och cykla vissa månader på året?
Om ja, räkna med det i kalkylen. Bara SL-kort kostar runt 1 000 kr per månad.
Transportkostnader är pengar i sjön om något.
Stockholms bostadskö är utformad på ett sätt som främst gynnar en priviligierad elits möjlighet att göra så kallad bostadskarriär, inte faktiskt behövandes möjlighet att inom rimlig tid hitta ett passande boende.
Så såg det förstås inte ut från början men när kösystemet inte förändrats, trots att verkligheten gjort det, så är det konsekvensen.
Vi har levt i perioder utan SL-kort. Både jag och min sambo jobbar (=jobbade) i närområdet. Hon gick till jobbet och jag cyklade. Sedan blev det ju också möjligt att jobba hemifrån vissa dagar i veckan.
Jag hittade till och med på en variant där jag tog med sonen (som var liten) i barnvagnen och åkte buss in till stan (istället för t-bana). Det tar längre tid men när man har barn i barnvagn med åker man gratis. Det här funkar när man ska åka och handla något eller besöka något museum. Om man skulle ha en fast tid att passa skulle det bli jobbigt.
Mer långsiktigt tänker jag att lösningen skulle vara att ha ett SL-kort i familjen. Om man turas om att använda det blir det ganska bra.
Jordbro är knappt ens Stockholm i min mening och rätt långt från Traneberg…
Antar ni har barn och två inkomster?
Få en hyresrätt inom det du nämnde med så kort kötid borde väl vara stört omöjligt.
Det går säkert med lite flyt men då blir det nyproduktion och dyrt.
På fungerande marknader går det som är bra åt snabbt och det som inte efterfrågas blir liggande. Det krävs alltså bevakning över tid för att se vad som är möjligt. Att titta på tidigare objekt och vilken kötid som gällt där kan ju också ge vägledning om vad som är möjligt.
Vad är lång och kort kötid i detta fall? Är det 40 år som räknas som lång? I så fall är det bara folk som närmar sig pension som kan få förstahandskontrakt. Det känns inte rimligt.
Om man ska få något som är bra enligt alla parametrar så är nog pensionsålder en rimlig tidpunkt. I övrigt är allt kompromisser mellan de tre parametrar som jag nämnde. Parametrarna bygger på egen erfarenhet men är egentligen självklara.
Tragiskt. Stockholm är verkligen en dysfunktionell bostadsmarknad. Ett par med löner bra långt över medelinkomst kan inte hitta någonstans att bo.
Riktigt så illa skulle jag inte säga att det är. Mycket av ”bristen” handlar om artificiellt subventionerade bostäder. Det kan jämställas med en brist på ”gratis pengar” eller manna från himlen.
Om vi bortser från parametern ovan kan man säga att det råder överefterfrågan på ett antal parametrar. För att förenkla bilden något kan man säga att väldigt många vill bo i relativt centralt belägna områden som är (mer eller mindre) fria från invandrare.
Jag är själv uppvuxen i ett av Stockholms mer exklusiva villaområden. Från uppväxten minns jag enstaka invandrare som jag stötte på hemmavid De hade ofta bort länge i Sverige och jobbade normalt i serviceyrken. I vår helvita vardag tillförde de en viss exotisk krydda, så mycket mer var det inte.
Teoretiskt sett skulle jag kanske kunna bo i en miljö som liknar den jag växte upp i. Om jag vid rätt tidpunkt hade provat att belåna mig till max hade jag iallafall kunnat undersöka frågan. Jag har helt uppriktigt aldrig varit intresserad. Allt var väl inte bara dåligt men jag är absolut inte nostalgisk. Att leva i den sortens verklighet idag skulle (för mig) vara att leva i en falsk verklighet, lite som att leva i Disneyland.
Lösningen på boendefrågan är (enligt mig) att titta mer objektivt på olika områden och förhållanden. Den utbredda preferensen att bo i helvita etniska enklaver är enligt mitt synsätt övervärderad. Att köpa ett hus i ett område UTAN invandrare för 10 mkr är helt enkelt inte prisvärt jämfört med att köpa ett hus MED invandrare för 5 mkr.
Invandrare är en starkt heterogen grupp. Vissa är terrorister och kriminella, andra är höginkomsttagare och ”normala”. Dessa två är förstås extremerna och så finns en större grupp emellan också. När det gäller just bostadsfrågan är de två extremgrupperna dock de enklaste att hålla ordning på. Där terroristerna bor vill du inte bo. Där höginkomsttagarna bor är det mer sannolikt ok att bo.
Om vi nu konstaterar att det kategoriska avfärdandet av alla områden med större förekomst av invandrare som ”otrygga” är missvisande kommer sedan nästa steg. Hur hittar man de där områdena MED höginkomsttagare men UTAN terrorister? Den enkla lösningen är att titta efter områden med så få hyresrätter som möjligt. Hyresrätter har en sorts särskilda magnetiska egenskaper som drar till sig problematiska grupper. Att nästan alla bostäder i ett område kostar några miljoner innebär att de problematiska grupperna hålls ute.
