Kommer du flytta till ett statusladdat område? Eller ut i skogen.
Känns som att många erfarna mångmiljonärer drar sig bort ifrån skrytområden av just det skälet. Skaffa lantbruk, hästgård eller skog istället. 
Status är som ett familjekort, ser bra ut på ytan.
Jag mår nästan illa av allt posh lifestyle här nere.
Detta var bara en investering för framtiden.
Har ett fritidshus i Bergslagen 4-5 km från närmaste granne, närmaste ort är en gammal gruvort. Här trivs jag toppen. Tystnaden är fantastisk utan exponering av människor.
3 gillningar
Jätteviktigt. Det är en av mina största invändningar mot vår samtid idag. Att man inte får testa och misslyckas, för då ska man “stå till svars” för det. Vilket är så kontraproduktivt, hur ska man någonsin lyckas om man inte först misslyckas?
6 gillningar
Jag har svårt att föreställa mig någon som mår bra och ständigt “ignorerar” en känsla av skam/ låg status. Hur menar du?
Vi ser nog lite olika på frågeställningen: “behovet av att ständigt jaga” tolkar jag kanske friare, att det är upplevt/inbillat tillstånd och inte ett patologisk. Är det patologiskt får man antingen ge efter eller hellre söka hjälp.
Jag menar att låter man statusjakten styra livsvalen blir det inget bra liv.
Skam är annorlunda. Skam kan drabba alla av olika anledningar. En del är påtvingat och annat är självupplevt. Men status… det är en konstruktion.
Nu har du moddat ditt inlägg, så jag svarar vidare på det som nu står:
Status och skam är två helt olika saker i min bok. Vad är det skammen kommer av? Rädslan att inte duga eller räcka till? Jag ignorerar andras förväntningar kring hur jag bör leva mitt liv och vad jag lägger pengar på. Jag skiter högaktningsfullt i vad folk anser om min 26 år gamla bil och ogräset i rabatten också för den delen.
Tillhör man de som inte kan agera så, är man hänvisad till dina förslag att ge med sig alternativt att söka t ex samtalshjälp om vad denna skam och statusjakt grundar sig i.
3 gillningar
Jag mår skit bra av att se hur andra är drivna att försöka bräcka varandra å på någe sätt vara hela tiden bättre…
Jag har inga problem me att typ köra gammal risig bil eller inte ha senaste märkes grejor… Ta klocka som exempel, funkar kanon me en för 99 kr från Jula… Vet att vissa ser klocka som smycke, för mig är de bara någe som visar tiden…
Mår toppen av att veta man kan köpa de man vill, men behöver inte göra de för att visa upp för andra…
Men samtidigt så frågar många i min omgivning mig om råd å tips om de mesta, så den sociala statusen är inge fel på… Så ingen skam här inte då… 
2 gillningar
Intressant tråd. Håller med om allt, sitter själv och småskrattar inombords åt alla överbelånade, rosépimplande ”fina” grannar med feta SUVar på uppfarten. 
2 gillningar
Avundsjuka är inte bra för mentala hälsan…
4 gillningar
Jag tänker att det är två sidor av samma mynt.
-
Hög status - Trygghet, uppmuntran, självsäkerhet, avkoppling, styrka, stolthet, bekräftelse
-
Låg status -Skam, utanförskap, mobbning, osäkerhet, psykosomatisk stress, utsatthet
Vad skulle det innebära? Vilket liv skulle det leda till?
Klart det är lätt att ignorera en känsla som man inte har. Alla sätter ju inte en ära i fin trädgård och bil. Men hur skulle du hantera låg status som faktiskt berör dig?
- Vad skulle vara låg status enligt dig?
- Låt säga att du befinner dig i en sådan situation.
- Vad gör du då? Ignorerar känslan?
Jag menar inte något patologiskt. Bara en vilja att inte vara missaktad. Man vill ju inte vara sämst.
Då ignorerar du väl inte någon känsla av låg status 
Min idé är att det är fullt naturligt att vilja vara omtyckt. Att statusjakt därför är naturligt. Hur skulle du hantera det om du istället upplevde att du hade låg status?
