Nej det är vi inte överens om, jag tycker man har all rätt att återvända om man vill det, man har ju betalat massor av skatt som ska gå till t.ex. sjukvård när man blir äldre och då har man rätt till det. Sedan är det en annan sak att jag inte känner någon som skulle göra det.
Man fortsätter dessutom att beta skatt på pension efter flytt och får inget för det.
Sorry men du har bara fel kring arbetsgivaravgiften.
Då räknar jag kallt med att du tackar nej till garantipensionen när det blir aktuellt eftersom ett kort arbetsliv garanterat inte blir något annat. Dock är garantipensionen för många efter diverse bidrag lika hög som det många som arbetat hela livet får. Rättvist? Nej - men det är så det fungerar.
Pengar är pengar och det finns inga öronmärkta pengar för eventuell sjukskrivning, VAB eller föräldraledighet. Men att man inte får några av dom fördelarna om man inte förvärvsarbetar är korrekt.
Dock jobbar många hela livet utan föräldraledighet och utan sjukskrivningar. Dom får inga pengar tillbaka för det heller.
Du betalar inte högre kapitalskatt för att du inte förvärvsarbetar. Det har bara att göra med hur mycket pengar du har på ISK eller hur stora ränteintäkter du har.
Återigen är det ett fritt land men kom inte och påstå att du som fire betalar lika mycket skatt som en arbetare. Det är helt enkelt inte korrekt i steg 1 och ännu mindre korrekt om vi börjar räkna in skatter på konsumtion där man ju som Fire ligger på låga nivåer både under uppbyggnad av kapitalet men även framgent när man lever på en tightare budget än genomsnitt. Vissa på extremt tighta budget. OBS att jag nu bara pratar om rena skatter och inte överkonsumtionens negativa konsekvenser osv osv.
Jag kommer inte få någon garantipension. Krävs betydligt kortare arbetsliv/lägre lön för det och då kan man inte spara några sju miljoner. Pengar är pengar och eftersom jag inte har några försäkringar så kommer jag inte kosta lika mycket pengar för staten. Du kan ju inte bara räkna bort intäkten från arbetsgivaravgiften utan måste ju också räkna bort utgiften jag annars skulle kostat när jag nyttjat försäkringssystemet som arbetsgivaravgiften går till. När det gäller inkomstskatt betalar jag högre skatt ifall jag istället lever på kapitalintäkter. När det gäller arbetsgivaravgifter betalar “jag” lägre skatt men samtidigt så kostar jag mindre så det är ju svårt att veta om det blir nettoförlust för samhället eller ej. När det gäller moms så betalar jag lika mycket skatt som väldigt många andra som konsumerar för typ 20 000 i månaden. Det är kanske lite lägre än snittsvensken men inte såå mycket lägre.
Det här är för mig fullkomligt obegripligt. Har folk i allmänhet inte intressen de brinner för? Jag hade inte nog med tid för mina intressen innan barn, och nu med barn finns det någonstans 50+ timmar för lite per vecka för att jag ska känna att jag får tillräckligt utlopp för mina intressen.
Nej. En stor del av den är “allmän löneavgift” som är en ren skatt. Så fort du kommer över taken i pension/sjukförsälkring blir sedan hela arbetsgivaravgiften en ren skatt.
Allmän löneavgift sattes in 1995 för att finansiera EU-medlemsavgiften. Den utgjorde då 1,5 procentenheter av arbetsgivaravgiften. Sedan har politiker (främst alliansen) fifflat med detta där att tex finansiera jobbskatteavdraget. Genom att sänka andelen pengar inom arbetsgivaravgiften som går till socialförsäkringarna så har man samtidigt höjd den allmänna löneavgiften och tagit pengarna därifrån för att finansiera skattesänkningar för inkomstskatten. Man har alltså urholkat välfärden genom att fiffla med den allmänna löneavgiften.
Nu minns jag inte vad den här diskussionen handlade om men tror ändå det är nyttigt med en historielektion kring skatterna och varför det ser ut som det gör.
Ja? Det är helt korrekt, och fult men briljant av högern eftersom vänstern sedan länge lurat i “arbetarna” att arbetsgivaravgiften är en kostnad för arbetsgivaren och inte på något sätt berör dem eller deras lön. Så det var svårt för vänstersidan att bemöta detta skifte utan att också få arbetarna att fatta hur höga skatter de faktiskt betalar.
