Jag tror att de flesta känner att meningsfullhet är större än monetär rikedom. Iaf i ett land likt vårt där ingen behöver gå hungrig eller sakna tak över huvudet.
Måste jag välja ger jag därför hellre mina barn gåvan att kunna känna meningsfullhet, än en hög pengar som gör att de ett tag kan ägna sig åt dyrare konsumption än de annars skulle ha råd med. Det vore istället att handikappa dem.
Och eftersom vanans makt är stor så är det tyvärr till viss del ett val. Lär dem istället glädjen i att själva jobba för sin framgång och att deras vingar bär. Helt utan pappas hjälp.
Men har man bara fingertoppskänsla och känner sina barn så kan man minimera risken att gåvor blir en otjänst.
Nog för att RTW är ett bra spel men har du någon källa på att citatet är så gammalt? Det jag hittar som är snarlikt är från tidigast 1800- eller 1900-tal.
Jag vore nyfiken att höra vad du baserar den känslan på? Jag har den motsatta uppfattningen, baserat på egna barn, syskon, och vänner/bekanta omkring.
Skulle gissa det kanske inte främst är pengarna i sig utan “ointresserad av att uppfostra”-attityden som ofta kommer med och som nu sprider sig som en löpeld genom samhällets föräldrar. Man mår bättre själv av att ge sina barn så mkt och dyrt som möjligt kanske utan att reflektera om det är en björntjänst.
Det är roligt och lätt att ge mina barn allt från himmel till jord. Men jag tänker först ett par varv till, utöver att vara kul för mig själv är det här bra för mitt barn på sikt.
Jag minns hur jag i 18-årsåldern tänkte att livet i princip skulle vara över efter 30… Så då gällde det att passa på under de enda ca tio roliga åren man någonsin skulle få!
Jag hoppas verkligen att du inte tar detta negativt eller som ett påhopp, då jag bara frågar för att lära mig något jag hoppas jag kommer ha nytta av i framtiden.
Jag uppfattar din beskrivning som att du är en klassiskt generation 3 i förvärva-förvalta-förstöra. Även om din släkt kanske haft fler generationer men du förstår säkert. Hur ser du själv på din roll och ditt ansvar i generationsförmögenheten och vad är dina tankar om arv till dina barn?
Det låter som en kommunistisk syn på arv. Inte ens de (tack och lov) få kvarvarande kommunistländerna tillämpar 100% arvsskatt vilket du förespråkar här. Möjligen tillämpades detta under Maos Kina och tidiga Sovjet men ananas får det anses som en rätt extrem syn.
I mitt fall, och många andras, skulle min motivation att arbeta sjunka kraftigt om det fanns en för stor arvsskatt. Tänk vad det skulle göra med produktiviteten i samhället om en stor del av de ambitiösa i samhället skulle börja tänka så. Titta inte på RT som jag tycker är rätt avvikande i frågan om arv, därav anledningen att att tråden ens skapats. I områden med hög SES finns absolut arv med som motivation till slit och hårt arbete.
Jag tycker man kan vända på resonemanget. Det är väl extremt kommunistiskt att dina barn (ofta långt upp i vuxen ålder) plötsligt får ett stort jäkla bidrag (=arv). Motivationen att ha det gott ställt, både för sin egen skull och för sina barns skull under deras uppväxt, borde vara gott nog.
Sen är jag naturligtvis fullt medveten om att det inte är realistiskt att beskatta arv till 100%. Men om någon frågar mig, känns det rätt och rimligt att ärva förmögenheter? Nepp.
Om bostadsmarknaden fortsätter att se ut som den gör nu, dvs med höga priser, så kan man tänka sig att det är ett sätt att parkera visst kapital så att det inte förbrukas över generationerna. Påminner om denna rapport som handlar om förmögenhetsöverföringen som kommer att ske i och med stora bostadsvinster.
Jag har ingen färdig lösning på hur det borde utformas i praktiken. Om något ligger Allmänna arvsfonden kanske närmast till hands, men hur man skulle hantera gåvor och kringgående upplägg vet jag inte. Mitt svar är isolerat i frågan om arv rent rättvisemässigt, jag har ingen politisk lösning.
Det finns absolut flera starka argument för att behålla arvsrätten i sin nuvarande form. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att startlinjen i livet är så rak och likvärdig som möjligt för alla. Därefter är var och en sin egen lyckas smed. Den principen väger tungt för mig.
Nja det är nog min föräldrageneration som är fördärvarna. Men en försäljning var rationell pga förändrade yttre omständgheter. Pengarna från försäljningen, placerade i en aktieportfölj, avkastar ca 5ggr mer än den löpande vinsten från verksamheten. Vi hade ingen möjlighet att utveckla fastigheten på samma sätt som köparna, det var liksom dags
Min tanke är att inte bränna mer än kapitalets avkastning. Att gå i pension när vi kan leva vårat svenssonliv på “perpetual withdrawal rate”. Sen exakt hur överföringen till nästa generation sker, det får vi se. Man har ju mest nytta av pengarna när man slår rot utanför föräldrahemmet och bildar familj själv. Om mina föräldrar går in och stöttar mina barn så kanske även vi låter en del pengar “hoppa över” en generation. Det var så jag fick tillgång till pengar tidigt i livet.
