Mitt tips är att INTE ”hjälpa” henne med några lån eller gåvor. Låter som det riskerar att gå rakt in i ett shoppingmissbruk eller liknande när hon redan har dåligt med pengar och ändå pratar om märkesväskor… Att hon inte tar sina mediciner och kan vara på väg in i ett maniskt skov skapar inte heller någon stabil grund för vare sig ekonomin eller relationshantering. Att ge henne pengar tror jag vore direkt kontraproduktivt. Att gå med henne på läkarbesök, vara med på vårdplanering och göra ditt bästa för att stödja henne i övrigt är förmodligen bättre för alla.
Det har inget med snålhet eller generositet att göra, utan om vad som är bäst både för dig och din mamma.
Se det så här. Det har funnits en ”morfar”, som har sett dig som liten flicka, med en mamma som är svårt psykiskt sjuk. Gläd dig över att han har tänkt på dig och att han har velat ge dig den ekonomiska trygghet, som du aldrig fick som barn. Hedra hans minne genom att förvalta pengarna väl, dvs genom att exempelvis satsa på en bostad. Din morfar har oroat sig för dig. Svik honom inte, genom att låta din mamma slösa bort pengarna.
Jag tycker inte att du ska börja sticka åt henne pengar, utifrån det du skriver verkar det som om det inte kan komma något gott ur det, varken ur ekonomisk eller social synvinkel.
Däremot tror jag att du behöver tänka igenom en sorts mur som du stabilt kan visa upp mot henne i ekonomiska frågor. Risken är med folk som tjatar att de till sist kommer när man har sämre motståndskraft och så bara ger man efter för att man inte orkar. Mitt tips är alltså att du skriver ner exakt vilken ram du vill ha för din relation till henne så att du har det att luta dig mot när det blir tufft. Om det känns riktigt svårt att stå emot henne när hon kommer och visar att hon älskar dig över allt annat (vilket hon säkert gör men som också utifrån denna korta text låter en smula manipulativt, hon kan ju börja med att ta alla sina mediciner om hon vill er anhöriga väl) så öva rollspel med någon. Som @EVAU skrev ovan, det är sjukdomen som färgar hennes beteende, det är den du motarbetar, inte henne.
Undvik att ge eller ens diskutera pengar med henne och dela inte med dig annat än bjud på lunch eller fika. Det finns andra sätt att göra henne glad men det är totalt meningslöst att ge henne pengar i hennes tillstånd.
Jag växte upp med en sjuk mamma, men hon skydde psykvården som pesten eftersom min pappa sa att hon var tokig. Vi var ständigt vaksamma och soc hade koll på oss.
Två av oss barn gick i borgen för ett lån för hennes företag. När det gick åt skogen försvann mamma och vi fick ta smällen medan hon gick upp i rök. Sedan dök hon upp igen, men då hade vi lärt oss läxan. Hon dog utan att be om ursäkt för något men hade tusen förklaringar till varför hon var offret i allt som hänt.
Ett av mina syskon är… Hmm… Helt utan samvete, utnyttjar allt och alla, manipulativ och flyttar runt så fort marken börjar bränna under fötterna. “Psykopatiska personlighetsdrag” sa en av hennes läkare. Pillren gör en tjock och det funkar inte om man ska vara snygg & smart så man kan lura folk. När mamma låg och dog i 5 dagar plundrades lägenheten på allt av värde: guld- & silversmycken och kontanter som mamma plockat ut och gömt i demensdimman.
Begravningen blev en fars och det var sista gången vi syskon var samlade. Dödsboet är oskiftat, men det fanns bara 30 tusen kr kvar att dela på 3 bröstarvingar. Så jag låter hellre mina 10 tusen vara mot att jag slipper ha kontakt med psykopaten.
Så mitt råd är:
Håll ifrån dig människor som tar din energi, får dig ledsen och sårad och som aldrig kommer att bli friska nog att klara en frisk relation!
