Förut skapades pengarna genom guld, silver och ibland tryckpressar. Idag skapas de främst genom lån. Antingen genom att ge ut statsobligationer eller stora privatlån.
Det dåliga resultat kan vara summan av en massa personliga mislyckanden. Det kan också vara resultatet av en ohållbar valutapolitik. Räntan har medvetet centralplanerats till att skapa den här situationen.
En yngre man med familj sa spontant igår runt fikat på jobbet.
Måste sälja för att avgifterna ökat med 60% i boendet.
Klarar att bo kvar men boendekostanderna har blivit så betydande att man säljer för att byta ner sig.
Den nya trenden?
På vilket sätt skulle det lösa den här frågan? Nollräntan eller låga räntor överlag är den egentliga grundfrågan. Den har gjort det möjligt för breda grupper, i klartext fattiga hushåll, att komma in på marknaden för ägt boende. Att lånen tidigare har varit amorteringsfria har kraftigt förstärkt denna möjlighet. Räntan har kunnat jämställas med hyra.
Migrationspolitiken har i sin tur medfört att fler bostadsområden än tidigare kommit att upplevas som otrygga. Kötiderna till ”normala” områden har gått upp bortom det planerbaras gräns.
Om det är något som skulle vara en lösning på området hyresrätter så vore det införandet av social housing. Det skulle också sannolikt kunna långsiktigt underlätta en större reform av hela systemet.
Sannolikt en annan kategori (yngre personer) än i mina exempel. Likafullt viktigt att fånga upp deras situation också.
Det låter som att den grupp du refererar till är gruppen högbelånade. Det verkar överlag vara så att den gruppen klarar sig. De får högre kostnader men kan hantera det.
Den grupp exemplet handlar om är personer med måttliga bolån men som framför allt har låga inkomster. Man kan säga att hela deras ekonomi byggt på kombinationen av låga räntor och amorteringsfria lån. Om räntan fördubblas blir effekten ungefär som om din månadshyra fördubblas i en hyreslägenhet.
Många i den här gruppen har sannolikt haft bunden ränta och därför inte drabbats tidigare.
Man få nog lägga in ”villhöver” i många uttalanden/tankesätt.
Många måsten är egentligen vill. Så det handlar ofta om en önskan ha annat läge snarare än tvång för många.
Många vill:
Tror det finns relativt mycket ”luft i systemet” hos många, framför allt hos den stora massan som hänger här på RT-forumet. Dvs man kan göra frivilliga justeringar inom ett eller flera områden ovan utan att tvingas till större dramatiska åtgärder.
Här tror jag kategorierna ”boende & barn” är de två områden man prioriterar/vidmakthåller i det längsta. Vi hade en leksaksaffär på en mindre ort åren under ”krisen” 2008-2010. Vi pratade ofta om att man inte ville låta ändrad ekonomi påverka barnen =business as usual.
Stämmer det även på boendet så kommer det antagligen att hålla emot stora nedgångar i hus/BRF-priser MEN samtidigt t ex slå stehårt mot nybilsförsäljning till privatkunder =vilket är ett faktum idag. Hör/ser själv samma sak från mataffärer med ett fokus/substitut mot billigare alternativ.
OBS! Sen finns det väldigt många mindre bemedlade som redan bor trångt i hyresrätt, tvingas jaga mat på extrapris, lever på delyid/bidrag/pension mm som har/får det väldigt tufft i dagens klimat. Men de är, och har i princip aldrig, krigat på hus/BRF-marknaden.
Så jag tror det är ganska få som TVINGAS till försäljning, men desto fler som VÄLJER att prioritera ner boendekostnaden NÄR/OM de ändå funderar på flytta osv.
Fast det innebär ju inte nödvändigtvis att man fattar beslutet baserat på samma analys av framtiden. Väldigt många som köper upp sig eller stiger in på marknaden nu räknar med att räntorna inom överskådlig tid kommer återgå till nollåren, medan de som @Anonym pratar om inte gör det. Någon av dessa analyser som de fattat sitt beslut på är fel.
Tror du kan lägga till JesseX fundering om otrygga områden också, det har börjat bli dyrt att bosätta sig i områden som upplevs som mer trygga eftersom de områden som upplevs som mer otrygga har expanderat. Växte själv upp i ett s.k. utsatt område med skjutningar när de var få och gjorde allt i min makt för att ta mig därifrån så snart jag kunde och skulle aldrig utsätta mina barn för min egen uppväxt, men klart att det kostar på i form av boende kostnad.
Gällande det av mina två exempel som gäller Stockholm är läget så här:
Vill bo i visst område. Ja, men vi pratar om ett miljonprogram i närförort.
Barnen har inte varsitt rum
Ingen bil, har aldrig funnits någon
Handlar mest på Willys och knappast med någon budget att prata om
Hämtmat har varit sällan förekommande förr och inte alls numera.
Semester har jag dålig koll på men det har främst handlat om billigare alternativ.
Några excesser gällande teknikprylar eller abonnemang har knappast förekommit.
