Bra inspel! Tror också att många tappar bort att i statistiken ingår de som gift/skiljt sig flera gånger och många som faktiskt håller ihop länge.
Sen ur ekonomiskt synvinkel är man ju inte heller dömd till evig singelekonomi hela livet bara för man skiljt sig. De flesta träffar ju så småningom någon ny så då ingår man i en slags familjekonomi igen.
Så ibland tycker jag skilsmässa målas ut som ett allt för stort ekonomiskt skräckscenario. De allra flesta som skiljer sig landar ju så småningom på fötterna ekonomiskt på ett eller annat sätt.
Det är i och för sig en ganska stor skillnad på bilförsäkring och husförsäkring. Jag har som sagt bara trafikförsäkring men har husförsäkring. Men där har du även aspekten att en bil är väldigt utbytbar och kan göra det på kort tid, det är bara att köpa en ny ett hus däremot går inte att byta ut på samma sätt.
Men sedan är min åsikt att det är bättre att ha materiella saker som kan gå sönder och slitas etc utan att man är rädd för dem. Jag blev påkörd och fick någon slags spricka bak på bilen vilket då täcktes av den andra förarens försäkringsbolag, skulle jag vara varit en vållande hade jag aldrig fixat det på min bil då det enbart var kosmetiskt men eftersom jag inte betalade så valde jag så klart att fixa det. Det innebar ju dock själv en massa jobb för mig att boka tid på en verkstad, ta sig dit, ta en taxi därifrån till biluthyrnings, lämna tillbaka bilen och sedan ta sig till verkstan etc
En annan synpunkt som jag inte sett i tråden ännu är att bufferten bör vara större med mindre försäkrad inkomst (a-kassa, inkomstförsäkring, SGI). Kan bli en handbroms i pengamaskinen om bufferten ska täcka alla risker. Eller lägger ni allt i högrisk?
Känns som att de som målar upp skräckscenario bara speglar deras egna skräck. För sannolikheten att bli både lytt å lämnad på ett par, tre år är högre än att pussla familjeliv och arbete i x-antal år å sen garanterat gå in å väggen vid 40 års ålder…? Skulle inte tro det av alla kollegor, bekanta och statistik som jag sett genom åren💩
Om vi skulle skilja oss så har ingen av oss råd att köpa ut den andre ur huset = det blir 50/50. Fair enough då vi gick in med lika i finansiell risk vid köpet
Vad folk inte tänker på är att man kan drabbas av sjukdomar eller olyckor som sätter ner arbetsförmågan permanent. Då blir det inte roligt om man inte har någon SGI.
Det är som sagt en hälsoförsäkring att inte stå utan inkomst den dagen du tappar arbetsförmågan pga sjukdom.
I praktiken innebär det att du är inkomstlös, varken har ett jobb eller A-kassa om saknar SGI, den yttersta fattigdomen.
Hmm.
Att löpa risken med ingen SGI några år om man är hemma med sina små blöjbarn.
Vad kan den vara? 1 % att shit happens.
För oss var det oacceptabelt att lämna iväg små blöjbarn till ett kommunalt dagis.
Det “risken” var 100% om vi satsat på att hålla SGI intakt.
Det blev istället ett utmärkt privatdrivet dagis senare när det var lämpligt.
Känner en familj där den ene föräldern inte har SGI sedan länge. Kommer nog vara hemma till alla barn börjat skolan minst. Ovanligt men det går om man vill och prioriterar som vi gjorde…
Dom lever på en hyfsad lön och går runt på den… Verkligen Inga extravaganser som nämnvärda semesterresor mm nu i alla fall men klart bättre standard och mer boyta mm än vi hade när jag var barn på ungefär 60-talet.
Ja, utan SGI är man hänvisad till socialbidrag.
Människor kan bli arbetsoförmögna även i yngre åldrar. Jag känner till ett fall där personen var under 25år och student när hen skadade sig. Ingen roligt framtid.
Ja, det finns människor som blir permanent, för resten av livet, arbetsoförmögna även vid t.ex 25-30 års ålder, även om det naturligtvis är mycket ovanligt.
Antingen är man fysiskt arbetsoförmögen eller psykiskt och redan där är man väldigt begränsad av sig själv och har inte särskilt mycket nytta av pengar. Detta verkar många missa här. Är man i ett skede att man inte KAN (har alltså ingenting med VILL att göra) jobba överhuvudtaget lär man inte heller ha någon större nytta av att få mer pengar.
Du kanske kan beskriva lite mer detaljerat hur förlust av arbetsförmåga leder till att man inte har nytta av pengar?
Det skulle enligt mig möjligen stämma om det enda man kunde göra med pengar var att få rätt att arbeta och att arbete var det enda som gav njutning i livet. Nu vet nog de flesta att så inte är fallet.
Jag skulle heller inte ha problem att jobba deltid och leva på en lön tills sonen är stor (typ 10 år). 