Hälsan är det absolut viktigaste! Maken fick prostatacancer i vintras endast 48 år gammal. Då får man verkligen en smäll på käften och funderar över livet. Nu är han opererad och livet börjar bli som vanligt igen men ändå inte.
Hoppas verkligen att vi får bli 80 år tillsammans och att vi har hälsa nog för en bra livskvalitet.
Måndag: museum och vinlunch
Tisdag: Promenad, kaffe, roman
Onsdag: Teater och skaldjur
Torsdag: Ärtsoppa med det gamla studentgänget
Fredag: Tennis, Bastu, Havsbad, Massage
Lördag: Allsvensk fotboll, hänga på räcket, mazarin i pausen
Söndag: Alla barn och barnbarn på söndagsmiddag. Sitta och skrocka i högsätet.
Frågan är om man lever?
Jag bor på landet och har av en viss anledning väldigt bra koll eller kontakt med drygt 120 hushåll och dess innevånare Det jag konstaterat genom de senaste 15 åren är att ytterst få gör mycket väsen av sig efter 75, aktiviteterna rasar snabbt av hälsoskäl, de över 85 går att räkna på fingrarna, de över 90 på en hand.
Planera längre än till 75 är det ytterst få som får nytta av.
Ungefär som nu men med gott om tid till jakt, golf och projekt runt hem och gård när man inte behöver jobba.
Ååå jag har så mycket tankar för den tiden☺️
Då ska jag vara en snygg rynkig tant med vitt långt hår ( kanske den enda som vägrar skönhetsoperation o botox, så rynkorna kanske blir en sevärdhet 
)
Jag ska stryka och ta väl hand om kläderna och sy om gammalt som blivit omodernt.
Jag ska bo i mitt älskade barndomshem och hyra ut en del så att jag kan bo gratis och få lite fickpengar.
Jag hoppas kunna vara ute och promenera, paddla, träna och cykla med mina bästa vänner för självklart ska de också bli pigga äldre!
Jag kommer fixa i trädgården, snickra och ha en kaffetermos beredd när någon plingar på.
Ett gästrum kommer alltid stå redo för när barn, barnbarn och vänner kommer förbi. Skulle barn o barnbarn bo i någon annan del av Sverige kommer jag sätta mej så ofta jag får på tåget för att åka dit och hjälpa till och finnas nära.
Om jag är pigg och andra mindre pigga vill jag hjälpa andra gamlingar.
Jag kommer vara aktiv och göra mycket saker som berikar livet men som inte kostar så mycket. Min tanke är att sluta jobba vid 58, så pensionen lär inte vara så stor;)
Pratade nyss med en granne vars mamma är 109 och för 3 år sedan slutade hon att baka och göra matlådor åt familjen
Av det jag sett, så minskar den mentala förmågan när man slutar arbeta. Det är en “utförsbacke” som går ner.
Jag gissar att det beror på att man inte använder hjärnan på det sätt man gjort tidigare.
Således skulle jag inte satsa alltför mycket pengar till när jag är väldigt gammal, ty då kan man inte njuta av dem så mycket som man skulle göra när man är yngre. Man ska dock ha pengar när man är gammal, men de betyder inte så mycket som när man är yngre och har hjärnan i behåll. (Det kan betyda att man ska ha mer pengar precis när man går i pension och mindre pengar när man blir äldre.)
Mina föräldrar är båda runt 80. Yngsta barnbarnet har fyllt ett år nyligen, Äldsta barnbarnet är 12.
De flesta av barnbarnen är 5-10 år. Jag uppfattar att de här mönstren till stor del är en klassfråga.
Jag uppfattar att de här mönstren mycket är en klassfråga. I vissa miljöer blir de flesta 80 år, i andra miljöer betydligt färre. I gruppen ”rika” är sannolikheten att bli 80 år relativt hög.
Det där med mental förmåga varierar mycket, både före och efter pensionen. Det jag noterat är att själva ”mentaliteten” förändras mycket när man går i pension. Man behöver ta ansvar för vissa saker själv mer. Om man då håller sig mentalt aktiv så blir ”förfallet” inte så påtagligt.
Jag vill bo i mitt hus i skogen och klara mig själv utan större hjälp. Städhjälp eller hjälp till tyngre trädgårdsarbete är OK.
Jag har ett hus i ett land i Medelhavet så jag vill kunna åka ditt under vintern även om någon måste rulla mig genom flygplatsen.
Vid den åldern tror jag att jag kommer känna mig färdig med all äventyrandet men ibland när jag är ute och vandrar möter jag folk i 70+ ålder så jag önskar bli en av dem.
