Vi söker råd och ideer för hur man på olika vis kan välja att hantera privatekonomi i en samborelation specifikt kring bolån.
Förenklad situation.
Vi funderar åter på att köpa bostadsrätt.
För att skapa ett exempel.
Ena parten (Person A) har 500 000 att gå in med.
Andra (B) har 0 kr.
Priset kommer vara runt 3 500 000
A har bra lön. +60 000 per månad.
B har okej lön. +30 000 / mån.
A har barn sedan tidigare rellation. Bor hos oss halvtid.
Idag bor vi i hyresrätt och A betalar 2/3 av hyran. A tar också kostnader generellt för sina barn (tex matinköp med 2/3 som generell schablon).
Med enkelt resonemang att B inte ska betala för As barns kostnader, samt att A dessutom tjänar mer.
Nu står vi (åter) i begrepp att köpa bostadsrätt. (för att vi behöver ett rum till).
Hur skulle ni välja att hantera den ojämlika ekonomiska situationen?
Dels att A då har en insats. Dels amorteringar och räntor, samt andra löpande kostnader i relation till boende, och kanske allt annat?
B har ett skuldebrev på 250.000 till A…
Gemensam pott för räntor, amorteringar samt avgift… Båda lägger typ 10.000 var eller så pass mycke så de täcker dom kostnaderna…
Mat kostnaderna får delas typ 1/3 för B å 2/3 för A… A står för kostnaderna för barnet såsom kläder å aktiviteter å sånt…
Är behovet av större bostad relaterat till A:s barn?
Ser ni olika på hur kostnaderna ska fördelas?
Självklart ska A betala mer, men hur mycket mer är svårt att ha en uppfattning om utifrån de uppgifter vi känner till.
Lämnade medvetet aningen knapphändig information, för att inte begränsa och styra svar i viss riktning. Vi vill gärna höra olika exempel på hur folk där ute löser motsvarande situation.
Gissar att det finns allt från helt gemensam ekonomi till milimeter uppdelning. Men realistiska alternativ däremellan…
Person A ger person B ett privatlån som betalas av. Därefter kör ni på som vanligt med er ekonomi.
Det är väldigt dåligt med en makt balans när det kommer till stora köp som bostad. Vem står för underhåll? Hur blir det vid försäljning / separation m.m.?
Se till att ni äger lika stora delar av huset. Ni ska leva tillsammans i resten av era liv.
Det finns kulturer där två syskon, pojke och flic ka alltid per automatik ärver olika. Sonen får alltid 2/3 medan dottern alltid får 1/3.
Då betalas alla kapitalkostnader, insats lån och amorteringar inom äktenskapet (vi tänker oss utan barn för att förenkla resonemanget) enligt principen 2:1, medan driftskostnader och matkostnader betalas 50/50. Räntor existerar inte i dessa kulturer. Detta bara som ett litet bidrag till tankearbetet.
Om ni inte ska ha gemensam ekonomi så är det viktigt att ni köper på en lägre ekonomisk nivå som passar den som har lägst inkomst. Annars hamnar man i en situation där den ena kan både leva gott och spara medans den andra inte kan unna sig något och inte kan spara alls.
Äg 50/50 men skriv något mellan er för att hantera att ni lägger olika mycket i kontantinsats. Det gäller att ta hänsyn till att marknaden kan gå både upp och ner, att bara en tar risken osv. Nån annan här kanske har nåt bra förslag på hur detta avtal kan utformas. En idé är att slänga in 500 kr på en global indexfond och sen vid en eventuell försäljning i framtiden får ni ett hum om hur mycket de 500 000 kr hade varit värda då om de istället investerades.
Sen hur man ska fördela kostnaderna går ju att diskutera. Man kan betala procentuellt efter inkomst 2/3 eller i förhållande till att en försörjer 2 personer och den andra 1 vilket också blir 2/3.
Vi har valt att ha gemensam ekonomi från dag ett och har nu hängt ihop i snart 30 år. Men det vet man ju inte i förväg.
Så här gör vi som har ganska olika inkomster:
Ett gemensamt konto. Dit går alla inkomster, och därifrån betalas alla utgifter. Stora utgifter diskuteras förstås först. Sparandet sker i gemensamt ISK.
Enkelt, låg risk för bråk och tjafs, och vi tycker det blir rättvist.
(Vi är dock gifta och har gemensamma barn, men vi körde samma upplägg innan barn och bröllop, och kanske är det därför det blev barn och bröllop?)
Är i lite samma sits(utom barn). Vi kommer äga boendet 50-50. Min sambo går in med 150k och jag med 850k, dessa sätts som enskild egendom och löses vid ev separation. I övrigt så har vi gemensam ekonomi. Jag tjänar ca 250-300k mer per år men har bestämt mig att vi skall leva ihop.
