Har små barn (under 5 år) och funderar mycket på detta med att spendera tid här och nu med barnen, vs att uppnå FIRE och därmed kunna finnas helt till hands för dem. Att jobba mindre nu innebär ju mer tid tillsammans, men också mindre sparande. Har börjat fundera på ett upplägg som ser ut ungefär så här:
FAS 1: småbarnsåren. Jobba ca 50%, för möjlighet till både tid och sparande (låga utgifter, hello!). Satsa på mycket tid tillsammans i vardagen.
FAS 2: skolbarnsåren. Jobba ca 75%, medan de är i skolan. Satsa på mer upplevelser och aktiviteter än under småbarnsåren (därav lite mer arbete för att bekosta äventyren).
FAS 3: ung vuxen-åren (barnen myndiga). Möjlighet att gå i full FIRE? Alternativt jobba med uppdrag, kanske kortare perioder utomlands, då barnen inte behöver min närvaro lika mkt i denna fas.
FAS 4: barnbarnsåren. FIRE/traditionell pension. Givetvis ägna tiden åt egna intressen, men också finnas 100% tillgänglig för eventuella barnbarn.
Får ni några tankar kring detta? Någon mer som tänker på ett liknande sätt i sin planering av ekonomin i livets olika faser?
Observera att man inte “måste” tänka så barnfokuserat när det gäller jobb, FIRE etc, men att jag gör det då barnen och föräldraskapet är en så viktig bit i just mitt liv.
Våra barn var myndiga och utflyttade när vi hoppade av ekorrhjulet. Tid över för barnbarn är en ynnest som jag definitivt rekommenderar att ta vara på.
Jag och min man har börjat prata mycket om detta! Jag har varit intresserad av FIRE i ca 5 år nu och min man har blivit mer och mer intresserad av diskussionen den senaste tiden. Vi är 30 resp 31 år och har precis fått vårt första barn. Då har ju diskussionerna gått mycket att vi har ju hellre mycket tid nu än när vi är 50.
Vi har dryga miljonen sparad som skulle kunna fortsätta ge oss avkastning framåt även om vi inte pytsar in massor ytterligare. Man vet ju inte hur framtiden ser ut men iom att båda är civilingenjörer och hur medvetna vi är om vår ekonomi så känns det som att vi har möjligheten att spara senare i livet.
Vi har diskuterat samma att se till att jobba mindre när barnen är små, kanske gå upp till 100% när de är unga vuxna och behöver oss mindre men ändå kunna gå några år tidigt i pension (typ 55-60 år) för eventuella barnbarn.
Senaste diskussionen som vi har haft (i samband med föräldraledighetsberäkningar) var att man kan försöka räkna på hur mycket man faktiskt behöver i månaden och anpassa mängd arbete. Istället för det naturliga att se hur mycket lön man får och anpassa budgeten därefter.
Hej! Kul, väldigt liknande tankegångar ju! Om ni inte redan är bekanta med Coast FIRE kan jag tipsa om det, inklusive podcasten Marriage kids and money.
Intressant att vända på det och jobba ”minimum” för att maxa tiden istället. Jag fastnar ofta i tanken på att det skulle kunna bli svårt att få arbetsgivare att ge mig en tjänst på säg 30-50%. Detta även om jag har ett yrke där det finns stor efterfrågan. Hur resonerar du/ni där? Och vågar ni räkna kallt med att kunna gå upp till heltid längre fram, även om ni stått utanför arbetsmarknaden i ett antal år (även här fastnar jag)? Hoppas att du är mer optimistiskt lagd än jag och kanske kan lugna min oroliga själ
Viktiga frågeställningar helt klart! Vi har tyvärr inte kommit så långt i tankarna vad gäller att våra jobb ska låta oss gå ner i tid.
Just nu är vi ju inne i föräldraledighet så vi har fokuserat på att maxa den. Vi tar ut minimalt under första året nu för att kunna ha många möjligheter fram till det yngsta barnet är 12 år. Till en början kommer vi nog använda den lagstadgade rätten att gå ner till 75%. Än så länge har vi inte löner/tillräckligt låga utgifter så det räcker att jobba 50% båda två. Och som du säger så hade mitt nuvarande jobb inte tillåtit mig att gå ner till 50%.
Sen håller jag på med fotografering på sidan av och alltid varit lite sugen på att jobba med det (men aldrig heltid) så det hade varit ett alternativ till ett mer tim-baserat jobb där man gör lite gig då och då för att tjäna in det som behövs. Men detta är bara något jag spånar på nu baserat på din fråga och inget jag har räknat på ordentligt.