Begränsa det till att spela minigolf eller fika på ett cafe där hon inte kan ställa till med en scen. Var stenhård mot dig själv, ta maken till hjälp att skriva ner hur hon påverkar dig och din familj och ta fram det när du börjar vackla.
All lycka till dig och din familj, och ett tack till din kloke styvmorfar!
Ouch! Avundas inte din sits Inte varit med om något liknande men ett par relaterade situationer i släkt och familj. Det jag tänker är
Konsumtion av pengar verkar vara en del av hennes sjukdom, ett symptom åtminstone. Ger du henne pengar kan det vara lite som att ge sprit till en tillnyktrad alkoholist.
Att ge vidare arv till henne går helt emot vad din styvmorfar ville. Han skrev ju medvetet ut henne. Det är något jag inte hade kunnat bryta mot.
Mitt råd är att försöka få till samtal med hennes läkare / psykolog (eller någon annat proffs som kan sätta sig in i situationen) för att veta hur du bör agera som nära anhörig.
I min värld låter det som noll kr och inget annat som gäller. Samt att jobba på relationen för att se om ni kan bygga upp den utan pengatransaktioner.
Tyvärr sett fall i släkten där det trots allt var pengarna som styrde intresset, alltså personen var färdig behandlad men fortfarande sjuk. Det tog några årtionden till för dem att förenas i en vettig relation. Det krävdes av den friske personen att vara brutalt ärlig och i långa perioder helt bryta kontakten, för att sedan försöka igen, tyvärr ett antal cykler.
Orkar man inte så måste man nog helt bryta, permanent. Det viktigaste i sammanhanget är din hälsa! Hang in there
Som min väns mormor sa: hugg det av som endast är dig till besvär.
Har själv en fantastisk mor som är bipolär, så varje person även med den problematiken är olika.
Från det du beskriver hör jag en manipulativ förälder som försöker utnyttja sitt barns känslor för att få pengar då hon själva inte lyckats i livet. Det är en av de vidrigaste handlingar man kan utsätta sitt vuxna barn för. Hon har inget med dina pengar att göra, oavsett hur du fick dom.
Du måste logga denna manipulerade skam åt sidan. Diskutera med din partner hur ni skall hantera detta. Ni har ingen skuld i att hjälpa henne, speciellt då det kan leda till en massa nya manipulationer framöver från hennes sida. Det kan bli skitjobbigt annars och du beskriver att du redan mår skit av hennes svinaktiga försök att manipulera dig.
Själv hade jag klippt banden för länge sedan. Om du inte vill gå den vägen måste du istället sätta klara gränser att du inte kommer bistå henne ekonomiskt. Känner du en skuld i att hon hjälpte dig ekonomiskt när du var student, så betala tillbaka det till henne. Men inte en krona mer. Ni är inte hennes socialkontor eller bank. Obs att det är din familjs välmående som står på spel med en jävla massa onödigt drama.
Obs att hon är fullt medveten om att det underförstått är du som skall betala hennes Chanel väskor. Men hon är likgiltig inför hur du påverkas av dessa manipulationsförsök. I min värld är sådana personer värre än anonyma scammers då de gör det medvetet mot sina anhöriga. Så - tänk över situationen. Hur skulle du vilja att dina barn hanterade en närstående som agerade på det sättet. Visa för dina barn hur sådana personer skall hanteras. Visa dem inga dåliga exempel här, utan var så tuff du tycker man skall vara mot sådana personer. Om era barn är stora nog, sitt och prata öppet om hur jobbigt detta är och hur fel det är av en förälder att göra detta.
Förklara sedan för din mor att detta måste få ett slut. Dolda försök att få dig att känna skam eller medkänsla för att hon skall gå pengar till sin konsumtion kommer få konsekvenser framöver. Frågar hon vad, så säg att då kan hon inte vara en del av era liv, för det här är inget som ni orkar med och ni är skakade av hennes subtila försök. Då får ni ta en pause i era relation tills hon accepterar era behov. Accepterar hon detta men ändå försöker så är det helt klart dags att säga tack och adjö. Jag hade redan gjort detta själv i din situation, men jag förstår samtidigt hur svårt det kan vara med skuldkänslor.
