Det handlar nog inte om förutsättningar, utan mer om vilka kretsar man rör sig inom och vad man är uppväxt med. För en sjuksköterska mitt i livet som tjänar 30k så är 50k definitivt en fantasisumma. Inte för att den är ouppnålig i samhället, utan för att personen inte känner någon person (kollega, vän, familjemedlem) som har en så hög lön, och personen kan också lätt att projicera sin egen löneutveckling resten av arbetslivet och inse att han/hon inte kommer i närheten av 50k.
För övrigt så är 100k en fantasilön för mig just nu. Inte för att den är oupnålig i samhället, utan för att jag inte ser hur jag skulle kunna ta mig dit i mitt nuvarande yrke/karriärbana. Skulle krävas att jag startar eget eller byter spår vilket inte riktigt lockar (än i alla fall).
Om definitionen på ”fantasilön” är att den för många skulle kräva ett byte av spår, yrke eller karriärbana; ja då håller jag med dig. Det kommer stanna vid fantasier.
Du hänvisar alltså till att man försöker begränsa ersättningen till ”agency nurses”, för att komma ifrån cirkusen med höga kostnader för hyr/bemanning?
Det är ju inte riktigt samma sak som att ”skydda de priviligierades makt”…
Men jag förstår den dramaturgiska effekten när man målar upp ett narrativ om klasskamp. Mycket effektivt.
Jag skulle inte säga att en lön över 50 tkr än en ”fantasi-lön”. Jag tjänar själv strax under 50 tkr och lär passera målstrecket snart.
Om alla som tjänade bra levde i hyddor i skogen och satsade allt på att spara pengar skulle säkert fler med tiden bli ”ekonomiskt fria”. Jag ser bara inte riktigt poängen med det. Det är också så att man i många yrken, roller och branscher inte skulle ses som riktigt ok att leva väldigt enkelt. Att du har dyra kostymer och kör en dyr bil ingår i förväntningarna på dig. Modellen där man kan sitta i en skrubb i mammas källare, dricka jolt-cola och ha en enorm lön är krasst sett inte normal.
Jag har själv en kostnadskostym som ligger betydligt under vad många andra med samma inkomst har. Jag har valt det medvetet och strategiskt. Jag upplever inte att jag behöver avstå från något av betydelse. Att jag skulle bli ”ekonomiskt fri” har jag inga illusioner om men några miljoner i tillgängligt kapital räknar jag med att få ihop före pensionen.
Jag tror det @Carlf hängde upp sig på var skillnaden mellan “generellt lönetak i samhället enligt lag” och lönetak i en väldigt specifik yrkesgrupp med viss typ av anställning.
Har inte hängt med i alla svängarna här men vad skulle poängen vara med ett lönetak? De ersättningar som man kan få ut kan ju vara i form av lön, förmåner, bonus, optioner etc. och utdelning. I slutänden kan man ju också sälja ett företag med stor kassa.
Om det av någon anledning skulle bli svårt att ta ut lön kommer ju många av de som berörs att hitta andra vägar att ta ut ersättning. Skulle det på något sätt bli bättre? Det skulle snarare öka orättvisorna än minska dem. Vissa som har andra möjligheter skulle fortsätta ta ut höga ersättningar medan många andra skulle slå i taket. Risken finns också att det skulle bidra till korruption. När man inte kan få vad man tycker är en korrekt lön ser man till att skaffa sig fördelar på andra sätt istället.
Intressant med de olika verkligheterna folk lever i. Jag har varit både låginkomsttagare som okvalificerad arbetare och snittade förra året ca 100k i månaden brutto och att 100k skulle vara någon fantasilön som ger en helt annan livsstil tycker jag känns främmande. Visst, om jag fortfarande var barnlös singel som bodde i ett rum med kokvrå och använde en cykel för 500kr som enda transportmedel (som när jag var lågavlönad arbetare) så skulle mina marginaler förstås vara enorma. Men i verkligheten har jag nu 3 barn, bor i villa och kör bil och har en massa utgifter som jag inte hade då. Lever verkligen inget lyxliv, bor i en helt genomsnittlig villa (kanske mindre än snittet t.o.m.) och kör en rätt billig förnuftig bil. Visst kan jag spara en del men inga fantasisummor och ärligt talat känns det som “alla” runt omkring mig som tjänar hälften av vad jag gör har dyrare vanor, kör finare och/eller fler bilar, bor i större hus, åker på resor längre och oftare o.s.v. För mig är det obegripligt hur “alla” har råd med det när jag tycker att marginalerna är små.
100k brutto i månaden blir i min kommun ca 58,5k netto, så tycker man 50k brutto är en fantasilön så förstår jag om över 50k netto känns som bisarrt mycket pengar men känner mig inte det minsta rik utan som ungefär samma kille som tjänade 17k brutto för 15 år sedan med ungefär samma levnadsstandard fast uppskalad till familjestorleken. Har ingen kotlettfrilla, kör Porsche och vaskar champagne direkt.
Jag känner för övrigt sjuksköterskor som tjänar 50-100k i månaden, som hyrsköterskor. Aldrig begripit jämförelsen som vänstern envisas med när de gärna jämför yrken i huvudsak privat sektor med yrken i huvudsak offentlig sektor och skränar om orättvisor. 1) Lönerna i de olika sektorerna och yrkena är lättillgänglig information, så borde inte vara en överraskning utan en del i valet man gör när man väljer vad man utbildar sig till, 2) vänstern har haft makten och har kunnat höja lönerna för offentligt anställda 10ggr om de velat, men det skulle ge sådant skattetryck att man skulle förlora de som genererar intäkterna så man nöjer sig med att fiska efter röster med tomt prat om “orättvisor” man själv upprätthåller, 3) korrigerat för vilket humankapital man besitter är inte inkomstskillnaderna särskilt stora, att de ökar i Sverige när vi haft en enormt hög invandring av människor med extremt lågt humankapital är givetvis helt förväntat.
