Är du säker på att han inte, som jag, lätt likställer Malmö med shopping på Emporia?
Jag är ihop med en som avskyr tråkigt ekonomiprat och älskar både Malmö och Emporia, men vi gillar andra saker hos varandra. Det verkar vara här många dejtingappar och seriedejtare missar saker. Det finns ju tonvis med grejer man inte måste göra ihop, så länge det finns tonvis med grejer man vill göra ihop.
Bara för att det står “gillar långa sköna promenader i skogen” innebär inte det att man måste göra det själv, att man måste med varje gång, att det inte kan innebära promenader på andra ställen istället osv.
Jag tror inte på någon coachning inriktad på dejting. Att ha en kompis att diskutera med är bra men någon sorts coach som man betalar för tror jag inte på alls. Ärlighet är viktigt här. Man behöver kunna prata om t.ex. potensproblem och övervikt på ett öppet sätt. Det är inte alla män som har vänner som man kan ta sådana samtal med.
Jag gjorde mängder med försök med olika typer av annonser under de år jag höll på. De jag fick positiv feedback på var främst sådana som inte var så utstuderade utan bara hopskrivna snabbt.
Jag provade olika betalvarianter under perioder. Det var tydligt att det fanns en stor grupp som helt avstod från gratisalternativ och enbart använde betaltjänster. Utgångspunkten är att betalandet blir ett sätt att sortera bort oseriösa personer och i någon mån stämmer det. Det finns många som har konton upplagda som en “kul grej” snarare än för att man målmedvetet vill träffa någon ganska snart eller alls träffas IRL.
Något som blev tydligt med betalvarianterna var att antalet intressanta personer med betalabonnemang vid en viss tidpunkt var begränsat. Efter en månad hade jag ofta betat av alla. Det fanns förstås många annonser uppe men många av de personerna hade inte aktiva abonnemang och kunde därför inte se eventuella brev som jag skickat till dem. Över tid ändrades förstås läget så att öppna abonnemang en period någon gång per halvår kan vara en fungerande strategi.
I slutet av min långa dejtingperiod började jag aktivt dejta personer med utländsk bakgrund. Det gav ett enormt lyft. Nu var det kopplat till Östeuropa där jag har språkkunskaper och stort “nördintresse”. Jag märkte dock att mina aktier stod väsentligt högre i kurs hos de tjejerna än vanliga svenska tjejer. Vi pratar nu om personer som var permanent boende i Sverige så det handlade inte om att de ville ha min hjälp att flytta till Sverige. Jag gjorde också ett försök att hitta dejter utomlands men det gick väsentligt sämre. Jag tror idag att en central parameter var ålder.
I det land där jag dejtade är det normala att gifta sig ganska ungt. Det gjorde att de jag dejtade i praktiken var personer som blivit bortvalda på den lokala äktenskapsmarknaden. De var snälla och så men kändes inte så intressanta.
En annan viktig parameter är barn och tidigare förhållanden/äktenskap. När jag började dejta letade jag efter någon som var “ung och söt”. Det kan jag så här i efterhand se var en dålig strategi. När man själv har vissa svårigheter att träffa någon (av olika skäl) så är det en väldigt bra strategi att träffa någon som kanske är frånskild och har lite mer erfarenhet. Många som är unga har väldigt romantiska drömmar och högt ställda krav på just allting i livet. När man gått på en mina eller två är man mer realistisk och har också bättre självkännedom. Man är helt enkelt mycket mer kompetent när det gäller att ha förhållanden och stå ut med en partner som är lite småkonstig på olika sätt. Det är en bra egenskap.
En bra grej när det gäller dejtande är att inte bry sig om vad det kostar. Jag menar nu både gällande betalsajter och själva dejterna. Det här var en insikt jag själv kom fram till under resans gång.
Jag menar nu att det bör vara en självklarhet för dig som man att acceptera att avsluta promenaden med ett besök på ett bättre café eller restaurang och ta notan utan att blinka. När jag var ny i dejtandet var jag mer för delade notor och att försöka hålla nere kostnaderna. I praktiken är just det här att vara generös och inte bry sig om vad saker kostar en väldigt viktig signal när det gäller att framstå som en vettig person att leva med. Sedan behöver det ju inte gå över i slösaktighet utan det handlar just om att bjuda på saker är en central parameter för att komma framåt i dejtande.
En variant jag själv provade vid några tillfällen var att köpa så kallade deals och att styra dejterna geografiskt så att det blev logiskt att avsluta på en viss restaurang och där ta fram en lapp som gav en trerätters med välkomstdrink. Det var lite olika hur de här dealsen var utformade och det gjorde också att utfallet blev olika. Det kan alltså finnas en poäng att studera menyn lite på en viss restaurang innan man gör så här. Förutsatt att man valt deal med viss omsorg tyckte jag ändå att det blev bra.
En fördel med den här modellen var att det gav en totalkostnad i förväg. Att sitta på en restaurang och acceptera alla möjliga förrätter och drinkar kan lätt dra iväg. Att köpa ett färdigt paket där en rad saker ingår gjorde att det absolut inte kändes snålt och att jag samtidigt kunde begränsa totalkostnaden till kanske 300-500 kr eller något sådant.
