Ska erkänna att jag inte tänkt så mycket på detta så kanske snubblar jag nånstans…
Men om man har barn så måste utgångspunkten (oavsett äktenskap, samboavtal mm) för bägge parter vara att barnen ska ha ett bra liv och att pengarna (om det finns några) landar hos barnen förr eller senare.
Så, under förutsättning att man tänker långsiktigt på barnens välmående så spelar det ingen roll vem som betalar vad eller om man har olika syn på ekonomi. Prata om pengar och försök få en gemensam syn på saken men i slutändan blir det ändå som det blir.
Det man bör se upp med ifall skilsmässa kommer på tal är att inte slösa bort pengarna på att tjafsa om saken (t ex på advokatkostnader) mm. Jag förstår att det är svårt att tänka så rationellt när man blivit ovän med sin partner…
Men jag vill tro att min fru kommer sätta barnen först och därför spelar det inte så stor roll ifall hon eventuellt skulle “få ut” mer än mig på en skilsmässa.
På samma sätt tänker jag om mitt sparande. Min horisont är inte bara 5-10 år, utan snarare oändligt då jag tänker att det är något som kommer gå i arv… Med sparande, i detta fall, inkluderar jag även t ex bostad och annat som håller värde.
Rätt är det du och din sambo är överrens om. Ni borde prata mål på kort och lång sikt. När ni har samma mål är det lättare med strategi för att nå fram. Det som motiverar en själv är ofta inte det som motiverar ens partner.
Intressant tankegång och en rejäl omgång tankespjärn för mig.
Jag håller med om det du skriver om jämställdhet, jämlikhet och rättvisa. Det finns givetvis en massa aspekter på det som inte är ekonomiska.
Men ekonomisk jämlikheten i ett förhållande anser jag definitivt är EN del av jämlikheten i förhållandet. Därför får jag inte ihop resonemanget kring varför det skulle vara helt särkopplat från jämlikheten i förhållandet att en person är (som du själv skriver) ekonomiskt starkare.
Är inte det faktum att demokrati i en tvåsamhet alltid blir till mer eller mindre lögn över tid underskattat? Eftersom så fort man har minsta lilla olikhet i åsikter om det ena eller det andra så måste det finnas en härskare? Finns det ingen despot vid meningsskiljaktigheter så blir man tvungen att skilja sig vilket verkar dumt att komma på långt senare.
Dvs problem kan uppstå pga att man inte förhandlade om beslutsrätten i olika frågor innan man bildade familj. Jag vet att i många kulturer är det omfattande förhandlingar om såna saker (ofta mellan familjerna) innan man gifter sig. Dessutom bryter ofta förhandlingarna samman pga att man inser att man inte kan acceptera motpartens krav.
I grund och botten handlar jämlikhet om människors lika värde och att vi alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett kön, bakgrund, intressen, värderingar, etnicitet, övertygelse om att tomten existerar osv. Att partnern med högst inkomst ska betala en större andel av de gemensamma utgifterna har inte nödvändigtvis något som helst med detta att göra. Låt oss ta ett par exempel.
Låt oss säga att vi har ett par som gjort medvetna utbildningsval och valt olika yrkesinriktningar i sina liv. De båda har väldigt olika syn på vad som är viktigt för den enskilde i sitt yrkesliv och har fattat medvetna beslut där avvägningar gjorts. Den ena partnern vill helst av allt arbeta med något som hen tycker är roligt och som ligger i linje med hens intressen. För hen är det mycket viktigare med en lugn och stillsam tillvaro framför materiella ting och hög lön. För att konkretisera exemplet - låt oss säga att denna person valt att bli yogalärare. Yogaläraren har accepterat en lägre inkomst för att få möjligheten att arbeta med det som hen brinner för.
Låt oss nu titta på den andre partnern. Hen anser att pengar och hög inkomst är det allra viktigaste vid valet av yrke, även om det innebär längre arbetsdagar, en mer stressfylld vardag, högre krav och mer ansvar. Hen väljer hellre en hög lön framför att få jobba med något som ligger mer i linje med hens intressen. Låt oss återigen, för att konkretisera exemplet, säga att denna person valt att studera företagsekonomi på Handelshögskolan och därefter hoppat in som managementkonsult med 60-80-timmarsveckor.