Men din mamma FÅR verkligen inte göra detta mot dig och din familj. Det är fanemej närmast oförlåtligt!
Klok morfar! Han hade en vilja och det var att du skulle förvalta pengarna, inte din mamma…
Hennes sjukdomsinsikt ger lite att önska så jag tror du bäst stöttar henne genom att se till att hon har tillgång till sina mediciner och regelbundna vårdkontakter… Sjukdomen är vidrig…
Här får du ett helt kategoriskt NEJ!
Alla som har någon som helst erfarenhet av närstående som,återkommande, trasslat till det på det här sättet, vet vad begreppet “möjliggörare” eller mer kända “enabler” betyder. Tillförandet av medel har enbart förlängt resan till det oundvikliga, och för att individer med den här sortens problem, någonsin ska förändras så är ett slut på just möjliggörandet som krävs.
Som närstående tror man att man gör en välgärning, men sanningen är att man försämrar förutsättningarna för familjemedlemmen på alla plan, om man går dennsamma till mötes.
Så erbjud dig att fortsätta bygga på er relation, men var tydlig med att ekonomiska medel från ditt håll inte kan eller ska vara med i ekvationen.
Uttalar mig av egen erfarenhet (ifall någon känner sig nödgad att opponera sig min input).
Låter som ett ärende jag hade med en morfar, där ena särkullbarnet hade kna–t ihjä sig o efterlämnade ett par bröstarvingar. O där äldste försökte blåsa både mig, försäkringskassan, kronofogden o förstås sitt syskon… Men lät förstås som om den var världens goaste o synd om… Så det kan bli härvor…
När man ärver via testamente är det ju den avlidnes vilja det handlar om. O att man följer den…
Om morfar i detta fall velat ge dig, är det dig han menat.
Mor har ordnat för sig nu. Låt det vara så, chanel väskor kan man leva utan…eller köp billig begagnad, nyttig upplevelse…
Men fresta ej m pengar. Umgås eller ta paus från relationen som inte är frisk.
Ett annat sätt att se på situationen är att pengar kanske inte är det viktigaste för din mor just nu? Hon har varit alvarligt psykiskt sjuk under en längre tid, har börjat trappa ner på sina mediciner, och börjar nu bete sig lite maniskt… Här ringer alla mina varningsklockor. Hon behöver få vård, eller åtminstone en bedömning igen. Försök övertala din mor att prata med sin psykiater igen, och gå med henne dit så du får en möjlighet att kontrollera att det blir av och att rätt saker sägs vid besöket.
Svårare mani är grund för tvångsvård. Om hon blir riktigt dålig så kontakta psykmottagningen direkt så kan de begära handräckning hos polisen.
Det är fruktansvärt med maniska skov - många förstör sina liv under skoven, inklusive sin ekonomi. Om hon är på väg att bli manisk hjälper du hennes ekonomi mkt mer genom att se till att hon får vården hon behöver än genom att ge henne pengar eller Chanelväskor.
Hej,
Med en mamma som har den problematiken så tycker jag att du gott kan ägna dig några timmar terapi för pengarna.
Min fru har gått i samtal det senaste åren med bakgrund av sin uppväxt. Det är en resa, men oj så nyttigt det är för henne. Det finns många bitar som varit trassliga, och att få samtala om detta kommer ge henne och oss ökad livskvalitet.
Kan tipsa om att Svenska kyrkan i många städer har något som heter familjeterapi där de erbjuder t.ex. psykoterapeutiska samtal till reducerat pris.
Detta är det bästa tipset jag kan ge. Önskar allt gott med din och er framtid! För dig, din familj och din mamma.
Finns dock olika typer (typ 1 och typ 2) av bipolär sjukdom och har man typ 1 är detta inte alls en särskilt extrem beskrivning på någon som inte fått rätt medicinering.
Oj vilken feedback! Jag tackar er alla innerligt som tagit er tiden att dela med er av era kloka tips och råd. Det hjälper verkligen att få många av mina funderingar och tankar bekräftade och att se saken ur olika synvinklar.
