Det är ingen nidbild, det är den logiska slutsatsen av argumentet. Om det är fel att man efter några miljoner intjänade kronor slutar jobba, då är det fel att inneha ett jobb där man under sin livstid intjänat samma mängd eller mindre.
Exempel 1: Kalle tjänar 50 000 månaden brutto och sparar stenhårt, får ihop 4 miljoner på börsen vid 45 års ålder och sedan slutar jobba.
Exempel 2: Johan stormtrivs som städare, och jobbar som detta hela livet, och tjänar under sin livstid ihop under 1.5 miljoner
(bruttolön på säg 22000 * (68-18) = 1 100 000.
Kalle har bidragit mycket mer i skatt under sina arbetsföra år än Johan, trots att Johan jobbar i 50 år och Kalle bara i 27 år. Hur är det då moraliskt tvivelaktigt att Kalle får ut samma mängd välfärd i form av sjukvård osv som Johan?
Givet hur det ser ut på arbetsmarknaden nu, eller har sett ut enligt ditt exempel, så är både Kalles och Johans jobb viktiga. Dvs att heltidsarbeta om man har förmåga anses vara normen enligt många, i alla fall under större delen av livet i arbetsför ålder.
Det finns inget stipulerat i “samhällskontraktet” om en viss summa man ska betala in i skatt, sen är man fullbetald och kan hoppa av och ändå åtnjuta fulla förmåner resten av livet. Därav blir det moraliskt tvivelaktigt om Kalle hoppar av vid 45 års ålder om han har arbetsförmåga kvar. Tanken är att man ska bidra efter fömåga och inom valt yrke/lön där arbetskraften behövs för samhällsbygget. Kalle slutar bidra vid 45, Johan bidrar ända fram till pension. Så ser jag på det i alla fall.
Jag tror det blir luddigt om man lägger politikernas ansvar på enskilda medborgare. Som medborgare har jag inga medel eller mandat att lösa problematiken “det går bara ihop om”. Det går liksom inte att vanliga Svenssons ska gissa att det kanske inte funkar om jag går vid 59, kanske om jag väntar till 60 räddar jag en till fattigpensionär? Vi (som inte har politisk mandat) kan inte lösa det problemet, vi har inte verktygen. Statens jobb är att se till att vi har frihet att välja, och att se till att ingen blir fattig.
Om man inte är kommunist så klart… men vi är inte riktigt där lyckligtvis.
Jag betalar skatt ändå - inkomstskatt på pensionsuttag, MOMS på allt kapital jag tar ut och konsumerar och kapitalskatter på kvarvarade kapital
Att jag lämnar ett jobb för någon annnan, sannolikt yngre, att ta, tjäna pengar och betala skatt. Dessutom en chans för en yngre att bygga upp sitt liv ekonomiskt. Detta gäller sålänge det inte är noll arbetslöshet. Jag startar ett dominospel där tillslut någon får chansen till ett jobb, även om det inte just är den personen som anställs efter mig så lämnar ju den personen en lucka, osv.
Jag tycker det är relativt tydligt om man följer vad våra politiker säger att alla som kan, också bör arbeta längre än den traditionella pensionsgränsen på 65 år för att dagens pensionärer skall ha tillräckligt med pengar i systemet.
Jag tycker själv inte att det är politikernas uppgift att trolla fram pengar och lösa pensions-problematiken utan deras uppgift är att räkna på det och komma fram till hur vi som medborgare bör agera och kommunicera detta. Vilket de gör i enlighet med vad jag skrev i första stycket.
Möjligtvis kan det finnas en alternativ lösning där om man väljer att inte jobba och att man då skänker bort eller avsäger sig en del av sin sparade pension. Då kompenserar man till viss del för att man inte arbetar så länge som möjligt och detta får man sedan själv lösa med att man istället får leva av sina privata besparingar och lämna mindre i arv till nästa generation. Men detta fungerar givetvis endast om man mer eller mindre är ekonomiskt oberoende.