Exemplet ovan är förstås något extremt och stereotypt, men det belyser ändå problematiken i att hävda att det vore mer jämlikt att managementkonsulten skulle behöva ge ett ekonomiskt bidrag till yogaläraren varje månad. Yogaläraren får då både äta kakan och ha den kvar - högre lön (om än indirekt) och arbeta med det som ligger i linje men hens intressen. Vad är det jämlika i detta?
Låt oss ta ytterligare ett exempel.
Låt oss istället säga att båda parter valt managementkonsultinrikntingen. Partner A tjänar dock endast hälften så mycket som Partner B. De kommer dock från väldigt olika familjeförhållanden. Partner A kommer från en välställd familj och kommer i framtiden få ett arv på 20 mkr. Partner B kommer från betydligt fattigare förhållanden och kommer på sin höjd ärva ett par hundratusen kronor vid föräldrarnas bortgång.
Är det jämlikt att Partner B ska betala en större del av de gemensamma utgifterna bara för att hen har en högre inkomst av tjänst?
Det jag vill komma till är att denna typ av argumentation - att den med högst inkomst bör stå för en större andel av de gemensamma utgifterna - är på tok för förenklad. Jämlikhet är inte samma sak som att alla ska ha exakt lika av allt alltid. Det kan, precis som i ovan exempel, vara ett uttryck för precis det motsatta.
Bra och belysande exempel. Jag tror jag förstår hur du menar. Och håller med i grova drag.
Min poäng var inte att det är en naturlag att den som tjänar mest betalar mest. Det finns, precis som du skriver, flera fall där det till och med kan vara ojämlikt ex om en person har höga inkomster medan den andra har stora tillgångar.
Min poäng var att en obalans mellan två partners ekonomiska “styrka” bidrar till mindre handlingsfrihet för den ekonomiskt svagare parten och då har denne inte längre samma “möjligheter” vilket du också belyser som ett kriterium för jämlikhet. Det gäller även andra relationer än kärleks och vänskaps relationer.
Jag upplever det som en tankevurpa att flytta sig i tid fram och tillbaka och prata om historiska val. Jämlikhet och samma möjligheter är något som mäts/utvärderas här och nu. Är vi jämbördiga i en situation eller inte. Det går givetvis även att prognostisera framåt.
Exempel
Det kanske är rättvist att jag är en “svagare” golfspelare än någon som har spelat det i 20 år för att denne har “valt” att lägga sin fritid på det men vi har inte samma möjligheter idag att gå en runda med lägst antal slag. Förhållandet mellan oss är alltså inte jämlikt när det kommer till golf. Därför finns ett handikap system där den spelaren med större möjligheter får ge bort slag till den med sämre möjligheter.
Varför många tenderar att hamna i diskussioner om just inkomster och inte hela den ekonomiska situationen kan nog bero på att man antingen missar det, att det inte finns någon större tillgångsmassa att ta hänsyntil eller att tillgångarna är jämt fördelade men det är förstås bara en spekulation.
Jag förstår hur du tänker, men samtidigt tycker jag resonemanget är problematiskt. Vad innebär då minskad handlingsfrihet egentligen? Ta bara trådstartaren som exempel. Att inte dela jämt på utgifterna i detta fall begränsar sambons handlingsfrihet i form av att hon inte kan spendera lika mycket pengar på hämtmat, kläder och andra icke-essentiella utgifter. Han bör därmed stå för en större andel av utgifterna för att hennes handlingsfrihet inte ska begränsas. Låt oss applicera samma resonemang på mig själv. Jag hade under många år ett stort och nördigt intresse för klockor (en dyr hobby). Min sambo och jag har i stort sett likvärdiga inkomster. Om vi delar lika på hushållets utgifter begränsas min handlingsfrihet och möjlighet att förverkliga mitt klockintresse avsevärt. Min sambo har däremot inga som helst dyra intressen, vilket innebär att hon skulle kunna leva ett fullgott liv i linje med hennes önskningar och intressen till en avsevärt lägre kostnad än jag själv. Är det då jämlikt att hon borde betala en större andel av hushållets gemensamma utgifter för att jag ska ha samma möjlighet att förverkliga mina egna intressen i samma utsträckning som hon själv?