Det är väl mer känt som en generationsfråga, även om det till viss del är en klassfråga. Klassfrågan brukar väl dock snarare handla om man skaffar barn runt 20 eller 30, inte 40.
Om man får köra lite intuitiv statistik så skulle jag säga att den vanligaste anledningen till att man skaffar första barnet runt 40 är att man hittat en partner sent. Det är mindre sannolikt att stabila par som blir ihop innan 30 väntar till 40 med att skaffa barn, oavsett klass.
Men visst, det är inte extremt att bli morförälder först vid närmare 80.
Så är det säkert men jag skulle själv tro att de flesta som skaffar barn sent hör till ”bättre samhällsklasser”. Man har gjort karriär, har ett ordnat liv och har råd med det antal IVF-behandlingar som behövs för att ”gå i mål”.
Krasst sett så är pengar sexiga och användbara för att höja ens sociala status. Att som man vara 50 år och träffa någon yngre att skaffa barn med är helt realistiskt, särskilt om man har det gott ställt. Personer med ”enklare jobb” och halvdana inkomster följer mer sällan det mönstret.
Delar också den lite pessimistiska synen att allt efter 80år med hyfsat frisk kroppk&knopp där pengar gör någon större skillnad ser jag som ren bonus. Det ”ideala händelserika” livet planerar jag nog får ske 60-75år ungefär.
Känner många både i släkten och utanför som blivit över 80år vissa över 95år. MEN det är väldigt få av de som varit vidare aktiva efter 80år och extremt få över 85år. Sen har jag också ganska många som trillade av pinnen före 75år eller började få demens eller andra intellektuell nedsättningar före 75år.
Men frisk & pigg så hoppas jag på resor, egna och med barn/barnbarn och att kunna vara delaktiga i deras liv.
Dessutom hoppas jag ha råd att äta gott och fortsätta njuta av/göra roliga saker som jag gör idag.
Sist men inte minst hoppas jag att jag fortfarande är nyfiken på upptäcka/prova nya saker! Oavsett om det gäller upplevelser, köpa ny bil, odla nya intressen eller resa.
Det stämmer säkert till viss del.
Men man behöver ju inte vänta till 40 för att ha ett rimligt ordnat liv.
Det vore ju för underbart! En robot som lagar mat och städar och gör annat tungt och tråkigt! Den kanske kan följa mig på promenad när jag börjar bli ostadig på fötterna.
En elmoppe ska jag definitivt ha.
En generell aspekt i den här tråden uppfattar jag är vad man har för erfarenheter av livslängd och ”förhållanden på äldre dagar” för den äldre generationen.
Nu får någon gärna rätta mig men jag tänker att man lite grovt kan dela in människor i tre kategorier:
Hur stora dessa grupper är kan man ha olika bild av men normalgruppen borde rimligen vara åtminstone 75-80%.
Vi har en situation idag där medellivslängden har ökat markant och fortsätter att öka. Det är främst i normalgruppen som den stora ökningen sker.
Dessutom har vi haft en betydande ”kollektiv klassresa”. I den äldre generationen var det en helt annan andel som hade fysiska, slitsamma jobb och som socioekonomiskt tillhörde arbetarklassen, med hela det ”paket av sämre beteenden” som hör samman med den klasstillhörigheten.
Om vi tänker oss en person i normalgruppen med föräldrar som dog när de var 65-75 år så borde de normalt idag ha en potential att leva betydligt längre än så. Att bli 85 eller 90 borde inte vara otänkbart alls. Mycket beror förstås på en kombination av livsstil och ”tålighet” (i genetisk mening). Vissa kan slarva och bli gamla ändå medan andra behöver vårda sin hälsa mer.
Två viktiga frågor borde alltså vara:
Kan man genom kloka val undvika att drabbas av samma sak som föräldrarna kan nog bara det i många fall förlänga livet rätt mycket.
Jag såg det också. Fint! Men jag gillar ändå tanken på ett enklare uppkörningstest vart femte år efter pensionen… 
Nja man får nog även ta med fler parametrar:
1 matematisk/förväntad livslängd
2 frisk i kropp&knopp vid en viss ålder
3 behov av pengar vid olika åldrar kopplat till det
Fokuserar man på ett men missar de andra kan det lätt leda tankarna fel tycker jag. Särskilt i de hör sammanhangen vi ofta tänker på och diskuterar här på RT.
Tror tyvärr många har en önskan/övertro (sannolikhetsmässigt) på bilden av friska, pigga 80+ som fortfarande lever livet, gör av med pengar.
Detta har direkt bäring på beslutet om uttagslängd för tjänstepension.