Ah, jag läste slarvigt. Sorry @angaudlinn.
Nä, ovan är en annan sak, man “sabbar” ju bara sitt låneutrymme / kredit, och det är ingen stor grej för de flesta av oss. Jag trodde man skulle in med pengar också.
Å andra sidan kvarstår farhågan. De betalar inte räntan, banken går på en själv och då säger man “sälj huset”, det tar 1-3 månader i bästa fall etc. Jag tycker det är knepigt oavsett. Sedan är det (för mig) en helt annan sak med ens barn (tror jag).
Visst är det så. I mitt fall är det barn och en lägenhet, men skulle ju suga ändå. Därför behöver man absolut prata-prata-prata och förstå vad det innebär för båda sidor.
Men skulle det gällt min bror efter en separation så skulle nog päronen stöttat först, men visst skulle jag hjälpa om jag behövde. Men då vet jag att han gör rätt för sig. Det har man gjort förr och då har han haft värre bekymmer än de flesta. (Den sortens bekymmer som fått mer än en att blåsa den nära familjen.)
Se till att syskonet har a-kassa och inkomstförsäkring som räcker i 300 dagar. En del inkomstförsäkringar (via facket t.ex) gäller bara i 100 dagar, men kan utökas till 300 dagar.
En fundering, vad händer om den som står som delägare för ett hus och det hus denne bor i och sen skiljer sig? 
Du menar om TS skiljer sig? Då står hen med två “halva” lån och ingen riktig bostad om hen inte kan köpa ut exet.
Men hur blir det för hustrun, om man har gemensam ekonomi, blir då exfrun ägare till 1/4 hus och 1/2 hus?
Intressant twist. I en bodelning vid gemensam ekonomi låter matematiken rätt… 
Den springande punkten 
Jag har avstått att blanda in permanent ägande men hjälpte på andra sätt både med tjänster och pengar (gåva) i kris. Av goda skäl pga att personen aldrig lyckats hålla i pengar. Jag har också sett päron som tvingats göra likadant med ett barn, också av goda skäl.
Om jag hade litat helt på en person ekonomiskt sett, att det verkligen var en tillfällig eller unik situation där hen behövde en borgenär så hade jag fattar ett annat beslut … kanske.
Allt handlar som du säger om kommunikation och tillit. Samt att underhålla båda under resans gång.
Har hon 1/4 dels lagfart så blir det ingen skillnad efter skilsmässan.
Är hon inte lagfaren ägare så äger hon fortfarande inte huset efter skilsmässan. Däremot skall en bodelning genomföras. Hon får 25 procent av fastighetens värde minus motsvarande lån i samband med bodelningen. Det vill till att kunna låna upp de pengarna.
Finns äktenskapsförord där fastigheten är undantagen, får hon inget.
Skall man ha ett hus så skall man ha goda marginaler om något skulle skita sig. Man skall inte precis leva på gränsen för då får man skaffa sig ett billigare boende så jag förstår om banken säger nej till lånet.
Mitt boende kostar mig drygt 30% av min månadsinkomst efter skatt och elen är inräknad på detta, jobbar då 86,86% natt. Jag extrajobbar dock en hel del så boendekostnaden med el brukar hamna på 20% av månadsinkomsten efter skatt.
Man måste kunna leva också efter att boendekostnaden är betald och inte bara överleva.
Visst du vill vara snäll men räkna med att du kan få stå för hela kostnaden i slutändan.
Jag har sett så mycket när släktingar har lånat pengar av varandra och det uppstår en skuld som inte betalas av.
Man är inte alls egoistisk om man inte hjälper släktingen med pengar. Man har varsitt hushåll att ta hand om och måste fokusera på sig eget.
Bra inlägg vad man ska tänka på o så. Man vill gärna hjälpa , frågan är till vilket pris Ska träffa banken på tisdag för att höra vad de säger
Var försiktig! Du och din familj måste gå i första hand. Under min tid som privatrådgivare uppmanade jag aldrig någon släkting, förutom föräldrarna, att ställa upp vid ett husköp.
Det är dessutom oerhört viktigt att din fru är med på detta. Skulle det bli problem, blir det inte bättre om ditt engagemang dessutom skulle skapa problem i äktenskapet.
Men visst, eftersom jag inte kan alla detaljerna, så kan detta vara undantaget som bekräftar regeln…
Varför skulle man inte kunna se sitt syskon och dennes barn som sin familj?
Intressant hur många som tycker att utgångsläget ska vara att ett syskon ska få en uppläxing i att inte vara fattig och sen dörren rakt i ansiktet.
Uppfostrar man sina barn så också? Lär dem att när mamma och pappa inte finns mer då ska ni syskon se varandra som någon form av parasiter som ska hållas kort?
Har man inte obegränsat med pengar så måste man prioritera. Jag har tre syskon som får sköta sig själva och har hjälpt tre av barnen i samband med fastighetsförvärv. Självklart vill jag dessutom ha en bra ålderdom med goda ekonomiska förhållanden.
I min värld kommer barnen först. Det är dessutom ingen mänsklig rättighet att äga en villa.
Min farmor hade 12 syskon och hade rimligtvis inte möjlighet att hjälpa alla om behov hade funnits.
Vad påverkar det TS som uppenbarligen har möjligheten att hjälpa ett syskon.
Att hjälpa behöver inte alltid betyda att ta en stor ekonomisk risk, som kommer påverka båda relationerna som är inblandade.
Jag har tre syskon, jag förväntar mig inte att de ska ta ansvar och risker i sin ekonomi på grund av att jag är låginkomsttagare och i perioder har kämpat ekonomiskt.
Det är skönt att kunna ha en utgiftspost som inte riskerar att tippa över vid oförutsädda händelser.
En villa är ett stort projekt och underhåll, utrustning och oförutsädda kostnader kommer komma. Har man små eller inga marginaler, så blir hjälpen från ett syskon kanske en björntjänst.
Men jag kan såklart ha fel, men det är mycket som behöver pratas om och räknas på och skrivas papper om.
Brodern vill (!) ha ett hus. Än en gång, varför i all världen skall ett syskon ställa upp på detta? Jag förutsätter att brodern inte är hemlös.
Att hjälpa ett syskon tror jag att de flesta gör. I detta fall handlar det om miljonbelopp! Någon måtta går det väl ändå vara.
Eftersom pengar är relativt spelar det väl ingen roll om det är miljonbelopp eller ej? Man får väl anta att TS har tänkt att hen har den ekonomiska möjligheten? Jag tolkar det dessutom som att själva insatsen kommer att vara att stå som hälftenägare på ett hus, inte att låna ut pengar in blanco. Den ekonomiska risken är begränsad. Kan man sen avtala om att brodern ska få ut sin del innan systern minskar den ytterligare.
Varför i all världen skulle ett syskon inte ställa upp på det är väl en lika relevant fråga? Är det bara jag som har normala relationer till mina normala nära? Många verkar ha spelmissbrukande heroinister i sin närhet.
Kanske att vissa av oss har sett baksidorna med nära som inte klarar av att ta hand om sin egen ekonomi och deras nära blir indragna. Har bekanta och släktingar som gjort sjukt stora övertramp med sin egen och andras ekonomi. Sjukdom, missbruk och bristande ansvar är tyvärr inte helt ovanligt.
TS kan såklart välja att låna ut sin underskrift, men det är alltid vettigt att vara insatt i vad som händer om saker och planer ändras.