Hur är det att genomleva en riktig börskrasch?

Jag tillhör väl dom yngra på forumet och är snart 30 och har aldrig levt igenom en riktig börskrasch som påverkat mig, jag visste vad som hände 2008 men det påverkade inte mig. Jag hör ofta från Lars Wilderäng, Jan och andra om att det är väldigt speciellt och att man lär sig saker från det.

Nu har jag ett ganska substantiellt sparande och man funderar mer och mer på hur det känns med långa och stora nedgångar.

Så ja, alla som varit med om det får gärna dela sina historier, vad är det svåraste?
Vad är det man kanske inte tänker på som påverkas i ens liv eller i ens psykologi.
Ganska öppen fråga och alla svar uppskattas.

9 gillningar

Hur tyckte du att det kändes i mars 2020 när världens börser föll rejält pga pandemin?

2 gillningar

Välkommen till forumet! Intressant fråga, jag har inte heller känt av/upplevt en krasch under de åren jag har sparat (ca 4 år) så följer gärna trådens svar jag med :slight_smile:

1 gillning

Nu ställde du inte frågan till mig men kan tänka mig att det finns fler som mig som sparat flera år men som av ena eller andra anledningen inte påverkats av just covids dipp på börsen och efterfrågar andras erfarenheter :slight_smile:
Jag själv hade varit sen med årets ombalanseringen så hade precis sålt av allt enstaka dagar innan nedgången för att just ombalansera. Dröjde med att köpa in mig igen och på så vis missade av ren tur just den kraschen.

3 gillningar

Mina pengar var i krypto och det är så jag tjänade majoriteten av mina pengar, så det var inget som påverkade mig direkt.

Hur känns det att ha krypto som svängen 10% på en dag, det skär i min själ men samtidigt såg jag det alltid som bonus pengar, om jag fick ut mer än 1 kr var det bra och annars var det vad det är. Men nu när jag har det i fonder och aktier så är dom i mitt huvud “säkra”, vilket jag tror att den emetionella skadan skulle vara större.

4 gillningar

Tänk dig hur lätt det är att påverkas av alla domedagsprofeter när marknaden går uppåt. “Man kanske borde köra 50 % guld ändå?”, “50 % räntor är kanske inte så tokigt…”, “Att jag inte tänkt på att man borde köpa råvaror!”, “Guldet borde nog faktiskt vara fysiskt”.

Föreställ dig nu att läsa samma saker fast marknaden faktiskt har kraschat, de har alltså rätt. :slight_smile:

Sedan har du ingen aning om när marknaden kommer vända uppåt igen. Experter uttalar sig i media om att “denna gång kan vara annorlunda mot tidigare krascher”. “Vad är det som säger att aktier kommer återhämta sig? Japan kanske bara var en försmak på vad som skulle ske globalt?”

Du fortsätter månadsspara men månad efter månad så minskar pengarna i värde. Hur länge känns detta som ett vettigt agerande? “Vadå rea, folk kanske börjar inse att aktier inte är något att ha, det var en parentes som hörde 1900-talet till?” Kanske borde spara på sparkonto fram tills “du ser att det vänder”? “Fast hur säker är egentligen insättningsgarantin…?”

Se graferna här och tänk dig hur mycket som händer i ditt liv under tio år: Nick Magiulli: My investing nightmare

Just det där tänker jag varit jobbigast, att man börjar tvivla på framtiden, “historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning” har man ju läst om och om igen men denna gång kanske det stämmer?

5 gillningar

Jag tror att det handlar om att vi hanterar konflikt och stress olika. Jag är en person som ofta blir lugnare i stressiga situationer än andra och jag kan bli väldigt rationell (på bekostnad att jag tappar personer som då behöver emotionellt stöd i stressen - tänk: min fru). Jag upplever att det har hjälpt mig ibland, t.ex. i en snabb nedgång. T.ex. förra året då jag faktiskt kunde hålla mig till att göra ett avsnitt “nu är det dags att köpa”.

Samtidigt har jag historiskt stoppat huvudet i sanden och försökt ignorera sparande. Jag har rationaliserat och bortförklarat, skyllt på andra och i princip alla ursäkter i boken. Tricket är som alltid att hitta sitt eget ansvar. Där har man källan till sin kraft. Flummigt men sant. Det är ju därför jag tror att personlig utveckling faktiskt är en framgångsfaktor.

