Min upplevelse är att det just nu skapar ännu mer “problem” för den som vill köpa villa första gången. Dessa par kan omöjligt köpa i stan och hamnar därför utanför i kringkommuner och mindre orter, då hamnar priserna även där på orimliga nivåer.
Mycket av detta handlar nog också om vad man har för bild om sig själv och sin inkomst. 2019 låg percentil 75 på 39100kr/mån brutto. Det innebär alltså i dagens läge att trots att du tjänar som top 25% i landet är du många gånger ändå fast i en hyresrätt eller bostadsrätt. För mig är det helt skevt.
Jag blir också provocerad av kommentarer här som mer eller mindre bara konstaterar att man “sparat för lite” om man inte kan köpa. Själv har jag alltid sparat en del sommarjobbspengar och sedan jag började jobba heltid ca 15-20% av lönen. Köpte första bostadsrätten först 2019 för först då hade jag handpenningen.
Hardu inte föräldrar som tidigt fattade vart marknaden var på väg och hjälpte till med kaptital eller pushade och insisterade på att köpa en skitlägenhet för billiga pengar i någon kass förort istället för att hyra studentlägenhet. Då är det inte lätt. Har i över 10år legat steget efter marknaden… Det är jag inte ensam om att känna i min generation. Är 32 år.
Det som jag också kan konstatera är att det bästa för min bostadskarriär hade såklart varit att inte plugga på högskolan utan bara börjat jobba, köpt en lägenhet och sålt dyrt efter några år. Hade gett några årsinkomst extra det…
Med nuvarande bostadsmarknad och spara i 3 år för den där miljonen så har ju huset för 6 miljoner ökat med 30-60% (10-20% årlig ökning verkar ju vara standard numera…). Helt plötsligt ska du inte ha en miljon för huset kostar numera 8-10 miljoner. Så nu behöver du 1,4 miljoner så då är de 4 år som du måste spara och då jävlar kostar ju huset 12 miljoner. Och tro fan vad som händer då, nu behöver du ju ytterligare 1 år.
Visst kan man tro att de är överdrift och att detta ska ta slut någon gång men så trodde jag också kring 2010 att någon gång måste ju detta sluta? Men så länge en stor massa rider på vågen så går de ju att fortsätta uppåt. De enda som blir straffade är ju våra barn och de som var dumma nog att inte köpa bostad för 10-20 år sedan.
Eftersom kontantinsatsen bara är 15% av beloppet så är det “bara” 150 000kr extra per år man behöver lägga in i kontantinsats per miljon dyrare bostad. Så om priserna ökar med en miljon om året så kommer man ändå ikapp om man sparar 25 000kr/mån = 300 000kr år
Jag är idag otroligt tacksam över min nuvarande bostadssituation. Men då har jag ingen ambition om att äga stor villa i dagsläget.
Det är helt klart för många som känner att dom ska kunna bo i Bromma, Vasastan (sthlm) eller Örgryte, Vasastan (gbg). Där har nog många en skev bild av sig själva och hur det ser ut idag.
Började bostadsresan för typ 18 år sen med lägenhet i märsta mellan Sthlm och uppsala för 295k. Inte för att jag ville bo i märsta utan för att man måste börja någonstans där man kan ha råd. Sålde efter några år med 130k i vinst och köpte lgh i traneberg vid vattnet med 95% belåning, som var möjligt då. Sålde efter några år med ca 800k vinst och köpte radhus norr om stan. Sålde efter några år med en vinst på ca 1,5 milj och köpte hus för 4 år sen i samma kommun för 5,5 milj. I nuläget är huset värderat till ca 8,5 milj och inga planer på att sälja.
Det enda mina föräldrar hjälpte mig med var att stå som medlånare på första lägenhetslånet.
Du måste börja någonstans och det kanske inte blir där du vill. Många tänker att de ska köpa drömboendet på drömplatsen direkt.
Problemet är internationellt så det är uppenbarligen svårt att finna en bra lösning. Märta Stenevi så nyligen i Aktuellt att regeringen utreder möjligheterna till skattefritt bosparande för unga. Något liknande finns tydligen redan i Tyskland. Det är ju bra men driver samtidigt priserna ännu mer. Fri hyreshöjning är inte heller lösningen i en bristsituation som nu utan leder istället till ökad segregation.
Allt fler blir frustrerade men hur ser lösningen ut?
Det enkla svaret är nog att folk har mer pengar än man tror.
Är själv 35 idag och bor i villa i sthlm, som köptes för ca 2 år sedan. Min resa har sett ut såhär:
-bodde hemma till 21.
-studentlägenhet till 26
-bodde utomlands i hyrd bostad till 29, och jobbade mycket under denna tid och kunde spara mycket. Träffade nuvarande fru.
-Flyttade hem till sthlm och köpte BR med tjejen, som också hade relativt mycket sparkapital med sig så behövde inte låna mycket.
-Sålde BR med en del vinst vid 33, och köpte nuvarande villa med ca. 50% belåning. Just nu är väl belåningsgraden ännu lägre efter senaste årets prisuppgång…
Ingen hjälp från föräldrar (förutom en bra uppväxt då).
Lösningen är mer lån och ökad skuldsättning. Tyvärr.
Kontantinsatsen är för övrigt inget krav idag. Det går att låna till den med. Så här skriver boupplysningen:
Exempel: Doris har ännu inte hunnit spara ihop till en kontantinsats men har ett fast arbete och en stabil ekonomisk grund att stå på. Lägenheten Doris vill köpa har ett marknadsvärde på 1 500 000 kronor vilket innebär att Doris långivare erbjuder ett bolån som täcker 85 % av marknadsvärdet = 1 275 000 kronor. För att finansiera kontantinsatsen har Doris lånat 225 000 kronor separat från bolånet.