Samtligt pengar i vardagen delas gemensamt. Vi för in allt på ett gemensamt konto där det gemensamma livet betalas. Sedan har båda 4k på egna konton att leka för. Från det gemensamma sätts även ett jämnt fördelat sparande av för pension.
Jag och min sambo vill dela på livet. Hade nån av oss haft barn så skulle dessa också vara en del av vårt gemensamma liv och våra gemensamma kostnader.
A kommer troligtvis att över er livslängd betala majoriteten av era amorteringar, underhåll, samt barnsparande samt sparande till pensionen. Frågan är alltså hur man kan skydda A så att A inte går stort negativt minus på en bodelning vid en potentiell separation. Det handlar också om att skydda relationen så att B inte kan frestas ekonomiskt att avsluta relationen.
Skriv ett skuldebrev på en tredjedel av kontantinsatsen. Ta med klausul om att skulden ska räknas som enskild egendom vid bodelning.
Skriv ett samboavtal om att 2/3 av bostaden ska tillfalla A vid bodelning. Ta även upp att pengarna från skuldebrevet ska räknas som enskild egendom.
Jag går igenom en infekterad bodelning just nu och hävdar att det är mycket värt att lägga pengar på att förebygga konflikter när man går in i relationen. Anlita jurist eller gärna advokat!
Jag skulle lätt kunna lägga 10 000 kr på att förebygga konflikter som rör 3 500 000 kr. Nu kommer det troligtvis inte kosta er 10 000 kr, det här fixar ni nog på 1-2 timmar. Ni kan även anlita två ombud, ett var för varje part för att bådas intressen ska representeras rättvist.
Vi har ett avtal där våra insatser kommer oss tillgodo vid försäljning av huset.
Tolkningen är att ev vinst eller förlust delas lika.
Dessutom finns ett fritidshus som ägs enbart av mig, där det finns ett separat avtal detta.
Men lånen är samlade som en gemensam skuld.
Problemet eller vinsten startar från början där det inte eller förekommer, ett avtal att luta sig mot.
Vi har tänkt ett varv och funderar på att lösa det hela som så här:
Vi köper en gemensam bostad för ex. 4 000 000
kontantinsatsen är då 600 000
Beroende på olika inkomster och olika besparing så har vi tänkt oss att en rättvis modell kan vara att person B betalar 1/3 av boendekostnaderna.
Därmed blir 200 000 respektive 400 000 kr våra olika insatser.
Då person B inte har insatts. Så ger A ett privat lån på 200 000 till B.
Efter köp skriver vi papper på att ägandet är 1/3 respektive 2/3. Samboavtal etc.
Alla kostnader, ränta och amortering kommer hanteras med 1/3 respektive 2/3. Framtida renoveringar hanteras med samma princip.
Dilemmat är väl då nedlagt arbete som kan komma bli mer av en 50/50 sak. Men det får vi väl resonera om efterhand.
Valet av modellen med 1/3 har till stor del att göra med att A har 2 barn som delvis är orsak till bostadsköp, och att det är rimligt att A tar 1/3 av kostnaderna relaterat till barnens behov.
Dvs de löpande kostnaderna för boende hanteras på samma vis.
Däremot kommande inköp av tex möbler, Kyl/ Frys eller ny TV hanteras sannolikt mer med 50/50 modell - eller med att man köper saker man vill ha och därmed äger dessa saker själv 100%.
Det är alltid bra att stanna upp och spendera lite extra tid vid tanken på vad som händer om ni separerar eller något annat oväntat händer. Kan B komma att vilja bo kvar och har hen då råd/möjlighet till det? Behöver B ha ett extra sparande för att över tid bygga en lite starkare ekonomisk situation? Bara exempelfrågor som inspel.
En sak som jag (A) tänker är att jag har ju då en betydligt högre inkomst, och med inspelet från Ekonomiakuten så blev det mer tydligt än tidigare att en aspekt i en relation är att livsstil så klart styrs till stor del av den med mer i inkomst.
I vårt fall är jag den lite mer sparsamma i vardagen, och den som håller igen; men samtidigt också den som kan slösa och spontanköpa en linnekostym för att jag känner för det en solig vårdag. För det ryms i min budget. Men inte i Bs på samma vis.
Vi behöver se till att vår ekonomi blir långsiktigt hållbar för oss båda! Genom bostadsköp och fördelning av kostnader enligt modell 1/3 & 2/3 borde det uppnås på sikt. B får ju på så vis tydligt del i ägande och “tvingas” till besparing genom amortering.
Men jag (A) får ännu mer tydligt än tidigare tänka på att B tjämnar betydligt mindre än A och kanske ett gemensamt konto för inköp (en buffert) ska upprättas och samtidigt också förenkla gemensamma vardagsköp med ett gemensamt kreditkort där vi sätter in pengar enligt samma modell.
Det blir viktigt att se till att vi båda har pengar över varje månad.