Jag ska absolut ta tag i att gå i terapi inom snar framtid, det har bara inte blivit av än då jag ständigt skjuter upp det. Om jag kunde sätta alla skuldkänslor och min sympati för henne åt sidan så skulle jag tagit avstånd för många år sedan, men jag kan bara inte lämna henne utan någon. En del av henne känns stundvis som världens mest omtänksamma och varma person, en annan del som ett monster som jag varit rädd för många gånger. Hon har aldrig skadat mig fysiskt men jag har varit livrädd för henne när hon ställt till scener under min uppväxt, ögonen svartnar och retoriken är hatisk mot allt och alla. Vi har haft skyddad adress flera gånger. 90% av mina barndomsminnen av henne utgör bara rädsla och oro. Att hon nu börjar visa “gamla” personlighetsdrag igen efter många år river upp mycket negativa minnen och känslor.
Skulle det vara någon annan i min närhet som ber om hjälp ekonomiskt skulle jag inte tveka en sekund på att låna ut lite pengar. Problemet här är att varenda person som någonsin lånat ut till henne har blivit utnyttjad och det har satts i system. När jag säger att jag inte kommer ha en massa pengar på banken som bara ligger där, utan att pengarna kommer vara investerade i bostad och fonder så skrattar hon och säger, “nej men gud gumman, du förtjänar allt i världen och jag förväntar mig inte en krona av dig!”. Samtidigt hintar hon på att hon inte har råd med saker som hon skulle vilja ha. Min pappa står helt på min sida men mormor verkar tycka att jag visst kan dela med mig lite för att mamma varit så skötsam i många år. Mormor hjälpte henne för det mesta inte alls innan hon blev inlagd, men gör det en del nu då hon har skött sig. Mamma kunde säga saker till sina föräldrar som att hon hoppas att de avlider så att hon kan få pengarna för det är det enda dom är bra till.
Det tråkiga är bara att det verkar vara en tidsfråga nu innan hon hittar på något dumt igen. Det sista jag vill är är att min mormor eller mamma ska tycka att jag är självisk och snål trots att jag ärver miljoner. För mig handlar det inte om att vara snål, utan att jag öppnar pandoras ask om jag gör det.
Precis, värt att notera att min mamma fick diagnosen när hon var 18. Sedan dess har hon varit under utredning för fler diagnoser men det rann ut ur sanden då hon vid flera tillfällen ej varit samarbetsvillig. En psykiatriker misstänkte narcissistisk personlighetsstörning men det utreddes inte fullt ut tyvärr. Jag känner tre andra med bipolär sjukdom och de är fullt fungerande i samhället, de går inte ens att jämföra med min mamma.
Som andra skrivit: följ morfars vilja och förvalta pengarna väl. Att ge henne pengar är som att kissa i byxan för att du fryser. Det kommer inte sluta där.
Kan verka iskallt men lägg inte energi på människor som tar din energi. Biologiska band betyder inte att man är bra för varandra. Hon valde dig men du har inte valt henne.
Har själv brutit kontakten med min mamma, som trots det inte låter mig vara. Jag ger kalla handen. Summerat allt mår jag ändå bättre. Jag har bestämt mig: hon ska inte få ta en enda nattsömn ifrån mig igen. Den sömnen behöver jag till min egen familj.
Du säger det själv här. Du ska inte låna henne pengar om du inte vill bli av med dem och hjälpa henne finansiera nästa katastrof.
Om du vill hjälpa henne ekonomiskt så se till att hon får något kul eller praktiskt hon inte har råd med på sin egen inkomst, men betydligt billigare än en chanelväska.
Du behöver ju inte flasha dina eventuella Birkin-väskor i ansiktet på henne, utan säga att pengar gick in i boendet. (Och gör vad du kan för att ta vara på dem klokt för egen del).
Inte varit med om något liknande men ett par relaterade situationer i släkt och familj. Det jag tänker är