Skulle du ignorera det eller försöka ändra på något?
Statusjakten handlar om att fylla ett bekräftelsebehov, va? Jag kanske blandar ihop det med jakt på dopamin nu, men har för mig att:
- Stort framsteg eller litet framsteg har ganska lika påverkan på självkänslan/ bekräftelsebehovet.
Så för att bygga självkänsla så kan man ha 100 små framgångar eller en stor framgång på samma tid. Men de många små framgångarna ger mycket bättre effekt. Tricket är alltså att bryta ner stora mål till väldigt små mål, som man lätt klarar av. Varje liten vinst ger en intern bekräftelse och ökad självaktning.
Med god självkänsla och självaktning så minskar behovet av bekräftelse utifrån.
Jag bryr mig inte ett dugg om status vare sig låg eller inte…
Ingen aktiv vilja att vara omtyckt, å ibland är de jobbigt att folk hör av sig…
De är inte så att man är otrevlig me folk utan tvärt om, men de är jävligt skönt att vara själv imellanåt…
1 gillning
Ok. Jag har samma inställning i grunden, och har verkligen löpt linan ut en gång. Levt spartanskt utan bil i en liten etta i andra hand. Utan kaffebryggare, möbler eller ens en säng. Luftmadrass och en filt var allt jag hade. Jag bodde 20 mil ifrån familj och vänner.
Jag hade inställningen att jag inte skulle utnyttja mitt arv eller ha det bättre än någon annan. Och jag hade det verkligen sämst. Jag försökte t.o.m. leva på havregryn.
Efter åtta månader hade jag gått ner 20% kroppsvikt. Jag var totalt utarmad och hade fruktansvärda kval. Långsamt började jag vänja mig vid tanken på att unna mig lite vardagslyx. En gammal 240, möbler och kontakt med familj och vänner visade sig trots allt påverkar min hälsa positivt. Men jag kan ju bara tala för mig själv.
Jag utsatte mig inte för några fysiska risker, utan enda skillnaden var att jag inte unnade mig någon status. Alls.
1 gillning
Man kan leva väldigt väl ändå utan att behöva visa vad man har…
Som i ditt fall behöver man inte plåga sig själv…
3 gillningar
Att det du beskriver är att du anpassar dig utifrån peer pressure i hopp om att passa in i en i dina ögon bättre grupp…
I min värld behöver man vara trogen sig själv och inte följa grupptryck för att finna sin egen lycka 
.
2 gillningar
Saker men kan fundera på:
Är det fult att försöka visa status? I såfall varför?
Varför mår man bra av att andra som visar status nu har dålig ekonomi? Är det för att man upplever att de fuskat sig förbi en och nu åkt dit i dopingkontrollen. Och varför bryr det mig om jag struntar i statusen?
Om jag fick en ny lyxbil gratis. Skulle jag behålla den för att det är en bra bil som kommer hålla länge. Eller sälja den direkt för att skrytbilen skulle sänka min status bland statushatarna som jag vill ha hög status ibland?
1 gillning
Tycker inte status är något ful tvärtom, människor som har status borde man vara runt omkring och fråga hur de har lyckats.
Jag tycker personligen inte alls det är fult. Men hyffsat barnsligt 
svårt att ta på allvar om det är en vuxen. Av de riktigt rika jag har träffat är det nog ingen som försökt visa status, snarare tvärt om 
2 gillningar
Jag hade sålt den och investerat pengarna. Jag behöver ingen lyxbil, jag har inte intresset, de är dyra att äga och köra etc. Men det hsr inte ett skit att göra med ”omvänd dtstusjskt”. Jag söker inte ryggdunkar i endera lägret. Sedan finns det annat jag gillar och lägger stålar på, men det är inget majoriteten lägger vikt vid.
3 gillningar
Jag förstår hur du menar. Vi har alla olika saker vi tycker det är värt att spendera på.
Egentligen kanske jag borde skrivit lämnat tillbaks den. För frågan menades inte om man föredrar bilen eller pengarna utan om man skulle se det som bra eller dåligt för imagen att köra omkring i den. Och vad det säger om ens syn på folk med annan smak än en själv.