Initiala lönen efter utbildningen stämde tyckte jag väl ungefär 6-12 månader.
Efter en byte av jobb så var lönen upp på en nivå som jag tyckte matchade kompetensen.
Tyvärr så påverkar inflationen väldigt mycket nu. Vad som kändes mycket för 2 år sedan, är värt mindre idag. Så utan rejäla löneökningar så har man ju tappat köpkraft.
Jag tycker det är så dumt att på de flesta arbetsplatser så behöver man byta jobb för att få upp lön (såvida man inte kan ändra sin befattning avsevärt på sin firma). Men det är spelets regler, så jag har valt att acceptera spelets regler.
Fast poängen att jurister har en låg ingångslön stämmer inte enligt mig. Det är ett av yrkena med högst ingångslön enligt statistiken. Men notarietjänatgöringen drar ner statistiken, eftersom det är en fast lön som ligger närmare 5 000 under vad andra jurister går in på (jämför genomsnittlig ingångslön med notarielönen i mina länkar). Så bilden är iofs splittrad.
Vad har ni fått upp lönen till på dessa 3-6 år? Det blir ju också så att en låg ingångslön ger en bild av snabb löneutveckling. Utifrån statistiken tillhör du och dina bekanta den lägre halvan av ingångslönen, detta är tydligt eftersom även ni som inte arbetade som notarier gick in på en lön nära notarielönen. För den halvan av nyexade jurister som gick in högre under denna period blir löneutvecklingen mindre brant. Jag jobbar på myndighet och gick in på 32 i slutet av 2018 och ligger nu på 43 efter några jobbyten (tillfälliga anställningar). Upplever detta som en ganska typisk utveckling inom myndigheter. Men i det privata kan det kanske finnas en brantare löneutveckling.
Men min poäng är att den branta löneutvecklingen och låga ingångslönen som du upplever är en konsekvens av att ni gick in på en låg ingångslön. Det är inget som gäller generellt för jurister då hälften har gått in högre än er. Att tänka bort just den halvan av statistiken ger en skev bild.
Min poäng är denna: nyexade jurister får ofta en låg ingångslön i förhållande till utbildningens längd. Jämför ex med nyexade civilingenjörer, eller lärare för den delen. Många byråer har som uttalad eller outtalad praxis att inte erbjuda högre ingångslön än notarielön. Dvs det är svårt att förhandla sig till mycket mer än någon femhundring/tusenlapp extra när man är helt ny på marknaden.
Mot den bakgrunden är den andra halvan av min poäng att det efter några år, och med strategiskt smarta val som att exempelvis byta mellan offentlig och privat sektor, eller mellan byrå och bolag, går att få en betydligt högre lön (för att besvara din fråga om utvecklingen på de löner jag nämnde ovan ligger de personerna nu mellan ca 40 000 och 70 000).
Jag försöker alltså att peppa trådstartaren i att det går att få upp sin lön från en upplevt låg lön till en högre lön och att det inte är hela världen att ha en förhållandevis låg lön i några år runt 25. Håller du med om det?
Jag är några år äldre än dig och hade liknande tankar när jag tog klivet ut i arbetslivet, det är en stor förändring!
I skolan har man väldigt tydligt inramade mål och det är enkelt att basera sin självbild utifrån sina betyg, men när du jobbar så spelar det ingen roll hur bra du är på att plugga, det som är viktigt är att du:
a) skapar värde för din arbetsgivare
b) kan övertyga din chef om hur mycket värde du tillför företaget
c) jobbar på ett företag som kan ge en hög lön
Jag tror inte att du tillför så mycket till din arbetsgivare direkt från skolan, utan det tar nog iallafall ett år innan du blir en nettotillgång. Så länge du fokuserar på att skapa värde och gör det tydligt för din chef hur mycket du tillför så går det att få till minst lika stor löneförhöjning som att byta jobb. Om du inte får den lönen du tycker att du förtjänar så gäller punkt c) och det är dags att byta arbetsgivare.
Vi kan vara överrens om att lönen i början av karriären inte är hela världen. Samtidigt tänker jag att det kan vara kontraproduktivt att ge en bild av för låga ingångslöner. Så jag försökte peppa trådskaparen genom att uppdatera fakta. Det blir mentalt svårt att tänka att man kan få högre lön om man samtidigt utgår från att andra högutbildade grupper går in på 28-30. Bättre då att jämföra med den mer korrekta siffran 35.
OK. Mitt syfte var att ge ett exempel som skulle illustrera att en upplevt låg ingångslön kan höjas baserat på hur det såg ut för mig själv i 25-årsåldern, vilket var vad trådstartaren efterfrågade. Släpper denna tråd nu.
Det är väl inte helt ovanligt att värdefulla människor känner sig mindre värda? Oavsett lön. Det är två olika saker.
Det är inte säkert att självkänslan skulle vara bättre med två eller tre gånger högre lön. Kan hjälpa, men det är ju inte säkert. Däremot stärker det säkert känslan av värde att löneförhandla. Oavsett utfall. Man tvingas erkänna och presentera sina starka sidor.
Om grundproblemet är att känna sig värdefull så går det ju jobba direkt med det istället. Prestationsbaserad självkänsla är ett begrepp jag snubblade över nyligen. Kanske finns det något att hämta där? Jag har för mig att du beskrev att du ställer höga krav på dina prestationer och var utbränd eller liknande under studierna? Här.