Förstår inte alls resonemanget. Är det mest kommunistiskt att en person får mer än de övriga eller att alla får lika? På vilket sätt är det kommunistiskt att ett fåtal person får stora arv i hög ålder? Jag håller med om att ekonomiska bidrag hör till kommunismen men dessa bidrag ska ju per definition vara samma för alla eller på något sätt ges efter behov. Har aldrig hört resonemanget att enskilda stora bidrag till få personer skulle vara kommunism.
Det är väl ändå en betydande skillnad mellan fördelningspolitik och att vilja införa genetisk kontroll över befolkningen? Jag har svårt att se hur de två skulle vara jämförbara. Att pengar skulle vara den minst viktiga komponenten för rättvisa var också ny för mig. Och då är jag ändå en riktig jäkla blå gammelmoderat.
Förstår verkligen inte heller hur kommunism är kopplat, men man kan inte säga några få när det handlar om var fjärde person som får miljonbelopp från sina föräldrars bostadskarriär.
Nu är det ju ofta vuxna som ärver sina gamla föräldrar så barn (barn som i låg ålder) får oftast bara del utav arv indirekt. Men jag tror definitivt att arv gör mer nytta i någon fond som kommer alla i samhället till del än att hamna i fickorna hos lyckligt lottade 50-åringar.
Det är bara min åsikt och min tro, jag har ingen politisk lösning och ingen evidens för min åsikt. Men så tycker jag.
Nu fortsätter jag att fråga här, och det handlar fortsatt inte om kritik utan att jag vill lära mig hur mina barn eller framtida barnbarn kan komma att tänka.
När jag pratade om att förstöra/fördärva menade jag främst inte ert val att sälja verksamheten. Jag pratade snarare som att du valt ett lågavlönat yrke som du är passionerad för, och nu beskriver att du kommer leva på avkastningen från arvet så snart du kan. Detta innebär ju att arvets storlek minskar i förhållande till inflationen och särskilt i förhållande till inflationen på tillgångar (som bostäder) över tid.
“Så snart jag kan” är att ta i. Jag vill att mina barn ska växa upp med arbetande föräldrar. Samt att jag är delägare i ett företag där jag vill låta linan löpa ut, så jag har inte jättebråttom att ta mig från arbetslivet. Jag räknar med att bevara det inflationsjusterade värdet.
Men det finns definitivt effekter av uppväxtmiljö och uppfostran här. Jag är inte “uppväxt med pengar”. Det fanns avlägsen släkt som jag uppfattade som ganska förmögna men inte närmaste familjen. Jag är uppfostrad att leva ett måttfullt liv men där man följer sin passion, pengar finns där på banken men de har man bara som extra trygghet. Det låg väl i tiden för mina föräldrar, som unga vuxna under 70-talet. Generationen innan dem var lite mer klassiska “förvaltare” med intresse att göra affärer och fiffla med skatten, men även de levde ganska måttfullt.
Nu när jag skriver det här inser jag att det kanske finns något tänkvärt med idén att lära barnen att följa sin passion. Har man kul och finner mening i yrket så behöver man inte bränna pengar för att fly vardagen.
Visst, meningslöst var väl att ta i Men mindre berikande jämfört med att få det när man är 25-30 år.
Min inställning har nog mest att göra med att jag utgår från min egen situation dvs att jag har haft en plan och sparat regelbundet under lång tid men jag tänker också att det stämmer in på många här på forumet. Att livet skulle “vara slut” när man är 60 tror jag verkligen inte men jag tänker mig att när man är 60 så har många andra utgifter minskat och man har hunnit amortera på sitt boende, rimligtvis är behovet ändå större när man är 25-30 år gammal.
Jag har ganska nyligen läste Bill Perkins bok och med det upptäckt DWZ. Tycker det är en ganska sund filosofi som man kanske inte behöver ta vid bokstaven. DWZ har fått mig att må bättre och känna mindre stress över min/vår ekonomiska situation. Jag ser det mer långsiktigt på så sätt att jag har en helt ok slant sparad men även värde i hus och lägenhet(belöpande förvisso men ej över 50%).
Det som tilltalar mig mest är att man ska pensionera sig på minnen och göra saker när man kan. Jag har tidigare haft pensionen som mål i livet och tänkt att man då ska resa och bestiga berg. Fin tanke men tänk om jag inte kan? Jag kanske får dåliga knän, en stroke eller drabbas av något som gör att jag blir sittande. Då har jag hellre alla bilder och minnen som sällskap. De resor som vi gjort med familjen bereder oss så mycket glädje även i efterhand(och kanske t o m mer när vi ser tillbaka) så jag skulle aldrig vilja ha dem ogjorda.
Att ge barnen pengar är ju ingen självklarhet. Jag har dock försökt lära mina tre barn värdet av pengar, sparande, ränta-på-ränta-effekten med mera och jag bedömer att de är tillräckligt förståndiga och mogna för att jag ska tilldela dem en summa pengar till ex lägenhetsköp i den mån jag kan. Jag känner dock ingen skyldighet att efterlämna något arv till kommande generationer.
Så då gällde det att passa på under de enda ca tio roliga åren man någonsin skulle få!
Men mindre berikande jämfört med att få det när man är 25-30 år.