När det gäller vården är efterfrågan till synes helt obegränsad, i vart fall så länge kostnaden är så kraftigt subventionerad av det allmänna. Ordningen med privata vårdgivare och en offentlig finansiering är galen och rimligen är det bara en tidsfråga innan man måste öppna upp för en bredare privat finansiering med vårdförsäkringar som ett komplement till någon sorts offentlig basvård. Det offentliga kommer inte kunna svara upp mot efterfrågan, kan inte i dagsläget. Utmaningen blir hur det offentliga ska behålla kompetent personal om den privata marknaden blir ännu större då de redan blöder personal till det segmentet idag. Mer pengar i all ära men det ska finnas utbildad kompetent personal att ge lönen till också.
Vi lever verkligen i olika verkligheter för mig var största skillnaden mellan 45 000 och över 60 000 i lön att insättningarna på Avanza ökade med löneökningen efter skatt. Skulle lönen öka till 100 000 skulle det också gå direkt in på Avanza.
Intressant, vilken del är det som inte ska ingå i basvården?
Vi lever verkligen i olika verkligheter för mig var största skillnaden mellan 45 000 och över 60 000 i lön att insättningarna på Avanza ökade med löneökningen efter skatt. Skulle lönen öka till 100 000 skulle det också gå direkt in på Avanza.
Fast det är väl inget som gör någon enorm skillnad i livet? Att man pular in ytterligare några tusenlappar eller tiotusenlappar på sin ISK? Du kan ju dö utan att ha rört dem. Inte som att du kunde köpa villa med sjötomt, stor motorbåt och en Tesla bara för att du tjänade 100k istället för 40k. Visst, kanske på lång sikt med investering under längre börsuppgång men inte pga din lön.
Om man strävar efter FIRE och är hardcore så förstår jag att man suktar efter varje tusenlapp för att nå något specifikt mål, men FIRE-människor är ju outliers och ingen referenspunkt för normalen. De flesta vill mest ha någon ospecifik “ekonomisk trygghet” och för mig har inte det ändrats med lönen.
Intressant, vilken del är det som inte ska ingå i basvården?
Det är ju frågan. Man kan tänka sig att t.ex. väntetiderna för icke-akut och icke-cancer relaterade operationer, som t.ex. protesoperationer och obesitasoperationer m.fl., blir så långa att det i praktiken blir så att folk väljer att betala en privat vårdgivare för att slippa vänta 5-10 år. Nya behandlingar med dyrare läkemedel, som stamscellsbehandlingar, immunterapi, reumatiska läkemedel, onkologiska preparat m.fl. kanske inte kommer ingå i basutbudet. Svårt att säga men man kan säkert titta på andra länder för att få en bättre uppfattning.
Inte som att Magdalena Andersson kommer ställa sig upp och berätta att nu slopar vi de här sakerna från den allmänna sjukvården utan kommer ske via just längre och längre väntetider där privata vårdgivare täcker upp och det som kommer fortsätta prioriteras inom den allmänna slutna vården är ju akutoperationer och canceroperationer, där man för all del kan diskutera de senare. Äldrevården ligger på kommunerna nu men kanske kommer det även där öppnas mer för privata alternativ. Vårdcentraler skulle kunna finansieras via vårdförsäkring via arbetsgivare. Så blir väl en förskjutning från det offentliga till det privata med vårdförsäkringar som får täcka upp tills det införs en offentlig sjukvårdsförsäkring som bas, som gäller även hos privata vårdgivare. Det är min gissning, på sikt.
För all del, men det är ägg som ligger utanför korgen än så länge. Inget som gör någon skillnad för mig här och nu och inget jag säkert kan räkna med i framtiden heller. Antingen pga död eller pga pensionshaveri.
Handlar bara om perspektiv skulle jag säga. Med en lön på 100k antar jag att man sparar en del långsiktigt av nettolönen (kanske ända in i pension?). Dra ner på det sparandet så har du vips flyttat pengarna i tid.
Du menar att man med högre pensionsavsättning skulle kunna betrakta det som en del av sitt sparande och därmed minska sitt aktiva sparande motsvarande del för att skapa ett konsumtionsutrymme idag? Det kanske vore ett rationellt sätt att se på saken men jag betraktar ändå inte pensionsavsättningarna som några säkra ägg i korgen förrän de betalats ut till mig.
Precis, det är ingen större skillnad mellan 40k och 100k mer än sparande och då ser jag inte som något konstigt att man ser allt över 50k som en fantasilön och drömer kring möjligheten att bli ekonomisk oberoende med en sån lön.
Med 100k tjänar man ändå mer per månad efter skatt än 2 st med medianlön.
Ps, jag personligen skulle klara av att köpa en sjötomt, Tesla och en motorbåt med min lön på över 60 000 kr/månaden (skulle även ha klarat av det med 45 000), nu bor vi iof inte i en storstad men det är ändå en potentiell livsstil.
Det mesta du skrivit är som om jag själv skulle ha skrivit det, men här måste jag ändå säga att jag inte håller med. Just “ekonomisk trygghet” tycker jag ändå har ökat nämnvärt från när jag tjänade runt 40k till nu när jag tjänar över 100k. Om något oförutsett händer så kan man lätt justera om sparandet och betala av det oförutsedda (eller bara betala det direkt).
Men att det skulle handla om nåt liv i lyx och flärd… knappast.