Det kommer alltid gå att tjäna mer eller prestera bättre på något sätt. Någon gång måste man vara nöjd med sig själv.
När det gäller den bakomliggande diskussionen om fackföreningar är min erfarenhet att medlemskap i ett fackförbund inte påverkar lönerna, men det kan ha betydelse för vem som varslas i samband med permitteringar. Det har jag upplevt flera gånger.
Så din erfarenhet är att facken aktivt verkar för att kringgå LAS, förfördelning av de anställda som gjort ett aktivt val att nyttja sin föreningsfrihet, och i största allmänhet obstruera?
Det är aldrig facken som börjar förhandlingen med att lägga fram en avtalsurordningslista med avsteg från sist in sist ut. Det är inte att kringå lagen. Avtalsturordningslistor är lika kosher som sist in först ut inom vissa kollektivavtalsområden. Det är dessutom en förhandling mellan två parter där arbetsgivaren har ett övertag hur man än vrider och vänder på det. Jag har suttit i flera stora sådana förhandlingar.
Och jag kan inte riktigt se varför facken skulle lägga lika mycket engagemang för en ickemedlem.
Allt annat lika (ålder, kompetens, anställningstid ) är det naturligtvis så att facken vill ha bort sina medlemmar från en avtalsturlista.
Om det saknas skäl (enligt definitionerna i LAS) för att välja den fackligt anslutne före den icke anslutne är det så att facken kan vägra acceptera listan och då är det LAS som gäller, eller i slutändan arbetsdomstolen. Konsekvensen kan bli knepig och då väljer företagen att ändra på listan.
Utan insikt i exakt förhandlingsgång är det lätt att misstolka det som skett.
Nej, så är det såklart. Men ibland blir man förvånad över hur det kan gå till.
Jag har varit med om två tillfällen då facket tvärtom försökt manövrera ut en ansluten anställd. I det ena fallet var vederbörande en kandidat/konkurrent till det lokala ordförandeskapet (bra politiskt powermove från silverräven i IFM), i det andra fallet rörde det sig om en ansluten anställd som ansågs vara lite för kärvänlig med företaget efter att framgångsrikt lett ett par förbättringsprojekt som effektiviserat så att det helt enkelt inte behövdes lika mycket folk…
Att facken utnyttjar sin MBL rätt menar du och har synpunkter på olika tjänstetillsättningar.
Ja, det är så lagen är skriven. Det du kallar manövrerar ut kan man se på olika sätt.
Om jag hade fått en krona varje gång en mellanchef försökt sätta upp en medarbetare på turordningslistan av diverse skäl… Ibland så genomskinligt att tom HR hade svårt att hålla god min i elakt förhandlingsspel. Några gånger har de fått gå in och säga stopp och belägg.
Speciellt när någon effektiviseringsnisse fått lite för mycket att säga till om. Eller det är uppenbara personkemifrågor egentligen.
Lustigt hur organisationer alltid är sågtandade. Och det blir allt viktigare för effektiviseringssnubbarna att ha KPIer.
Men är det arbetsbrist så är det, och ibland handlar det om att ge en så bra deal som möjligt åt någon som kommer få gå. Ibland handlar det om att förklara att det är så här det blir, det finns andra möjligheter.p
Och rätt ofta ligger det en del vettigt i behoven att organisera om. Det är ju till syvekde och sist ledningens jobb att ha den helikopteröversikten och den är inte alltid tydlig för organisationen. Och de flesta av medlemmarna är ju kvar i den nya organisationen.
Det är alltså hela skalan.
Jag förstår precis. Efter högskolan fick jag jobb direkt. Blev så glad att jag inte tänkte det minsta på ingångslön. Detta gjorde att min lön var väldigt dålig och löneutvecklingen blev densamma. Har aldrig varit bra på å förhandla, stå upp för mig själv. Jobbade ändå kvar i 13år, först på senare år jag började reflektera över hur dålig lön jag hade och mitt självförtroende sjönk i botten. Hade ett bra jobb, ansvar, fin titel men inget av detta syntes i lönekuvertet. Jag vågade knappt säga till mina vänner vad jag tjänade.
Det var faktiskt rika tillsammans som fick mig att verkligen ta tag i min situation, kan inte jobba som ingenjör å tjäna under 30’ i månaden. Så började söka nytt jobb. Fick komma på intervju på alla jobb jag sökte (det var verkligen en självförtroendeboost). Jag kunde välja å vraka kändes det som. Valde inte det bäst betalda jobbet dock, utan det som kändes bäst i magen. Är sjukt nöjd idag. Fick en lön på 40’
Kanske inte bästa lönen, men för mig är den topp särskilt när jag lärt mig att leva på lite
Tack för ditt utförliga svar.
Jag har studerat statistik, matematik & ekonomi. Min bachelor är i statistik från SU.
Upplever absolut inte mig själv som någon ”perfekt student” på något sätt, men gick ut med bra betyg, kuggade ingen tenta och jobbade hårt för att fixa utbildningen. Har alltid tyckt om att plugga och att lägga in det där lilla extra arbetet för att få det riktigt bra.
Om du jobbar i Stockholm hade jag med den bakgrunden och kvalificerade uppgifter (dataanalys/programmering) förväntat mig ingångslön på 31-33k för 2023, med lönerevision nästa år ökning med 10-20% om du presterat bra