Sedan personligen uppskattar jag mycket mer en snabb förlust än en utdragen. Då går sorge-/ilska-/acceptans-processen mycket snabbare. T.ex. när vi förlorade vår investering i en lägenhet i Turkiet, blev blåsta av en person i onoterade investeringar och så vidare. Då är det ofta ett fait accompli och “bara gilla läget” och gå vidare.

En uttdragen process som en börsnedgång över flera månader eller år suger musten ur en. För man fortsätter månadsspara, blir av med pengarna, in med nya, blir av med dem, in med nya, blir av med dem och man börjar ifråga sätta sitt eget förnuft. Man känner sig som idioten i rummet. Då krävs det mycket disciplin att fortsätta göra det man egentligen vet att man ska göra.

Typ, mycket hellre det här:

image

än det här…

image

6 gillningar

Vid ”riktiga krascher” blir det lätt andra stora problem i samhället.

Konkurser, arbetslöshet, prisfall på bostäder, problem i stadsfinanserna, ev stora prisförändringar på vissa varir/tjänster. Vilket i sin tur kan få stora följdeffekter.

Så utöver själva börschkraschen och psykologin omkring det så finns det mycket annat som oroar och upptar ens tankar då också.

Är själv född 1967 och minns mest oron kring ”allt det andra” om jag beskriver det så.

16 gillningar

Det är tufft. Tror det är värre när man har sparat/investerat en längre tid och så kommer kraschen och raderar ut 50% av kapitalet som man har kämpat att bygga upp under säg 10-20 år. Det kan gå snabbt som förra året eller lite långsammare men med kraftiga fall från och till.
I början kanske man är lite modig och tänker att nu kan man fynda, sedan fortsätter nedgången. Media målar upp mörkare och mörkare scenarion, alla experter har hört något, det går rykten och olika scenarion målas upp. Många rusar till utgången för att rädda det som går och den onda spiralen är igång. Man börjar tvivla på sig själv när inget verkar fungera logiskt, allt dras med i fallet. Ska jag sälja allt? ska jag sälja 50%? Varför går bolag X ner 15% på en dag, inget fundamentalt har hänt i bolaget. Tvivel infinner sig, känslorna kan ta över.

Min första krasch var IT-kraschen som suddade ut 90% av kapitalet. Efter det tog det några år innan jag återvände till börsen, men mer påläst och med en plan. Så när de andra krascherna kom och känslorna började ta över och jag började tvivla, tittade jag på planen och lät den styra. Kommer planen hålla vid framtida krascher? ingen aning.

Jag har iaf valt att sitta kvar i båten och rida ut stormen. Jag försöker lappa och säkra portföljen så att den ska klara en krasch så bra som möjligt men det finns säkert många andra som har lyckats bättre och har andra strategier.

Sen som Erik N nämner, det kommer andra saker som också gör en mer osäker, som arbetslöshet etc.

8 gillningar

Det jag tagit med mig från alla krascher jag upplevt genom åren är att ha en stop loss på allt. När Riksbanken satte räntan till 500% var jag precis på väg ut på arbetsmarknaden. Det gick sådär när alla jobb försvann över en natt. När dotcom-bubblan brast hade jag lyckligtvis inte många pengar på börsen så det sved inte. De efterföljande krascherna däremot var som att åka :rooster: :red_car: mot en :mountain:. 2008 var hemsk för min del då jag förutom kapital på börsen också precis köpt en bostadsrätt och skulle sätta igång försäljningen av den jag bodde i. Bostadspriserna då dök som en hök mot en mus på marken. Kraschen förra året var en lätt bris i relation till de tidigare krascherna. Till en början köpte jag guld och silver som gick upp, sen sålde jag det när också de började dippa. Satt bara kvar med en 60/40 blandfond under hela tiden. När börsen rasade som mest köpte jag diverse bear-certifikat på de marknader jag kunde få ett bra pris på för dagen. Sen när det vände upp igen gick jag tillbaka till fonder och stock picking.

Nu har jag skrivit upp alla stop loss-regler jag har för alla investeringar, så att jag med kort varsel kan läsa av signalerna och se om jag skall sälja eller behålla. Jag kommer inte följa med på det utdragna fallet mot -90% igen. Dessutom har jag diversifierat portföljen så den nu innehåller 15% guld och 20% räntor förutom fonder/aktier över hela världen.

