Det här med FIRE är och har varit en stor grej på forumet ganska länge. Det har presenterats olika varianter av FIRE och “rimligheten” i att få ihop tillräcklig finansiell bas har ifrågasatts. Jag är inte själv konkret intresserad av FIRE. Inte så att jag har något emot idén men frågan känns inte så viktig. Dock anar jag att det finns olika synsätt och olika strategier relaterade till den här frågan. Jag tänker mig nedanstående alternativ som huvudinriktningar:
Personer med generiska jobb - Man jobbar för att tjäna pengar. Själva jobbet är inte akut dåligt/tråkigt men ger inget betydande “mervärde” i livet. Fanns förutsättningarna att sluta jobba skulle man göra det genast. Jobbet är typ meningslöst men bra för att det ger pengar.
Personer med stimulerande jobb - Man jobbar för något högre värde. Visst är lönen bra men det är ändå det högre värdet som motiverar en att gå till jobbet. Att sluta jobba är inget självändamål. Jobbet är en del av ens identitet och känns inte särskilt “jobbigt” eller “betungande”.
Personer med tunga ansvarsroller - Variant av någon av ovanstående två punkter men där man dessutom har ett betydande strategiskt ansvar, tjänsteresor, representation och hela det paketet.
Även om mycket kan vara stimulerande är ändå ansvaret i någon mening betungande.
Personer med särskilt aktiv fritid. Oavsett vilket jobb man har så är det “spela hockey”, “älgjakten”, “segla i skärgården” eller något annat som är livets egentliga mening. Detta är alltså en pull-faktor där möjligheten att göra mer av “aktiviteten” är det som drar. Jobbet kan vara hur bra som helst men går ändå inte upp mot att ägna sig åt “sin grej”. Fanns förutsättningarna att ägna sig åt “sin grej” på heltid, eller kanske ha det som deltidsjobb, så vore det en no-brainer. Det vore då inte så viktigt hur mycket lönen skulle uppgå till där.
Missar jag något här? Är de där kategorierna relevanta? Finns det någon ytterligare kategori?
Om man hör till typ 1 så borde FIRE vara ett naturligt val. Dumpa jobbet snarast och gör något annat.
Om man hör till typ 2 så borde FIRE inte vara lika självklart. Jobbet har ändå stora poänger.
Om man hör till typ 3 så är bilden mer splittrad. Kanske vore en senior roll i typ 2 ett alternativ?
Om man hör till typ 4 så är nog FIRE det givna valet. Det är ju helt givet vad som är livets mening.
Jag antar att en annan dimension är vilken ekonomisk och materiell nivå man tänkt sig ha. Att det går att ha låga kostnader och välja någon modell av “fattig-FIRE” är en strategi. Andra tänker sig kanske behålla villan med pool och de två bilarna. Då blir läget annorlunda. Finns det någon vettig genomgång av FIRE-strategier och “FIRE-filosofi” på svenska? Jag menar nu en mer “ifrågasättande” genomgång som inte bara utgår från att FIRE är det givna målet.
Jag tänker att en ytterligare kategori kan vara företagsgrundare. Talar i egen sak här, men jag tänker att även om det delvis passar in i kategorierna 2 & 3 så tror jag ändå att det är lite annorlunda emotionellt gentemot att göra FIRE efter en anställning (samt även jämfört med de som jobbar som enmanskonsulter/ egenföretagare pga att man då inte har anställda).
Jag är en 4:a. Men jag kommer inte offra mina fritidsintressen nu för att nå FIRE. Ändå ser det hoppfullt ut att jag ska kunna gå ett antal år tidigare.
Behövs inte den kategorin.. Jag har jobbat med egetföretag över 30 år å ändå typ 4..
Jobbat väldigt mycke men ändå så ligger fritiden närmast hjärtat..
Frågan blir varför jobbar man??
För att tjäna pengar eller syselsättning??