Nej, jag tror att han likställde Malmö med invandring, skjutningar etc. Och därför kunde vi inte åka dit en endaste gång av ren princip.
Det enda vi till slut kunde enas om att var en bra idé att göra tillsammans var att åka och handla billig mat. Det fanns helt enkelt inte saker vi hann eller ville göra ihop.
Ja, vad som egentligen menas med intressena folk radar upp i dejtingappar varierar. En del vill promenera jättemycket och man måste följa med varje gång. Andra gillar det men det har inte så stor betydelse egentligen. Några skriver det bara för att det låter bra. Det blir ju tydligare om någon skriver “söker någon att gå långa promenader med”.
Jag gjorde en snabb sökning som du föreslog på den där ”Bill Gates”. Hans största intresse verkar vara att ge bort miljarder till välgörande ändamål vilket borde vara mkt tilltalande för de flesta kvinnor och bra för mänskligheten också, men ändå är han singel. Just sayin’…
Kärlek är inte alltid så lätt som man tror. Tyvärr är nog mkt slump. Hade själv en lång singelperiod som ung (upp till ca 35) trots att jag nog var ett riktigt kap då (vältränad, mkt aktiv inom extremsport, läkare, mkt bra ekonomi), men var inte riktigt mogen som människa och träffade aldrig den rätta. Idag är jag en trist knubbis som nördar ner mig i forum som detta och tycker aldrig att jag har nog med pengar i slutet på månaden, men är ändå lyckligt gift sedan många år. Go figure!
Som ngn lärde ut på en MBA jag gjorde - det är inte vad man har som definierar en, utan vad man gör. Den dejt som är omtänksam och lyssnar intresserat upplevs ofta som mkt intressantare än den som bara pratar om sina pengar, sin höga utbildning eller sin fallskärmshoppning, tex.
Sen tror jag man idag kan slå slumpfaktorn genom att ”köpa många lotter”. Jag hade en väninna som gick ”all in” och bokade in dates både till lunch, fika och middag via olika betalsajter. Hon träffade en partner som var perfekt för henne inom 6 månader, efter att plöjt igenom en bibba kandidater. (Några gånger avslutades dejten redan i kön in till fiket då båda parter insåg direkt att detta inte kändes intressant efter att bara växlat några ord.)
Tog en stund att få rätt på denna meningen eftersom jag läste “kön” som i “könsorgan” och trodde “kön in” var nåt väldigt grovt vis att påstå att dejten slutade i att ligga.
I övrigt tror jag det där med mognaden är en viktig poäng. Min erfarenhet av extremsportande höginkomsttagare är att de kan vara väldigt fascinerade av sina egna prestationer, eller åtminstone tro att det är det de ska berätta om för att sälja in sig själva. Att vända blicken mot den andra är alltid effektivt om man vill bygga en samvaro, inte bara en självmarknadsföring
Här kan man applicera liknelsen med sportbilen. Den som kör tror hen är kung som alla avgudar, men den som ser bilen tänker bara: En sån skulle jag vilja köra. Dvs, ingen orkar lyssna på en självupptagen miljonär, men de skulle inte banga att ha det livet själv.
(Själv har jag alltid tyckt träningsfanatiker är lite obehagliga… )
Min bild är att vissa personer är socialt flexibla och har relativt lätt att träffa någon. Att se bra ut kan underlätta något men just att vara bra på att hantera relationer gör mycket. En sådan person kan sannolikt få till det genom att bara maximera kvantiteten dejter.
Den som är mer socialt hämmad, har sämre social status i något avseende etc. har sannolikt mer behov av en genomtänkt strategi. Att bara gå på många dejter riskerar att göra att man känner sig nedtryckt och värdelös när man blir dissad gång på gång. Det kan givetvis lösa sig för de flesta men jag tror inte att maximering av antalet dejter är en väg som funkar för alla.
Det här med att “värdera sig själv” bygger för min del på erfarenheter av att nätdejta under alldeles för lång tid. När man träffas på mer traditionellt sätt funkar det inte lika lätt. Med internetdejting blir inramningen lätt ganska oromantisk och krass. Man har en fix idé om vem man vill träffa och gör sökningar baserad på den. Någon annan har gjort likadant och sedan sitter man på ett café och försöker reda ut om den andra personen liknar den påhittade schablonbilden tillräckligt mycket för att vara intressant.
Min erfarenhet av nätdejting är från tiden före Tinder och det kanske delvis fungerar annorlund idag men jag uppfattar rent allmänt att det finns en ganska krass oromantisk verklighet bakom allt fluff som omger “relationsmarknaden”.
När man träffar någon på traditionellt sätt är det ofta typ vänners vänner. Det är då ofta någon som man kan utgå från kommer från en viss bakgrund, har en viss typ av yrke, en viss typ av livsstil etc. Det behöver ju inte automatiskt klicka men väldigt många frågor är redan utlösta och det här med “värdering” framstår i det läget som något kalkylerande och otrevligt.