Lösningen är superenkel, man bygger helt enkelt billiga hyresrätter där folk önskar bo.
Men den politiska viljan saknas eftersom de hellre prioriterar 50-talister som gillar att vara mångmiljonärer på papperet än unga som behöver bostäder.
Istället överlåter man det till ”marknaden” så att det byggs alldeles för dyrt och långsamt.
Hehe, min bror som är 25 och har fast jobb inom skogsindustrin, 200 000kr sparat fick bara låna 800 000kr när han frågade banken… Rent krasst kommer han aldrig kunna köpa något utan hjälp om han inte vill bo i en stuga i norrland.
Tyvärr väldigt sant speciellt när det gäller unga. Tar examen nu och medan jag tycker att jag har ett väldigt bra kapital på 250tkr för att vara 25 och ha studerat hela livet så har jag kursare som köper lägenhet tillsammans för 5 miljoner, vet att de varken jobbat mer eller levt mer sparsamt än jag så… man är väl lite avundsjuk
Det tycker jag inte du ska vara eftersom det är ett effektivt sätt att hindra barnen från att bygga upp sina egna ekonomiska muskler
Det är nästan en av de svåraste frågorna gällande ekonomi, hur man för vidare samma tänk som man själv vet är framgångsrikt. Att hjälpa barnen köpa lägenheter för fem mille under tiden de pluggar är iaf med listan över vad man inte bör göra.
Jag håller inte med dig Erik. All ekonomisk teori visar att en person kommer alltid jämföra sig med sin omgivning, inte någon form av statistiskt snitt.
Bor du i Rwanda och är 40% rikare än de personerna som bor i ditt kvarter, och runtomkring dig i vardagen, så kommer du iaf känna dig rätt så “rik”, lika rik som den personen som bor på Östermalm i en 40% dyrare lgh, och med 40% mer kapital och 40% mer lön än sina “peers”.
Så jag tycker inte du nödvändigtvis lär dina barn en läxa genom det du skriver.
Nu har jag väldigt små barn, men om jag hade haft en 20 åring idag som skall plugga i låt säga Uppsala i 5 år, och det kostar 2.5 miljoner att köpa en vettig lgh där, då tycker jag inte man gör henne en otjänst genom att möjliggöra detta. Mina barn kommer iaf jämföra sig med omgivningen de lever i, inte om de statistiskt får mycket eller inte. Denna 2.5 miljoners lgh kommer inte göra att mina barn känner att “skönt, nu behöver jag inte kämpa här i livet”. De lever iaf i en värld i Sthlm där en lgh för 2.5 miljoner är lika mycket som andra lägger på en av sina 10 bilar.
Vem har pratat om något slags ekonomiskt snitt? Inte jag iaf.
Det handlar inte om att lära någon ”en läxa”, utan att de måste lära sig bygga upp och kämpa för något på egen hand.
Jag hade också möjliggjort att de kunde plugga i Uppsala, under förutsättning att jag ansåg att det var en vettig utbildning, men det innebär inte att jag skulle hjälpt dem köpa en lägenhet för flera miljoner.
“måste lära sig bygga upp och kämpa för något” = lära dem en läxa…
Alternativet idag är att våra barn mellan 20-25 år får fortsätta bo hemma, jobba ett jobb där de på sin höjd får ut 20k per månad efter skatt, de får spara 10k av dessa varje månad och efter 5 år kan de då själva köpa den där lägenheten i Uppsala, och så är de färdigstuderade vid 30 istället.
Om jag har medlen till det så anser jag att det är mycket bättre att då kan plugga mellan 20-25 istället för mellan 25-30. Speciellt för tjejer som bör hinna jobba 5-10 år innan de skaffar barn.
SBAB har bakat in privatlån som del av kontantinsatsen. Samtidigt som Danske Bank totalvägrade jag när jag tog upp det som alternativ (även fast vi fortfarande skulle ha en bra skuldkvot).
Studentlägenhet? Du vet sån där hyresrätt som är ganska lätt att få om man inte ska bo i de närmast Campus…
Håller faktiskt med @Guldfeber här, det finns goda skäl till att unga vuxna får kämpa ekonomiskt själva. Personligen har jag inte kämpat speciellt mycket för att få lite. Men jag har varit extremt sparsam trots mycket rika föräldrar.
Jag har nu på bara på ett par år hunnit ikapp de pengar jag “fått” med egna sparpengar och skulle nog klassas som rik av mina vänner om de visste hur förmögen jag är.
Det finns ju en viss skillnad på att ex köpa en billig etta i ens eget namn de kan bo i och att köpa en trea som de “får” i den fina delen av stan, tänker jag. Jag har egentligen inte så mycket värdering i hur man väljer att göra, blir säkert bra ändå, men själv skulle jag definitivt hjälpa till med att fixa bostad när de studerar dock kanske de får nöja sig med en etta-tvåa som jag står på (så kan de köpa ut mig ifall de vill) i ett billigare område.
Också vill säga att jag har pluggat i Stockholm i sju år, inte fått nån hjälp från mina föräldrar att fixa boende eller övrigt ekonomiskt utöver kanske att de sponsrade ett sängköp och ändå aldrig behövt bo hemma. Så det går absolut att hitta boende under studierna utan föräldrars hjälp.