Något nämnvärt sparande finns knappast
Pratar vi om ”personer på forumet” så är det sannolikt en helt annan fråga. Att den grupp som här är aktuell skulle finnas på RT tror jag inte. Sparande är i den här världen att sätta in 500 eller 1000 kr på ett sparkonto att ha som buffert. Andra dimensioner av sparande är jämförbart med att bo på lyxhotell på Maldiverna.
Jag uppfattar trots allt att det aktuella fallet representerar en grupp. Det handlar konkret om:
Av det sagda följer att det handlar om personer i en viss ålder.
Att ensamstående med barn har svårt att ha råd med ett vettigt boende i stockholmsområdet är ju ett välkänt faktum. Många par kan inte separera utan att det påverkar barnens skola, umgänge och fritidsaktiviteter kraftigt pga långa pendlingsavstånd.
Med höjda hyror, avgifter, räntor, elpriser, matkostnader etc är det inte konstigt att bägaren rinner över för allt fler, i synnerhet de mest utsatta såsom ensamstående och låginkomsttagare. Men det är ju väldigt sorgligt då det ofta drabbar barnen värst.
Det låter ju rimligt att minska på sina boendekostnader om man inte får sina kalkyler att gå ihop.
Jag har själv inte några bekanta som går i liknande tankar (inte officiellt iaf), men det snackas ju ganska mycket kring fikabord osv om skenande priser, så det är kanske bara en tidsfråga innan man ser folk i sin närhet få problem.
Det är kanske ett bra tillfälle att sälja nu och få skapligt betalt för att sedan fundera något eller några år i en hyresrätt och sedan börja om på nytt.
Jag har nyligen fått uppdateringar om mina båda exempelfall. I det ena fallet har det hållits visning utan att några bud kommit. Säljaren har gjort en prissänkning utan något resultat. Att göra ytterligare prissänkningar skulle leda till att köpeskillingen snart inte skulle räcka till ett nytt objekt. Det som behövs är ett betydligt mindre objekt med låg månadsavgift och de objekten har sannolikt inte fallit i pris på samma sätt.
I det andra fallet har en granne annonserat ut ett identiskt objekt i samma hus. Tanken var att vänta och se vad den säljs för, i syfte att få ett bättre beslutsunderlag. Den lögenheten har inte blivit såld och ligger kvar ute på annons.
Båda dessa säljare saknar alltså möjlighet att bo kvar. De har gemensamt att de har låga inkomster och även sannolikt svårigheter att få lån. Båda lägenheterna är relativt normala trerumslägenheter. Den ena har uteplats och är på så vis mer attraktiv.
Nu är dessa exempelfall tämligen skissartade, men att se över sin boendesituation när hushållets inkomster minskar / utgifterna ökar framstår som sunt.
De senaste årens låga räntor och begränsade kostnadsökningar har i många fall skjutit sådana tråkiga beslut på framtiden - och nu är framtiden här.
Information om budsituation etc. känns föga värdeskapande 
Jag uppfattar inte att de här exemplen är unika. Detta handlar om två olika kategorier av människor i Sverige som är ganska stora. Det där här två grupperna har gemensamt är att de egentligen borde bo i hyresrätt. De har inte alls de ekonomiska förutsättningar som krävs för att kunna hantera en förändrad ekonomisk situation. Jag uppfattar alltså inte att de här personerna varit ”markant oförsiktiga” utan de har främst varit vanliga och agerat normalt. Att detta rent faktiskt varit dåligt kan jag hålla med om men det handlar ändå inte om några udda förhållanden.
Fast det vet vi ju inte, för det finns ingen annan källa än din beskrivning av dessa exempelfall och deras situation.
När du säger att dessa kategorier av människor är ganska stora, vad avser du då?
Ja, grupperna är fattigpensionärer och ensamstående förändrar. I båda fallen handlar det om personer boende i regioner med höga bostadspriser och långa kötider för hyresrätt.
Två grupper som är långt ifrån homogen, men visst innehåller dessa även människor som kämpar. Men, för sakens skull bör påpekas att de är två reaktivt små grupper - helt oavsett vad Aftonbladets ledarsida skriver 
Jag vet nu inte vad du menar med att en grupp är stor eller liten men hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Gällande pensionärer så syftar jag inte på någon formell definition av fattigpensionär. Jag vet inte om min exempelperson uppfyller sådana kriterier.
Det jag vet är att personen jobbat i ett kvalificerat yrke under många år men varit egenföretagare och inte riktigt tagit pensionsfrågan på allvar. Fokus har legat mer på att ”leva här och nu”. Personen har därför en sämre ekonomisk situation än någon som haft anställning med kollektivavtal med motsvarande lönenivå. Detta spelar just nu ingen avgörande roll gällande försäljningen men innebär ju striktare krav på det objekt som köps istället. Det måste vara ekonomiskt ”mer på allvar”. Med en bättre pension skulle utrymmet ändå vara större.
Här är lite av pudelns kärna. Hur synd om dem det än kan vara har bevisligen någonting i hushållsekonomin knakat långt innan räntehöjningen. Det är dags att folk börjar rätta mun efter matsäck och planera framåt.
Det finns platser där boende är billigare om det nu verkligen enbart är där skon klämmer.