Här måste jag ändå medge att jag inte alls håller med. Det får väldigt knepiga konsekvenser om vi bara tittar på här och nu för att avgöra om omständigheter är jämlika eller ej. Då hamnar vi återigen i en situation där alla ska ha exakt lika alltid oavsett omständigheter. Det spelar då inte längre någon roll om en person anstränger sig överhuvudtaget. Handlingsfriheten för en driven individ kommer i regel successivt öka med tiden som ett resultat av ansträngning med den ofrånkomliga konsekvensen att även gapet i handlingsfrihet jämfört med soffliggaren ökar med tiden. Detta trots att de båda haft precis samma möjligheter och rättigheter i ursprungsläget. Är det verkligen rimligt att bortse från detta och bara titta på här och nu? Om den drivna personen och soffliggaren ingår en relation och bestämmer sig för att flytta ihop, borde då soffliggaren få ett ekonomiskt bidrag av den drivna partnern? Är det jämlikt?
Finns redan kloka åsikter i tråden, men jag tror att det viktigaste är att ha en pågående konversation om ekonomin och vara öppen för att man helt enkelt har olika åsikter, prioriteringar och värderingar och att ens egna nödvändigtvis inte är det “enda rätta”. Utefter vad man kommit fram till får man bestämma hur ekonomin ska fördelas, vilken av alla olika varianter som finns är nog högst individuellt.
Jag tjänar mer än min sambo. Jag är den som helst vill bo i hus, så därför känns det rimligt för mig att vi kör en procentuell fördelning på våra gemensamma levnadskostnader. Dvs jag betalar mer absolut sett. Resten får man göra som man vill med. Jag tycker det är enklare, för då behöver jag aldrig “störa” mig på om han gör av med sina pengar på vad jag själv skulle tycka var onödigt, och han behöver inte ha dåligt samvete för att använda “mina” pengar till sånt. För det är inte enkelt att vara den som tjänar minst heller, blir lätt en maktobalans och den vill ingen av oss ha. På den tiden när vi bodde billigare har jag dock för mig att vi delade mer lika.
Sen visst, nu när det blivit ekonomiskt tightare för alla så blir det fler diskussioner än innan, men tror ändå nyckeln är att prata istället för att gå och störa sig. Som exempel - min sambo fick erbjudande om en ny tjänst med högre lön, vilket irriterade mig lite först att han inte tog. Han förklarade att han inte var säker på om han skulle trivas bättre. I slutändan insåg jag att jag blir rikare själsligt om jag har en glad sambo, och det måste få väga tyngre än vad som står på bankkontot (underförstått att det inte lyser rött då )
Ja det kan man diskutera. Men jag kan tycka att ditt klockintresse är ett val likväl som yogainstruktörens yrkesval i ditt tidigare exempel där du tyckte att det var rimligt att hen fick mindre pengar att röra sig med pga ett val av yrke. Är klockor ditt enda intresse i livet eller finns det månne andra billigare sätt att förverkliga dig själv? (retas lite så ta det inte som en spydighet.)
Här upplever jag att du blandar ihop jämlikhet vs rimlighet och rättvisa. Det är inte samma sak. Allt kan per definition inte vara jämlikt hela tiden. Jämlikhet är något man kan eftersträva men det går inte att uppnå i någon absolut mätbar bemärkelse.
En ojämlikhet kan rättvis eller orättvis rimlig eller orimlig. Det var precis det jag försökte visa med golfexemplet. Det är rimligt och rättvist att jag som aldrig spelat golf är svagare inom området golf än någon som spelat i 20 år. Det påverkar inte det objektiva faktumet att vi inte är jämlika här och nu.
Ska jag ta ett exempel från min egen parrelation så har vi en mycket ojämlik fördelning av hushållets sysslor. Vi har ändå kommit överens om att det är rimligt eftersom vi pratar om det. Jag hatar exempelvis att lägga upp mat i matlådor och byter gärna det mot något mer tidskrävande men som ändå tar mindre energi för mig. Ex ta resten av undanstöket i köket, damsuga osv. Båda är nöjda med denna ojämna fördelning.
Sist men inte minst tror jag att våra olika ståndpunkter beror på att vi inte har samma problembeskrivning. Antar att du har hört senaste podavsnitten med Jonathan? Vi kanske ska lämna det där eftersom vi är lite väl OT från TS initiala fråga.
Fortsätter gärna diskussionen i DM om du känner att det är intressant.