Är vi grannar?
Jag tänker att du menar heterogen grupp?
Bostadsmarknaderna i huvudstäderna fungerar inte, försök hitta en hyresrätt i London för under 50.000 eller en i NYC för under 20k (Och då blir det en kokvrå)
Har många kompisar som bor i Malmö, fast dom är danskar och jobbar i Köpenhamn.
Har en tjejkompis som stått i bostadskö i Stockholm i hundra år ungefär och hon var varit på visningar på Östermalm, men kommer tillbaka med att “nä den dög inte”
Kötiderna är ju rätt kända om du som du säger är född här.
Då hyresmarknaden inte fungerar för er så är det köpa som gäller. Om du och din sambo har inkomster över medel så kan ni köpa dyrare än 5 miljoner om ni vill.
Men du vill ha lågt pris och nära stan i bra område, den ekvationen går inte ihop.
Om budget är viktigt, sök dig ut på pendeln i bra område. Pendeltågen går fort till skillnad från tunnelbanan.
Om du vill ha större boende i eller väldigt nära stan, höj budget.
Jag säger Tegelhagen. Känner ni till det?
Nej, det var nytt för mig. Ska undersöka. Edsviken känner jag dock till.
För 6 mkr har du goda chanser att hitta något bra i närförort. Har man inga barn kan man bo nästan var som helst, men med barn (speciellt om de är i skolåldern) så vill man gärna bo nära skapliga skolor.
Tänk på att kommunalskatten kan skilja sig ganska mycket mellan kommuner. Haninge (Jordbro) ligger nästan 2% enheter högre i skatt än Stockholm stad. Det blir en slant på ett hushåll med 2 inkomster. Om man vill bo på avstånd med pendeltåg så är det praktiskt att ligga på avstånd som har flera sträckningar, jag hade aldrig kunnat tänka mig att bo längre ut än Älvsjö på södra sidan av Sthlm (alla pendeltågslinjer passerar där). I övrigt så är det byten som stjäl mycket tid när man reser kollektivt.
Det är ett reko område men därifrån åker du buss till pendeltåg (Helenelund) eller t-bana (Kista). Jag skulle själv hellre titta på något med gångavstånd till någon av de två stationerna. Tegelhagens skola tror jag dock kan vara vettig att överväga. Jag vet inget om söktrycket där men läget är trevligt. Den kan alltså vara värd att överväga oavsett var i områdena i närheten du väljer att bo. Den ligger inte i närheten av “något dåligt” alls egentligen så det borde vara ett reko ställe.
Att fokusera för mycket på husets exakta läge är lite bortkastat när det gäller områdena längre ut. Modellen att ha “allting optimerat” fungerar inte i ytterstaden. Du får prioritera några saker och kompromissa om annat. Jag tycker själv t.ex. att närhet till kollektivtrafik och service är viktigare än att den närmaste skolan ska vara “optimal”. Det finns möjlighet att välja andra skolor än “den närmaste”. Att den valmöjligheten finns är i princip en förutsättning för att inte vara låst till vissa adresser.
Skola är väldigt viktigt för oss. Så jag tror snarare vi först väljer skola, därefter bostadområde. Men utifrån allt som framkommit i denna tråd tror jag att det bästa är att avstå Stockholmsboende och pendla in för jobb istället.
Beroende på hur stort ni behöver. Kan ni köra compact living (det gjorde vi till mellanstadiet) så är många delar av Bromma bra. En fyra räcker bra och kostar 6mnkr. Då kan du skippa bilen.
Jag tror inte riktigt på modellen att välja område efter skola. Då menar jag utifrån modellen att välja skola utifrån mer ”ytliga parametrar”. Om man känner till ett område väl, har bekanta som bor där etc. är det förstås en annan sak.
Jag väljer själv att bo utomlands för att slippa den svenska skolan. Jag menar då inte ”skolor med invandrare i” utan skolor i allmänhet. Min bild är att den svenska skolan som helhet är urspårad. Systemet är kaputt. På motsvarande sätt som inom migrations- och kriminalpolitiken skulle det behövas ett omtag inom skolpolitiken, där bl.a. förekomsten av ”friskolor” och skolkoncerner skulle ifrågasättas. Det är inte otänkbart att det kommer något sådant på sikt men hittills verkar inte så mycket hända. Att ”skapa fler regler” kommer inte att lösa några problem.
Vi kommer att komma tillbaka till Sverige om ett antal år och då kommer barnen sannolikt få en viss pendlingstid till skolan. Jag har en idé om hur det kan bli men än är det för tidigt att bedöma riktigt.