Växer barnen upp med att lära sig avgöra om något inköp är värt pengarna från den egna begränsade kassan eller inte, så har dom förhoppningsvis det med sig när dom är vuxna. Även om dom ruckar på nivån som vuxna så gör dom förhoppningsvis det så att inte blir för stor förändring.
Trillar det då in ett större belopp så fortsätter dom förhoppningsvis på samma spår som tidigare.
Jag måste skriva “förhoppningsvis” för tillräckligt med empiri har jag inte. Ser inte att detta har något med astrologi att göra. Utan är väldigt down to earth pragmatism.
Detta är mitt huvudspår tills jag kommer eller stöter på något bättre, att barnen får bygga upp egna ekonomiska muskler och lära sig arbeta för saker de vill uppnå för att sedan ge dem en ordentlig skjuts när de är ”fullärda”. Även vikten av att ”pay it forward” till nästa generation ingår där.
Jag uttryckte mig otydligt. “Barn” kan betyda en 5-10 åring eller en efterlevande i 50-årsåldern. Jag förstår att man ser en liten unge framför sig eftersom jag skrev “fostra barn” och “skitunge” (motsvarande engelskans brat).
Rika barn behöver inte bli som Fredde i solsidan. Tvärtom kan de bli som Greta Thunberg (rik arvtagerska). Knappast en stekare som gnuggar rikedomen i ansiktet på folk. Snarare idealister som söker högre värden än pengar. Samtidigt som fattiga/normala barn kan bli som Yasin. Det visar hur spretigt det är. Det finns inte någon tydlig korrelation (därför liknade jag det vid astrologi att försöka hitta en sådan). Faktisk rikedom verkar inte hänga ihop med attityden till pengar och medmänniskor.
Jag tror det finns en fördom att rika barn automatiskt blir som Malfoy i Harry Potter eller Kung Joffrey i Game of Thrones. Jag känner ett tiotal med arv i ts kaliber och ingen stämmer överens med den bilden. Givetvis har jag också stött på rika som utstrålar “dryg brat”, men ännu fler fattiga/ normalrika, vilket inte är förvånande med tanke på hur förmögenheter är distribuerade.
Det låter väldigt bra. Men någon nämnde 30 år för mognad. Under den tiden hinner barnen förlora många livsavgörande möjligheter. Jag hoppade t.ex. av universitetet för jag vägrade köpa en dator och skulle göra allt på fattigast möjliga sätt. Någon annan kanske får nöja sig med en sämre partner, eller avstå från att skaffa barn. De får nöja sig med ett barn efter IVF för att arvet inte trilllade in förrän vid 40 och karriären blivit så otroligt viktig för att överleva.
Och allt detta är alltså ett onödigt cyniskt skämt ifrån föräldrarna. Därför håller jag med Jan att arvet bör överlämnas medan man har nytta av det. Jag fick miljonbelopp som 18. Kunde lika gärna inte fått något alls, för jag är så hjärntvättad i att inte spendera något. Idag tror jag det är bättre att se sparsamhet som ett verktyg för att ackumulera pengar, och pengar som ett verktyg för att skaffa vad man verkligen värderar i livet. Varken pengar eller sparsamhet är självändamål.
Varför inte? Det är ju sant. Många normala ansträngningar är onödiga om man har pengar.
Jobb till exempel. Få “normala” människor som har riktiga jobb skulle fortsätta jobba 100% om de kunde få friare arbetstider eller gå ner på deltid med samma lön. Ännu färre skulle lajva att de lever på en 40x lägre inkomst än de faktiskt har. Jag har aldrig hört svenska arbetare flytta till plåtskjul i mexico för att leva på 10 000kr om året, eller ha det som ambition för sina barn.
Det finns ändamål förutom pengar som är värda att jobba för. Finna en bra partner, en hållbar daglig rutin, bygga en familj eller fylla en funktion för sina medmänniskor.
Ett klassiskt nutida exempel tas upp i nedanstående artikel i Affärsvärlden:
“Melker Schörling (1947-2023) började med två tomma händer men lämnade efter sig värden på över 120 miljarder kronor. Lärjungarna verkar dock prioritera köp av lyxyachter istället för att gå i läromästarens fotspår och bygga egna sfärer. Så när stjärnan Melker nu slocknat så ser det påfallande grått ut vad gäller nya företagsimperium.”
Att använda ett arv måste ju ha någon praktisk betydelse för vad man hinner uppleva i livet. Jag skulle inte skaffat barn eller hus utan arv.
Jag vill ha barnbarn tidigt, så jag tänker trygga mina barns ekonomi tidigt. Inte få dem att fastna i ekorrhjulet mellan 15 och 35 bara för att andra tvingas till det.
Du hoppade även av universitetsstudierna eftersom du vägrade köpa en dator. Jag vågar påstå att dina val/inställning inte är representativa för gemene man eller ens 0,01% av befolkningen, så ganska meningslöst att argumentera utifrån dessa.
Jag hoppade av för att jag fejkade fattigdom. Jag saknade mer än dator. Att fejka fattigdom får konsekvenser i verkliga livet, det är inte en lärorik liten lek. Fattigdom suger. Det är ironiskt att föräldrar försöker lära sina barn tacksamhet genom att romantisera fattigdom. Romantisera fattigdom måste vara bland det mest otacksamma man kan göra.
Det är ju en svår balansgång. Jag tycker dock att man inte ska vara ”rädd” att använda sina pengar.