Min poäng är som sagt om man byggt ett företag med kanske 50 eller 100 anställda så kan den emotionella delen vara lite annorlunda när det kommer hur man känner vid en exit än om man är egenföretagare.
Även om man är FI med råge så kanske man vill vara kvar i någon roll då det kan vara svårt att släppa taget, man känner ansvar för de anställda, etc.
Jag är helt klart nr 1. Har aldrig tyckt om att jobba oavsett vilket jobb jag har. Jobben kan ha varit intressanta de första åren medan man lär sig nytt. Jag tycker inte om att någon annan styr min tid och bestämmer vad jag ska göra. Jag säljer min tid för pengar helt enkelt och kommer inte sakna det en sekund när jag slutar.
De första 25 åren i arbetslivet var jag typ 2 (åtminstone när lönen stigit tillräckligt)
De senaste 9 åren är jag typ 4 sedan jag kom på att jag det enda jag var “avundsjuk” på är de som “har tid (och energi)” för aktiviteter på sin fritid.
40 timmars arbetsvecka med flextid är inte särskilt flexibelt!!!
Nu blir det väl ingen regelrätt FIRE men en nedvarvning mot 60-65 beroende på hur bra det går.
Skulle säga att en stor subkategori som saknas är 2 men inte 5 dagar i veckan. Finns många som har stimulerande jobb men där 40h i veckan är för mycket. Är rätt säker på att t.ex många lärare skulle kunna tänka sig att jobba till 70 om de fick full lön för 3-dagars arbete och mer frihet.
Att spara så mycket att man kan gå i full FIRE kräver för många alldeles för stora uppoffringar, men att ha tillräckligt för att behålla samma livsstil på 3 dagars jobb i veckan är nästan oundvikligt om man sparar regelbundet i 30 år.
Jag skulle kunna placera mig i samtliga kategorier, det beror helt på hur projektens framdrift ser ut. Men jag undviker nr 3 om jag kan, jag gillar inte tunga ansvarsposter. Tyvärr hamnar man ofta där om man har jobbat länge och har mycket erfarenhet och det inte finns någon annan lämplig kandidat. Nr 4 begränsas av familjelivet, inte jobbet för min del. 6 veckors semester höll på att ta knäcken på mig i somras, jag behöver jobbet för återhämtning.
Min målbild är att bli någon form av framtida GW Persson inom min yrkeskategori- en senior konsult med stor kunskap och pondus som kan tycka till en massa kring andras utredningar utan att egentligen producera något själv. I den rådgivande rollen skulle jag kunna vara livet ut
Med andra ord: hög lön för relativt få arbetade timmar med intressanta arbetsuppgifter. Steg 1 är att gå ner i arbetstid redan nu.
Full lön och jobba lite är väl en överdriven förväntan men en kombination av reglerad arbetstidsförkortning och att själv gå ner i tid kunde väl vara något. Jag skulle någonstans känna själv att jobba typ 50-60% skulle vara “tillräckligt bra”. Marginalnyttan med att sluta jobba helt (i förtid) skulle inte vara så jättestor: Skulle jag få något särskilt intresse som skulle ta mycket tid skulle det förstås kunna ändras. För att ägna mig åt det jag vill av aktiviteter i vardagen skulle två tre dagar med jobb och fyra dagar ledigt per vecka räcka bra. Under förutsättning att jag då också kommit upp i en heltidslön på låt säga 60 tkr och med ett rejält sparat kapital skulle det ändå fungera hyggligt.
Det finns väl de som dör knall och fall, hemma eller på jobbet, också. Sedan kan man ju ha olika ambitioner ändå. Jag skulle gissa att typen 1 är vanligt i stora delar av samhället men att typerna 2 och 3 är betydligt vanligare bland medlemmarna på forumet.
Jag är närmast nummer 2. Har inte heller en särskilt aktiv fritid, men vill ändå hellre vara ledig än jobba. 