Jag tror kanske att man hade behövt vara lite kreativ med hur man kan lyckas gå ner i tid. Men jag har en hel del idéer och är nog optimistisk i att om det är viktigt att få tid över i livet så löser man det Några tankar:
Vissa arbetsgivare tillåter det säkert om man är villig att söka andra jobb och förhandla lite.
Om man har sparande man kan dryga ut med så kan man ju hitta arbeten med kanske lägre lön där man har mer bestämmande över sin arbetstid (tim-arbete, boka sina egna pass etc).
Eget företagande som konsult där man kan anpassa hur mycket man jobbar.
Tjänstledighet funkar på vissa arbetsplatser eller använda tjänstledighet för studier (där man läser något skoj och enkelt).
Jag hade absolut varit lite tveksam till att gå ur arbetslivet helt och hållet med tanken att man skulle behöva börja jobba igen så där är jag nog inte lika optimistisk. Dock jobbar inte jag på något drömjobb i nuläget så hade nog föredragit att inte jobba för att sen tvingas ”ta vad jag får”. Man har nog en annan inställning om man verkligen trivs med sitt jobb och inte är flexibel med var inkomsten kommer ifrån
Hur många procent en arbetar under småbarnsåren och första skolåren är inte den enda faktorn. även val av yrke och därmed flexibilitet.
Mina barn är runt 10år och jag har arbetat 100% alla år. Men jag har tagit ut lång ledighet under sommaren 6-8 veckor varje år, aldrig arbetat övertid, hemifrån vissa dagar. Bor så att pendling, hämtning mm löper smidigt och utan för mycket tid. Jag upplever att jag har spenderat väldigt mycket tid med mina barn. Så det handlar inte bara om procent.
Din plan låter magisk. Jag och min fru gick in i småbarnsåren helt nollade. allt hade vi stoppat in i husköp. Så det har tagit en del tid att få ekonomin på banan. jag försöker spara ordentligt men samtidigt vill jag inte snåla på upplevelser med barnen under de tio år som är kvar under samma tak. dvs sparandet får inte påverka familjeuppelevler negativt.
därefter får jag se vad som är möjligt. Min plan är att löneväxla mig till så mycket semester som möjligt mellan 50-60 så att jag kan ha en bra inkomst men ändå få uppleva massa
Jag läste en diskussion med FIRE-människor för ett antal år sedan, minns inte när och var, där man överlag kom till följande slutsats: utöver att man behöver få det logististiska att gå ihop i småbarnsåren så gör man större nytta i att vara tillgänglig som förälder i tonåren än innan.
Det låter rimligt i mina öron; små ungar trivs ofta bättre på dagis & fritids än hemma, små barn uppskattar ofta resor mindre. När ee kommer upp i åren kan det vara en trygghet att alltid ha en förälder hemma, tillgänglig för stöttning, ha lite koll på umgängen och kunna rodda praktikaliteter.
Allt individuellt förstås, det som funkar för en funkar inte för en annan
I fas 3 behöver barnen flytta hemifrån och man kanske själv vill eller behöver byta boende. För det behövs ev fortsatt en fast inkomst. Men det beror på vad man har för inställning och hur förutsättningarna ser ut där man ska bo, eller om man redan har löst det med ett separat sparande. Barnbarn blir en bonus om vi får några, jag räknar inte med det.
Ungefär sådär har och håller vi på att göra. Inte så exakta siffror men vi har format roller och karriärer grundat på den här planen. T.ex. aldrig resa i jobbet, jobba mycket hemifrån, inte vara unika på jobbet för att kunna vara lediga osv. Funkar bra men det kräver ju fortfarande en massa energi osv. Tror och hoppas att jag tittar tillbaka nöjd på livet.
Det här har vi också pratat om. Jag och min man vill kunna hjälpa till med boende till våra barn om det skulle behövas, kanske inte just med direkta pengar men som medlåntagare eller annan hjälp så då behöver man ju fortsatt ha inkomst.
Härligt att höra, tack för ditt svar! Viktigt att tänka som du gör, att foka på upplevelser istället för enbart sparande (låter lite som “time bucketing” à la Die with zero).
Att jobba 100% och ändå känna sig nöjd med tiden låter också skönt. För mig skulle det dock inte funka, jag jobbar 80% i nuläget och har redan panik över att “missa” stora delar av dagen med barnen. Har nog en inneboende stay at home mom i mig… Så vill gå ner ännu mer, samtidigt som jag också vill nå FIRE. Vi är alla olika!
Precis, allt är individuellt! Men intressant tanke. Tror också att man behöver finnas där i alla olika åldrar, men på olika sätt. Jag är rätt präglad av tankar på anknytning, och tror på kvantitetstid framför sk “kvalitetstid” mm, så försöker ta vara på småbarnsåren. Men har ju i min plan ett önskemål om att finnas mycket tillgänglig även när barnen är i skolålder/tonår.