När man som jag sysslade med nätdejting blev det här med värdering först av andra och sedan av sig själv något närmast industriellt. Det är inte sunt att hålla på med nätdejting i den omfattning som jag själv gjorde. Någon skulle nog kunnat kalla det för ett missbruk. Det var i sin tur kopplat till att jag var missnöjd med andra saker i livet och det gjorde i sin tur nätdejtandet svårare.
Jag tror att kompisar som man känner väl är de bästa “värderarna”. Samtidigt finns det en risk att de, precis som man själv, är hemmablinda. Att man är juste och rolig som kompis behöver inte nödvändigtvis betyda att man har ett högt värde på dejtingmarknaden. Det är inte heller alla som det är så lätt att prata om negativa och jobbiga saker med. Man vill gärna bara säga snälla saker och det blir ju helt fel.
Såg precis en formulering jag gillade och ville dela med mig av, typ “(först något om jobbet) men drömmer om att kunna sakta ned så småningom och ha mer tid till (ens intressen)”.
Kändes ju inte helt rätt att ge sig ut o leta nya bekantskaper i pandemitider. Eller åka till ett köpcentra . Var kanske överdrivet försiktig, men ville inte bli sjuk. Men efter att ha missunnat mig detta under 2 år blev jag sjuk i Covid i alla fall . Så här sitter jag ensam med post Covid och en kass aktieportfölj. Skulle allt dejtat ändå .
Det intressanta med nörderi är ju den energi och intresse man kan uppbåda för en speciell sak. Alla människor har inte den förmågan. Om man som man har den förmågan och kan lägga energin/intresset på en specifik kvinna istället för en specifik sak/grej borde väl kvinnan känna sig sedd, älskad och uppskattad och i förlängningen känna sig tillfreds och lycklig?
Som jag ser det finns det en fundamental skillnad mellan människor och “saker”. Man kan bygga märklintåg från vardagsrummet till toaletten och köket och uppleva det som stimulerande. Att på motsvarande sätt försöka uppvakta någon med blommor, guldringar och speciella presenter skulle nog av det flesta uppfattas som påträngande och “skumt”. Att ha med människor att göra förutsätter en lyhördhet som många renodlat nördiga människor har brist på. Just den bristen är sannolikt en stor del av förklaringen till nördigheten. När man inte förstår eller förstås av andra blir ju bygget av egenpåhittade system och strukturer en sorts utväg för att ändå finna mening i tillvaron.
Ett annat eget exempel gäller nationaliteter och olika “särdrag”. I Sovjetunionen var sorterandet av människor i nationaliteter en central grej. Sannolikt kan människor som kommer därifrån därför ta förhållandevis lätt på sådant. Att man t.ex. i Bayern förväntas klä sig i lederhosen eller vara duktig på att joddla om man kommer från Alperna är i någon mening normalt med det synsättet. Alla måste förstås inte leva i stereotyper men de är ändå riktiga och inte några parodier. När det däremot gäller personer som kommer från mer individualistiskt inriktade länder blir förväntan om att man ska vara, tycka eller tänka på ett visst sätt för att man kommer från landet X nästan direkt totaldiss. Att någon kan förvänta sig något sådant kan inte bero på något annat än att personen i fråga är dum i huvudet.
Jag har nästan tappat hoppet. Jag finns på varenda dejtingsajt (nästan) men jag får bara psykfall och bittra sjuksköterskor på kroken.
Har inte haft kontakt med en enda dam sedan januari 2021 som varit värd att lägga energi på.
Dejtingsajter tror jag är rätt kört om man vill hitta någon som har något gående för sig här i livet.
Sen är jag ju allmänt knepig och kantig så det är väl mig det är fel på.
Bäst tror jag gemensamma vänner med midsommarfiranden, glöggfester och grillkvällar är. Sitter man som en bjuden runt bordet så har man liksom passerat det första nålsögat.
När man kommit så långt så skall man ge fan i att diskutera ekonomi, politik, värderingar och läsa sin poesi. Bara vara en skön snubbe typ. Jag brukar faila kapitalt på samtliga punkter.
Jag tänker att det är svårt att förstå kärlek och attraktion. En del säger att det handlar om MHC-klass molekyler d.v.s fysisk matchning för att få en optimal avkomma och jag tror allt mer att så är fallet. Vi kanske gillar någon bara för att matchningen stämmer.
Efter en mindre lyckad relation har jag varit lite avvaktande men nu i veckan som ur ingenstans på jobbet satt där en nyanställd person och nu vet jag inte riktigt vad som händer.
Hennes ögon och hela väsen bara påverkar mig och hennes vackra ögon drunknar jag i. Vi pratade lite om resor och hon ville visst åka till ett specifikt land och då faller det sig så att jag kan lite av språket i landet och då tyckte hon att jag skulle lära henne det. Jag märker hur jag dras till att sitta nära henne men vad vet jag om henne, ingenting. Hon verkar inte heller tycka det är obekvämt att man kommer nära, hon bara ler och tittar mig länge i ögonen. Hon berättade att hon lever själv och hon verkar vettig och nu ska vi ses till veckan med mina språkböcker.
. Så här sitter jag ensam med post Covid och en kass aktieportfölj. Skulle allt dejtat ändå 
.