Fast Johan har ju förmåga att ta ett mer välbetalt jobb och därmed bidra mer i skatt till välfärden, är det då inte moraliskt tvivelaktigt att han väljer att stanna kvar som städare bara för att han trivs med det, även fast vilken 19-åring som helst skulle kunna utföra det jobbet?
Kalle har bidragit mer i skatt till systemet, vilket betyder att fler kan få sjukvård och bra skola. Sen att han väljer att inte jobba mer efter 45, det spelar ingen roll för de skattemedel han redan bidragit med. Han har ju ändå bidragit med fler skattekronor än Johan, som av ren bekvämlighet inte väljer ett mer välbetalt jobb.
De allra flesta har möjlighet att välja ett mer välbetalt jobb, men väljer att inte göra det eftersom de trivs med sitt nuvarande, eller bara inte orkar ta tag i att starta en ny karriär, eller inte lever för att jobba.
De logiska slutsatserna av den initiala frågeställningen blir ohållbara om man löper vidare på samma spår.
Man behöver inte löpa vidare hur långt som helst “på samma spår”. En nyanserad debatt behövs, inte att man drar det till extremer.
Givet att det är tänkt att alla med arbetsförmåga ska bidra till det allmänna, och alltså hjälpa även de som är sjuka etc. och inte kan arbeta, fram till ungefär 65 eller vilken pensionsålder man nu har som nominell, ser du då inget som helst moraliskt problem med att man då säger att nej, nu hoppar jag av vid 35 för jag har tjänat in så mycket skatt att jag anser att jag har gjort mitt?
Det enda rätta tycker jag är att alla har en skyldighet att försörja sig själva, vilket även inkluderar sin egen del av de allmänna kostnaderna, inklusive att försörja dom som vill men inte kan jobba. Samt att man bör räkna detta i kronor, inte i arbetade timmar eller “jämförbart slit” eftersom det leder till en helt knasig debatt - t.ex. att man börjar ha synpunkter på vad andra människor ska ha för jobb eller göra på sin fritid (t.ex. jobba deltid).
Om det visar sig att någon som jobbar med hög lön i 20 år och sen gör en FIRE betalar mindre i total skatt under sitt liv än en genomsnittssvensk så tycker jag vi bör se över systemet, men så tror jag inte är fallet.
Varför ska man straffas för att man hittar ett smartare sätt att bidra? Patienten på sjukhuset struntar väl i om läkaren får betalt på grund av att något slitit 40h till en låg lön eller 20h till en hög lön?
Här finns det en bra idé! Istället för att sänka A-kassan eller sänka skatten på lön så kanske man borde skapa en “Arbetskraftutnyttjandemyndighet”.
Där kan vi t.ex. anställa löneförhandlingscoacher, livscoacher, etc, som gör spontanbesök ute i landet och ställer frågor så som: När var senaste gången du frågade din chef om en löneförhöjning? Är det inte dags att byta jobb? Vad kan du göra för att bidra med ännu mer skatt till samhället?
Det finns väl inget som hindrar dom som vill ha en sån tjänst att anlita en, men tro inte att staten kommer göra ett effektivt arbete om dom ska ge alla tillgång till varsin coach…
Hej, nej det förstår nog de flesta. Det är iofs inte så viktigt att alla medborgare förstår detta. De enda som måste förstå det är de som har mandat och ansvar att se till att det funkar. När vissa medborgare börjar känna ansvar för något som staten gör dåligt är det ett säkert tecken på dåligt politiskt ledarskap, eller avsaknad av det.
Men jag tror det finns vissa som tycker att frihet är fundamental, sen andra som tycker att den är förhandlingsbar.
Skrollar lite och funderar.
Varför är fokus på att alla ska maximera in och inte fråga sig om politiker kan hushålla bättre?
Behovet av skatt är ju ett spektrum som kan skilja sig rejält mellan min och max.
Med en bättre förd politik hade detta varit en ickefråga och frågeställningen borde snarare vara, vad ska individen göra för att maximera sig själv och i förlängningen sitt närsamhälle.