3 gillningar

Precis så (förutom det där med 1967 :slight_smile: ).

När det är på allvar är annat viktigare. Jag började spara på allvar efter millenieskiftet så dotcom gick mig förbi annat än som nyheter i TV och bland kompisar som jobbade i branschen.

2008 “missade” jag också då jag precis cashat ut min största satsning dittills (dock väldigt modest) då jag gick in och låste i Kina under fem år. Min första riktiga erfarenhet av egna börsbeslut. Pengarna gick till att betala av delar av huslånet. Jag kunde inte tajmat det bättre.

Förra året var en vårbris som vände på en femöring och blev värsta rusningen, så den räknar jag inte. Därför säger jag som Jan:

Så var det ju förra året. Eftersom jag bollar med FIRE i tanken så vore ju en utdragen bearmarket efter en krasch riktigt sugigt om man lyckas pricka precis helt fel. Ni vet det klassiska - gå i pension 1929, samma dag som botten gick ur. Tre år senare har man max 15% kvar och enda glädjeämnet är att man slapp få sparken…

Trots min något negativa ådra hoppas jag på att föreställningarna om 30-årssvängningarna stämmer och då ska nog de goda åren ha skapat bra airbag i systemet.

Kort svar: Ingen riktig aning. :slight_smile:

2 gillningar

Ouch! Krascher! Flashbacks :pleading_face::cold_face::cold_sweat::nauseated_face::ghost::alien:

För det första är alla krascher olika. För att investerar kollektivet ska få panik så krävs något nytt, något som bokstavligt talat får många, även de väldigt garvade, att tänka ”oj oj oj detta har vi aldrig varit med om, nu kan det gå käpprätt det åt hel***e”

Min först ”medvetna” krasch var 1986 (wham bam ner upp à la Corona). Rätt ok att hantera med erfarenhet i ryggen. Det har inte den malande neråtgående effekten som @janbolmeson beskrev med andra grafen.

Därefter på rak arm har jag varit med om 1990-1991 (svenska bostadsbubblan med armageddon lika scenarios för Sverige), 1997-1998 (Asien/ryssland), 2000-2001 (IT/911), 2008 (finanskrisen) och 2020 (covid).

Det svåraste är att stå emot i en långdragen kris. Pengar du la in för en månad sen är borta och man ska lägga in nya pengar. Svårt! Det är nu det krävs kallhamrad logik! Typ ”Antigen repar sig världen igen och det är rätt att köpa. Om världen inte repar sig så spelar det ingen roll om jag köpte eller ej. Vi har helt andra problem dvs överlevnad.”
Kan man tänka så, då kan man klara sig genom långa kriser, även med verkliga/påhittade existentiella problem.

Det viktigaste är alltså att behålla sin logik vilket är svårt men inte omöjligt - samt att inte hela tiden tro att det står en ny kris runt nästa hörn, för då vågar man aldrig ligga kvar investerad. Att dra sig ur marknaden när ”alla” pratar om nästa säkra kris är ett recept för att aldrig hålla sig investerad. Detta är minst lika destruktivt som att förlora merparten av pengarna i en krasch.

Min devis är numera ”det är farligt att leva - och att investera - men alternativet är så mycket värre” :slight_smile:

8 gillningar

Jag tänker så här:

  • Jag har en långsiktig plan med mina investeringar; cirka 10-30+ år.
  • En kris eller krasch ändrar inte min övertygelse så länge det inte har med bolagens fundamenta att göra (japp, jag investerar i bolag, inte fonder)
  • Forskning har visat att de allra flesta av oss som säljer sedan inte köper in sig snabbt nog vid uppgång. Därför missar de “rekylen”. Den forskningen och statistiken gör mig trygg i att inte sälja för jag vet att jag inte är smart nog att pricka topp eller botten, bättre att stanna och fortsätta köpa på när jag tror det är bra läge.

Med allt detta sagt: det är inte roligt. Det är tufft som fan att se hur allt minskar i värde och hur en del personer och media skriker sälj!
Men oddsen är på vår sida historiskt om vi har is i magen och stannar och ökar. Det funkade för mig i 08 och även i covid-19.

1 gillning

Samma här. Jag har inte hittat något sätt som sänker min risk mer. Genom att ha ett sådant kapitalskydd vågar jag vara mer exponerad och offensiv i mina placeringar.