Det ändrar inte faktum att “arbetsgivar”-“avgiften” till stor del är en ren skatt.
Oavsett om skatten går till socialförsäkringarna eller till jobbskatteavdraget så går ju pengarna till arbetstagarna, dvs de som arbetar. Jag som fire och icke lönearbetande kommer inte betala denna skatt men kommer inte heller få ta del av pengarna som betalas in vilket var det ämnet handlade om.
Sen vet jag inte om det är briljant med politiker som fifflar och fular sig. Det kanske funkar för stunden men långsiktigt skapar det misstro till såväl politiker som till demokratin. Jag tycker det ska vara öppna kort, tydligt och enkelt att förstå. Politiker idag är säljare av värsta sort vilket fler och fler inser och som skapar en massa otrevliga följder.
Den går inte garanterat till någotdera. Det är en ren skatt. Rakt in i statens svarta hål att spenderas varhelst sittande regering önskar. Det finns ingen fondering/öronmärkning att allmän löneavgift ska gå tillbaks till jobbskatteavdrag eller socialförsäkringar. Den är en skatt. Ren skatt. Enligt skatteverket:
“Den allmänna löneavgiften infördes 1995 och syftet var att finansiera Sveriges medlemskap i EU. Avgiften uppgick ursprungligen till 1,5 procent av underlaget. Under senare år har löneavgiften använts i allmänt budgetförstärkande syfte”
Nej, jag menade “strategiskt briljant” ungefär. Det vore verkligen önskvärt att folk i allmänhet visste vart deras pengar gick. T ex genom att kräva att arbetsgivaravgift alltid ska redovisas på lönexpec, komplett med hur stor del av den som går till vilka delar av löntagarens sociala skyddsnät och vad som är ren skatt.
Jo, men den har framförallt använts just för att nalla till att finansiera skattesänkningar för löntagare så jag tycker inte alls det är särskilt långsökt att påstå att arbetsgivaravgiften tillfaller de som arbetar.
Samhället bygger väl i grunden på att gemensamt bruka och försvara ägande av livsviktig produktion mot diverse hot? Ur det perspektivet kan jag tänka mig att man vill att alla gör sitt bästa oavsett om individen tycker sig gjort “tillräckligt” eller lagom. Man är rätt hårdhänt mot desertörer i riktiga militära konflikter, vad jag förstått. Om inte alla gör sitt yttersta riskeras hela gruppens överlevnad.
Julia Kristeva drar en massa sådana paralleller om vad som är ok och inte i sin bok “Fasans makt”. Tanken är ungefär att gruppen är som en levande kropp, ett subjekt. Det som varken är en del av subjektet eller ett tydligt objekt utan något mittemellan, typ avföring, blod, ruttnande lik o.s.v. väcker äckel. Hon förklarar sedan samhällsnormer med detta äckel.
Jag kan tänka mig att någon som är FIRE och alltså inte gör sitt bästa för gruppens/samhällets överlevnad kan ses lite som en förrädare, och med samma äckel av den anledningen.
Arbetarrörelsen har väl traditionellt beskrivit kapitalägare som parasiter av just den anledningen?
Om alla jobbade från vaggan till graven sju dagar i veckan i en modern kontext skulle det inte bli mer än ett par timmars arbete. Det är såklart ohållbart, för de flesta kan inte jobba av olika skäl. Därför blir det extra viktigt att de som kan bidrar efter bästa förmåga även om det är mer än deras “fair share”, även om vi inte är i kris.
Människor är olika äckelmagade. Intelligenta och öppna personligheter, typ konstnärer kan ofta se igenom de här generaliseringarna lättare. Det beror alltså på vem man frågar och i vilken miljö man rör sig.
I Good Will Hunting har de ju å andra sidan ett resonemang där Ben Afflack är besviken om inte Matt Damon utnyttjar sina resurser till något bättre än vanligt kneg. Vissa kanske resonerar så med?
Bra film och vettigare resonemang. Men det är en fin gräns mellan detta och Huxleys och andra dystopiska författares vision om predestinerade livsuppgifter.