Tänker att det är stor skillnad på att ha olika typ av ekonomier vs att ha olika syn på ekonomi.
I tidigare relation hade jag och mitt ex en överenskommelse om att han skulle bli en jättebra house husband om jag drog in storkovan. Tänker att det inte nödvändigtvis behöver vara jämlikt för att bli bra, så länge det finns omsorg och lyhördhet för vad varje part behöver.
Nu har jag och min sambo turen att vi har både i princip samma lön och samma syn på ekonomi. Men jag tycker inte att det hade känts rättvist eller bra att behöva betala mer för att jag tjänar mer. Jag är nog lite mer individualistiskt lagd men hade nog blivit frustrerad om min partner förväntade sig det…
Enda undantaget är om man skaffar barn och den ena parten är hemma och tar större lass och att det är ett gemensamt beslut.
Jag och min man har en Google Sheet med information om hushållsutgifter och någon form av egenskapad automatisk beräkningen för att beräkna hur mycket varje person behöver bidra för att täcka utgifterna. Eftersom min inkomst ändras varje månad (studier och deltidsarbete) varierar också min andel av betalningen under de flesta månaderna. Om jag en månad lyckas tjäna lika mycket som honom kommer beräkningen att visa att vi betalar 50:50, men om jag tjänar mindre än honom kommer beräkningen i Google Sheet att visa en lägre andel bidrag. Sen kan vi göra vad vi vill med resten av egen inkomst efter vi bidrar med utgifterna
Gammal tråd, men alltid ett aktullet ämne.
7k kan vara jättemycket skillnad eller så kan det vara en liten skillnad beroende på vad man tjänar.
18000 rent och 25000 eller 35 och 42 är två skilda världar.
Om man vill ha splittad ekonomi så får man iså fall se till att man lever efter vad den som tjänar mindre har råd med.
När vi köpte hus så var våran inkomst helt olika och när vi hittade ett hus vi tyckte om och det kanske var lite dyrt för ena partnern så blev det att antingen står den andre för större del av omkostnaderna eller så hittar vi något billigare.
är det verkligen att hon avskyr att laga mat eller är det att hon gillar den maten? För är det att hon avskyr att laga mat så är det inget som hindrar att du lagar maten. gör storkok så har ni matlådor.
Går hon ner i lön behöver ni såklart justera erat gemensamma liv så ni har utgifter som matchar hennes/eran ekonomi.
Vi är sambos med ett barn. Min lön är min lön, hennes lön är hennes lön. Jag tjänar bara 2 k mer i fastlön än henne (jag har bonus också). Vi betalar båda in till ett gemensamt konto, där alla våra gemensamma utgifter dras. Budgeten finns i ett excel-dokument där varje utgift är uppskattad. När jag bilpendlade till jobbet så betalade jag större del av kostnaden “bränsle”. Jag betalar 60% av min och hennes matbudget i med att jag äter mer. Vårt barns utgifter delas lika mellan mig och henne. Vi delar på hennes kostnader för komplikationer efter förlossningen i med att det inte är hennes fel att hon behöver fortsatt vård.
Vi var tydliga med varandra att det var enklast om vi gick in med lika mycket i kontantinsats i huset och att bolånet ska vara fördelade 50 50. På så sätt är vi inte skyldiga varandra pengar och vår största tillgång (huset) kan vi då dela 50 50.
Föräldradagarna är fördelade 50 50 och vill man vara ledig mer än så, så får den föräldern bekosta inkomstförlusten själv (vi har båda gott obetalda första året för att passa på när SGIn är skyddad så det är inte bara kvinnan i förhållandet som tar hand om vårt barn). Skulle vårt barn bli sjukt och behöver att en av oss stannar hemma, så kommer givetvis den andra föräldern att kompensera och ta mer av de gemensamma utgifterna.
Jag tycker att detta upplägg är rättvist och det driver en att söka bättre jobb eftersom det har drivit mig till att byta arbete och få bättre lön (hon tjänade mer än mig tidigare) istället för att hon skulle dela med sig av det hon tjänade.
Låter rättvist i ditt förhållande.
Själv söker jag jobb jag ska trivas med, har gått ner i lön och upp igen när jag har testat annat jobb. Det viktigaste för mig är att man trivs på jobbet.
)
(retas lite så ta det inte som en spydighet.)