När ppm var ungt var jag smart och satsade på säkra kort men när jag hade tappat halva värdet lärde jag mig en läxa. Pengarna var små då så det blev en bra skola.

OK du och @Aether som använder stop loss; hur har det funkat för er att köpa in er igen? När känner ni att ni har nått botten och är redo att köpa in er igen? Hur lyckas ni prestera bättre än den etablerade forskningen att de flesta som säljer i nedgång inte har mod nog att köpa in sig igen i tid?

1 gillning

Jo absolut så är det.

Men för att använda en liknelse. Statistiskt sett är det sjukt osannolikt att man råkar ut för en flygkrasch. Alla tänker rationellt, det är säkert att flyga.

Tills man (som jag) sitter i ett plan som ska nödlanda och flygvärdinnorna delar ut gratis drinkar och godis även i ratclass, högröda i ansiktet med panik i ögonen under tiden vi tvingas cirkla för att dumpa bränsle.

Då flyger all logik ut genom fönstret om man inte kallhamrat inser att man har 80-90% sannolikhet att överleva även en våldsam krasch som pajjar planet.

Det är lite så jag menar. Logiken före det händer har man ofta svårt att använda i krisen. En del kan men långt ifrån alla :slight_smile:

5 gillningar

Min insikt/erfarenhet från en krasch är att stopp-loss är mer eller mindre värdelöst. Vid en snabb nedgång åker ju kursen rakt genom stopp-losserna.

Eller hur tänker ni? Har ni flera lager av stopp-loss?

2 gillningar

Numer använder jag mig av indikatorer och teknisk analys. Tänk inflationen i USA och Sverige, konjunkturbarometern här hemma för mina aktier och framförallt EMA (Exponential Moving Average) och SMA (Simple Moving Average). Efter att jag har sålt, kollar jag dagligen på mina köpsignaler som är olika beroende på vad det är för kapital och i vilken form jag vill ha det investerat. När jag kollar bakåt i tiden på aktier och fonder jag äger, har signalerna fungerat väl. Min förhoppning är att de är ungefär lika pricksäkra i framtiden också, så jag åtminstone har 70% chans att gå in i rätt tid.

För mig handlar det om att riskminimering och att inte förlora kapital. Det bästa alternativet, över en lång tidsperiod, är ju att sitta lugnt och se på när hela havet stormar. Jag har inte den lyxen, då jag kommer använda mina investeringar innan en sådan lång tidsperiod är över. På det stora hela skulle jag säga att jag missar avkastning över tid, men fördelen är att jag undviker de stora nedgångarna.

Jag startade en tråd igår utifrån en uppsats som modellerat och baktestat olika strategier. Där kan man läsa hur det går med en sådan här stop-loss utifrån indikatorer:

Det är en möjlighet att det går så snabbt att min automatiska stop loss inte lyckas få ett sälj på de aktier jag har. Fonder kan man inte ha det automagiskt, så där är det att vara snabb på hanen och sälja precis när ens stop loss triggas. På aktier har jag en automatisk glidande stop loss på 10% från dess högsta pris och en manuell utifrån ATR (Average True Indicator).

För fonder har jag två olika stop loss-checks: 1) % nedgång sedan toppen och 2) i relation till indikatorer/teknisk analys

Du är inne på en viktig del av upplevelsen av en krasch här: hur mycket som står på spel. Det är definitivt lättare att vara cool när det är inte rör sig om så stora summor, eller pengar man för stunden inte är beroende av. Tänk att tex vara i FIRE och det dippar 50% och sen håller sig på den nivån ett tag, det tror jag är rejält påfrestande. Även om man logiskt sett vet att modellen tål det.

2 gillningar

Du är inne på en viktig del av upplevelsen av en krasch här: hur mycket som står på spel.

Exakt. Jag har inte själv hunnit med särskilt många krascher, men en inte så vild gissning är ju att det kan göra ganska stor skillnad om man t.ex. bara riskerar förlora sina egna pengar eller om man också riskerar förlora familjens pengar. Personligen så har jag det i alla betydligt enklare att tänka rationellt när besluten bara gäller mig själv. Dyker lätt upp en hel del skam, skuld, och ångest när besluten även kan få stora konsekvenser för andra.

4 gillningar