Om man som individ trivs och är nöjd gör jag antagandet att det sprider sig inom familjen och i det närmaste och en sådan påverkan är vad jag tror det största de allra flesta kan påverka rent konkret.
Detta förutsätter såklart att man är självförsörjande vilket självklart är en grundprincip, att medvetet fuska till sig bidrag är enligt mig att våldföra dig på systemet och i förlängningen de som bidrar…
Bha blir upprörd över allt slöseri som sker, tänk vilket fantastiskt samhälle Sverige kunde varit…
Varje slösad skattekrona är en stöld från folket sa en sosse en gång. Det va tider de
Det är inte ett smartare sätt att bidra, det är ett sätt att bidra mindre än vad man skulle kunna.
Om någon säg jobbar till 35 och har betalat en massa skatt så brukar detta då försvaras av dels att man betalat en massa skatt, dels att man då kommer att handla för pengarna man sparat och betala moms etc… Men, fortsätter man att jobba så betalar man ju BÅDE mer i skatt på tillkommande arbete OCH på det kapital man sen konsumerar på och som lär bli ännu större om man fortsätter att arbeta.
Dessutom kvarstår faktum:
Det finns inget av staten stipulerat belopp i skatt där en enskild medborgare kan anses vara fullbetald och har gjort sitt så att säga. Utan normen är att man fortsätter att bidra efter förmåga fram till ungefär normal pensionsålder, med det jobb och den lön man har.
Det finns så många dolda premisser i det här påståendet som jag skulle vilja packa upp.
“Med det jobb och lön man har” låter extremt statiskt, som att man blir tilldelad ett jobb och en lön och sen inte har något möjlighet att påverka. Så fungerar inte arbetsmarknaden eller samhällsekonomin. I slutändan är det pengar som ska in, inte arbetstimmar eller slit.
“Ungefär normal pensionsålder” är ingen norm utifrån ett rättvisteperspektiv, det är den ålder då de flesta har tjänat in tillräckligt med pengar för att kunna försörja sig själva utan att arbeta resten av livet. Pension är inget bidrag man får för att solidariskt ha utfört ett “livsverk”, det är pengar man tjänat ihop under sitt arbetsliv, dock på ett lite krystat sätt i Sveriges pensionssystem.
Det beror helt på hur man definerar frihet. Om jag bor på Mars och är helt självförsörjande, begränsar jag då friheten för en sjuk person på Jorden för att jag inte hjälper till och försörjer denna person som inte kan jobba? Vissa skulle kanske svara ja, andra skulle svara att det finns en gräns på ansvaret för det kollektiva samhället.
(kanske ett konstigt exempel, men jag vet inte om vi pratar frihet inom ett välfärdssamhälle som Sverige, eller frihet generellt)
Men är det inte svårt att föra denna argumentation och åsikt som du beskriver då de flesta av oss inte har en aning om vår stat, region och kommun slösar eller ej med vår inbetald skatt.
Min (kanske naiva) syn på detta är att samhället(inklusive stat, region och kommun) granskas av media och om det skulle visa sig att någon slösar så uppmärksammas detta via dem. Ex om man åker på lyx-resor och badar i champagne. I övrigt så måste mitt antagande vara att man sköter sig och gör sitt bästa med våra pengar som vi betalar in.
Är dessutom trots allt så att Sverige oftast placerar sig bra i listor över nationer med korruption(dvs vi har låg korruption) vilket jag tycker ger ett visst stöd i att stat, region och kommunerna inte är slösaktiga. Men i slutändan så vet man ju inte.
Media är väl en del av det hela skulle vissa hävda, varför exploderar “alternativ media” i sverige, finns inte alls samma typ av fenomen i andra länder.
Mycket av slöseriet hyllas i etablerad media.
Men som sagt det kanske beror lite på hur man ser det, vissa tycker det är slöseri med skatte pengar för tex
Medans andra tycker det är super att vi har 600 000 utomeuropeiska individer som inte är självförsörjande här och att skattebetalarna dessutom bidrar med konst och andra integrationsprojekt