Det är väl hur man är och beter sej mot andra som är det viktigaste, och mindre om hur mycket man har råd med.
Barnen måste ju också lära sej att handskas med pengarna.
Det gör ju från eller till om mobilen är dyr eller billig.
Ett exempel. Mina barn får dom nyaste ”bästa” mobilerna i det märket dom vill ha vid byte. (Har två tjejer 15-17år) Dom har numer koll på pengar.
Grabben på 10år är nöjd med min gamla mobil.
Tror att när man börjar sommarjobba och få in egna pengar, så börjar man förstå värdet, så har jag upplevt det med mina barn.
Dock vet dom att dessa mobiler ska hålla ett antal år. Vi lagar om glasen går sönder osv. Mobilen byts när behov uppstår dvs när den uppenbart är utsliten.
Nu får dom nya i år till Jul efter fyra år och några lagningar senare.
Tror att läran i att köpa det man vill ha, och ta hand om det istället är bättre än att vaggas in i att man har mindre pengar än man faktiskt har.
Dom kommer ju kunna köpa vad dom vill i framtiden ändå.
Ingen som ens tänkt tanken på att ge bort en del av förmögenheten för att hjälpa andra?
Låter ju totalt vansinnigt lämna efter sig flera hundra miljoner till ett par barn? När det kan hjälpa tusentals människor. Lämna 10 mill var till barnen o resterande till något vettigt. Finns barn, vuxna, djur som lider som det skulle förändra livet för markant.
Tänker generellt att pengar inte är ett mål utan ett medel. Det du vill åt tänker jag är lyckliga barn som känner mening i tillvaron. Finns en del forskning kring hur pengar påverkar lycka, så som jag förstått det finns det ett tak för effekten som ligger mycket lägre än de siffror du nämner. Således kan ni ju lägga undan pengar så att den nivån kan uppnås även om barnen skulle få det tufft i livet, resten hade jag funderat på om ni inte skulle börja använda till välgörenhet. Detta ger både lycka och mening, ni kan också säkert involvera barnen i detta. Antingen kan ni starta en egen stiftelse eller få insyn i någon befintlig organisation som säkert är intresserade om man ger så stora bidrag.
Självklart. Genom att investera i ökad produktivitet så ökar både löner och skatter och nyttan för företagens kunder. Det är win-win för alla intressenter.
Gåvor å andra sidan eroderar marknadssignaler, är fungibla (dvs lösgör kapital för onda ändamål) och är ingen hållbar finansieringsmetod.
Nja, handlar det inte om att effekten är avtagande? Peak “experienced wellbeing” verkar nås runt 6Msek om året. Dvs ungefär avkastningen på 100Msek. Samtidigt fortsätter “life satisfaction” öka även efter det. Snabb googling gav mig det, även om jag känner igen liknande data från Martin Seligman.
Hur vet du att pengarna kommer till bättre användning via nån välgörenhet än via dina barns förståndiga värv?
Hur mycket pengar tycker du är acceptabelt att ackumulera innan man borde ”hjälpa tusentals människor” istället? Jag menar, det finns ju alltid någon som lider mer. Till och med om du skänker bort precis allt du äger och bosätter dig i en kartong.
Min bestämda uppfattning är att rika personer i större omfattning än ”vanliga” Svenssons skänker för dom flesta ganska stora summor till välgörenhet.
Dom flesta har heller inget behov att tala om det heller, utan gör det i det dolda.
Men det var väl inte frågan i tråden egentligen.
Man behöver inte skänka pengar till en välgörenhets organisation, det går att se till att kapitalet kommer till användning på många andra sätt.
Direk riktat där du själv kan följa upp/bestämma vad som ska göras med pengarna.
Hur mycket man ska ackumulera innan man hjälper andra? Det är upp till var och en att bestämma hur egoistisk man ska vara. Och alla har olika nivå på empatin för andra människor/djur.
Du tycker uppenbarligen 100 mkr är en rimlig summa att använda på ett fåtal personer som förmodligen har det väldigt bra redan. Nåväl, tyvärr vanligt tänk i de västerländska samhället.
Ja, det är upp till var och en att använda sitt kapital, som tur är. Äganderätten har inte staten helt lyckats rationalisera bort. Staten har inte heller ensamrätt på empati eller definitionen av egoism. Det har inte du heller. Och inte vet du vilka summor jag tycker är rimliga att ”använda på ett fåtal personer”…
Vill bara flika in här med att detta är en vanlig, dryg kommentar som man ofta hör om folk med mycket pengar. Uppenbarligen tycker du själv att du sitter på en högre häst och har mer empati och är mindre egoistisk, även om du inte säger det rakt ut.
I ärlighetens namn så har i princip alla som ackumulerat stora summor pengar i västvärlden gjort det genom företagande. Man har då inte bara gett arbete till väldigt många människor, utan även genererat enorma summor pengar till systemet som betalar för skolor, sjukvård etc. Man driver samhället framåt och skapar utveckling.
Alltid löjligt när andra ska kommentera om ”girighet och egoism” för att man väljer att spendera sina hårt förtjänade pengar på sig själv och sin familj.
Om man väljer att skänka bort en del så är det fantastiskt, jag själv har som plan att bli mer filantropisk för varje år.
Men en översittar-attityd och känsla av moralisk överlägsenhet gillar ingen, speciellt inte när det nästan alltid kommer från någon som själv inte har bidragit i närheten lika mycket till samhällets utveckling.
