Håller inte alls med om det påståendet. Snarare blir huset till allt mer besvär när man är äldre, trapporna, städningen, mm är svår att klara själv. Huset och trädgården blir eftersatt. Det handlar snarare om att en del inte går med på det som är tydligt och klart för omgivningen, nämligen att de inte alls har samma kapacitet som förr. Har man förädrar och släktingar som är 75-80+ är det väldigt tydligt. Så det handlar snarare om envishet än upplevd livskvalitet skulle jag säga.
2 gillningar
Hur vet du hur de äldre på individnivå upplever livskvalitet? Enligt mina erfarenheter är önskan mycket stark att kunna bo kvar så länge som möjligt. Dvs även om det på många sätt blir besvärligare med hemtjänst, anhöriga etc. så överväger ändå känslan av att bo kvar hemma som vanligt. Allt annat är att flytta till “ändstationen”, hemmet sista tiden i väntan på döden. Jag förstår detta mycket väl. Vissa vill mellanlanda i lägenhet men det passar inte alla. Man måste förstå att alla tänker olika här. Det ser ut som att du tänker mest på dig själv / omgivningen här och inte ser det ur den äldres perspektiv.
6 gillningar
Jag vet ingen äldre som inte ser det som hög livskvalitet att få bo kvar så länge som det är praktiskt möjligt.
När man är 40 är det självklart att flytta till mindre och enklare boende i god tid före 70 men när man väl är där tänker många annorlunda.
3 gillningar
Det jag vänder mig emot är att kalla det livskvalitet, det handlar snarare om att man inte har någon exit plan från huset, är orolig för det ekonomiska om man flyttar och inte riktigt orkar flytta, inte satt sig in i alternativen. Att det var livskvalitet är inte samma sak som att det är det när man inte längre orkar riktigt.
Jag anser att alla har ett ansvar för att klara sin situation, ekonomiskt och praktiskt, oavsett ålder. Jag står själv redan i kö till olika hyresalternativ för att kunna flytta om 20-25 år. Jag tycker inte att det är ok att sticka huvudet i sanden. Har tom bekanta som är 75+ som inte gjort upp arvet efter sina föräldrar på en sommarstuga som formellt ägs av flera utan skjuter det på en oklar framtid. Jag tycker att det är oansvarigt.
Vi kan inte generalisera utan måste ha respekt för att vi på gamla dar kan, och får, tycka olika. Beslutet att flytta måste få mogna fram hos var och en oavsett vad omgivningen tycker. Så mycket respekt måste vi ge våra medmänniskor.
Om jag placeras i en lägenhet vid 75+, mot min önskan, skulle jag åldras i rekordfart.
3 gillningar
Jag tror i och för sig att skulle man som ett experiment ge alla mellan 70 och 75 ett fönster då de får skattefritt på vinster vid bostadsförsäljning hade säkert minst 90-95% sålt då.
Med sånt skattefritt upplägg hade nog en del kanske skrivit över huset på barnen och ändå bott kvar 
2 gillningar
Min mor bor i ett land där man inte har reavinstbeskattning på bostadsförsäljning. Om hon skulle sälja nu skulle hon få en sjusiffrig vinst, men för henne är pengar inte viktigt på det sättet.
Svärmor är likadan, vi har fört på tal att de ska sälja men hon tycker helt frankt att ”hur ni (barnen) gör med huset är inte hennes bekymmer när hon satt näsan i vädret”.
1 gillning
Man kan skänka bort huset som gåva till sina barn redan nu, det finns inga begränsningar idag.
Den sista tiden har det varit många inlägg med ränteoro som resonansbotten.
Är det media som har skrämt upp folk, eller har låntagarna blundat hårt när det kommer till de KALP-kalkyler som ligger till grund för deras lån ?
1 gillning
Jag håller med om att inlåsningen kan bli jobbig, men samtidigt skall man inte underskatta att ha 20 års erfarenhet av huset gör att man kan klara av att ha nersatt mental förmåga då många detaljer finns i ryggraden från tiden när man var klarare.
Däremot att inte hantera arv i tid är gravt oansvarigt och det är något som jag uppskattar att min mormor gjort. Hon har gjort klart ~90% av arvet för 5-10 år sedan, och fortsätter leva vidare i sin pensionärslägenhet dit hon flyttade i samma veva. Det vart lite osämja i släkten men det gick mycket enklare att prata igenom det hela eftersom hon fortfarande är kvar hos oss.
2 gillningar
Tror tyvärr delvis att det är många äldre som har svårt att se framåt eller inte vill förstå vad som kommer hända när man blir äldre och vilka konsekvenser det får. Vet tyvärr flera vänners föräldrar som konstant oroar sig för kostnaderna och huset - alltifrån snöröjning, trädgårdsskötsel etc och inte har pension nog eller erfarenhet av att köpa hjälp. Med barnen på långt avstånd skulle jag säga att det inte är livskvalitet för någon. Hade de vågat flytta medan tid var hade de haft fler bra år i livets slutskede men de avstod av rädsla för förändring.
Alla får absolut fatta sina egna beslut men jag tänker mer att ens kapacitet att sköta allt praktiskt med ett hus förändras. Ännu värre om den ena maken går bort - kanske den som skött om huset både tekniskt och ekonomiskt. Eller om du tex bor i villa långt från service och inte får köra bil längre.
3 gillningar
Det viktiga är att de som faktiskt bor i huset skall ta beslutet att flytta utifrån egen vilja och inte vad omgivningen tycker och tänker.
Det finns i vissa kretsar (SSU är ett exempel) en vilja att styra bostadsmarknaden efter subjektiva behov.
Även på detta forum har åsikten att äldre skall flytta då barnfamiljer har större behov av villor vädrats.
Vedervärdigt !
Äganderätten är såvitt jag vet grundlagsskyddad.
4 gillningar
Jag tror att politikerna gärna vill att alla ska vara små lydiga medborgare som ska se sig själva som små kuggar i det stora samhällsmaskineriet. Frågan är hur påverkad man har blivit av den ”kampanjen” som har drivits. Litegrann tänker jag på citatet ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” som ju anspelar på att det finns ett sorts objektivt mått på vad det är. Det är självklart för mig att det måttet inte finns på riktigt, för vem kan bestämma över vad mina och andras förmåga och behov egentligen är?
1 gillning