Behövde prokrastinera lite på jobbet idag (eftersom @Oliver.Allemog bara vill att jag ska göra seriösa saker 
) så jag gjorde detta bildspel istället. Innan jag skickar ut det i nätet på sociala medier, vill du hjälpa mig med feedback? Tack på förhand!
Om bildspelet inte fungerar, så är direktlänken här →
Det är för övrigt detta som var en av mina poänger när jag fick förmånen att träffa statsministern häromveckan. Ångrar att mitt budskap inte var: “Lyssna mer på Finansinsinspektionen”
Ser bra ut! Bild 3 är ju en ögonöppnare. Mörkt att det sitter så mycket kapital och vittrar bort på bankkonton. Och tänk då hur illa det är i länder som ej har en fondspararkultur.
Kanske pilla in att storbankerna även erbjuder bra globala indexfonder, bara man skiter i rångivarnas råd?
Listan på bra fonder per bank finns i ditt inlägg:
Kanske finns en 2026 variant? Men hittade inte just fonder per bank i den.
Stämmer verkligen diagrammet på bild 1?
Jag får för mig att 3 % är väldigt högt. Bankerna kan väl låna till låga kostnader på marknaden bör inte inlåningen från allmänheten relateras till detta? Det vill säga den alternativa inlåningskostnaden via säkerställda obligationer är runt 2 % högre. Sen kommer kapitaltäckningskrav på detta som ytterligare förändrar dynamiken.
Ett annat perspektiv är att räntenettot för storbanker brukar ligga mellan 1 - 1,5 % om jag inte missminner mig.
Det kan dessutom ge bättre avkastning på eget kapital att erbjuda fonder än att ha inlåning och utlåning på balansräkningen, jämför Avanza och Swedbanks Return on Equity t.ex.
Jag är därför inte helt säker på din slutsats att bankerna skulle driva kunder mot inlåning utan hade grävt mer i detta.
Detta är även en av drivkrafterna bakom outsourcing av drift/cloud.
Samtidigt ska väl RoE ställas mot gratis kapital in som kan lånas ut till bra räntenetto. Gissningsvis är det ändå mer intressant för banken att få in pengarna i en fond då det låser kapitalet mer och ger en nästan garanterat löpande och (troligen) ökande avkastning. Pengar på kontot är mer flyktiga/lättrörliga.
Men poängen att stora belopp på konto utan ränta eller i dyra fonder är dåligt för oss kunder kvarstår.
Gillar’t men vem är publiken? Om det är folk utanför rikatillsammans hade jag övervägt att behålla de 3 starkaste slids och (kill your darling) kapa resten.
Hellre ett kärnbudskap som folk orkar läsa, än ett nyanserat som de tänker “7 slides, that is a no”.
Ja precis, om jag förstår det rätt vill man gärna ha inlåning från allmänheten eftersom det är det billigaste sättet att finansiera sig. Kapitalet anses också mindre flyktigt vid oroliga marknader i jämförelse med t.ex inlåning/obligationer från företag eller institutioner. Det är alltså en bra finansieringslösning som gör det möjligt att låna ut pengar vilket man vill.
Men produktområdet eller segmentet retail banking avkastar (ROE) typisk sätt mindre än wealth management/spara-området vilket är anledningen att storbankerna aktivt försöker få folk att spara i framförallt fonder.
När jag läser @janbolmeson inlägg upplever jag att mycket handlar om att bankerna skulle tjäna mer på inlåningen och att det är anledningen till att det ser ut som det gör, jag tror inte det stämmer helt och hållet. Det är detta jag är tveksam till.
Jag är överens med er om att det vore bättre om folk investerade än bara hade pengar på kontot men min uppfattning är att bankerna jobbar aktivt, utan att lyckas kanske, med detta.
Hmm… jag har det från en förstahandskälla som har stenkoll inom bank.
Vid 0% deposit. Åtminstone statsräntan/covered bonds som ligger kring >2% idag men oftast lånas ju pengarna ut till betydligt högre ränta till privatpersoner.
Så jag kan ändra till ~2.5. Tänker att poängen inte blir jättemycket sämre.
Bra att du skriver, jag ska dubbelkolla det en gång till. Men så som jag förstod det så var intjäningen för banken högre på inlåningskonto vid 0% bankkonto än att vi har pengarna i en fond.
Flera slides är dessutom i princip samma budskap något omformulerat. Bättre att välja den starkaste och köra på den.
Gör det! Jag tror det är viktigt att ta hänsyn till avkastning på eget kapital här och inte bara räntenettot/procenten som kommer se bättre ut för inlåning/bolån än för sparande.
För att se denna skillnaden i avkastning på kapital i verkligheten tror jag bra jämförelser är bolånebanker som Swedbank, SHB eller SBAB (renaste exemplet) och jämföra dom mot banker som fokuserar på just sparande som Avanza eller Nordnet. Blir då tydligt att det är betydligt lönsammare (ROE) med sparande än in- och utlåning.
Det är dock värt att komma ihåg att bankerna ännu behöver inlåning från konsumenter ändå och kan inte flytta allt kapital till sparande utan vill just ha en mix av finansieringskällor om jag förstår det rätt.
Sen går det att få hög avkastning även på in- och utlåning men då behöver man troligen ägna sig åt blankolån eller sub-prime bolån som t.ex NOBA (Nordax) eller Enity (Bluestep) där man lånar in dyrare från kunder men tar ut betydligt högre ränta på lånen.
Jag ska, men jag kan ha otur när jag tänker nu. ROE är ju slutresultatet efter allt. För att göra min poäng räcker det inte med att kolla på bruttointjäning?
Visst du har ett visst kapitaltäckningskrav för att ta in pengarna på inlåning, men det är ju försumbart.
Jag tror inte pengar på lönekontot är så bra pengar, väldigt hög omsättning. Sparkonto däremot…
Har verkligen nätmäklarna <50% aktiva fonder?
Ja, kapitalviktat. Inte utbudsmässigt.
Korslänkning:
Jag tror det är just avkastningen på eget kapital som är kruxet här.
Om kunden sätter in pengarna i en fond behöver banken inte hålla något kapital eftersom fondens innehav helt backas av tillgångar som aktier etc. i depåinstitutet (?). Det innebär att det är mer eller mindre ren vinst som inte kräver något kapital.
Om kunden däremot sätter in pengar på ett inlåningskonto tjänar banken bara pengar på om de kan lånas ut (såklart). Och när pengarna lånas ut måste banken ha eget kapital på balansräkningen för att den inte ska gå under vid kreditförluster, att hålla det kapitalet försämrar avkastningen på eget kapital vilket är det som blir problemet här.
Därtill kräver olika lån och olika finansiering olika mycket kapitaltäckning baserat på vad regelverken säger vilket därmed också gör olika typer av lån och inlåning olika lönsamma.
Från chatt med Claude
Skillnaden i avkastning på eget kapital mellan Avanza/Nordnet och SBAB är i grunden ett uttryck för två fundamentalt olika sätt att tjäna pengar i finanssektorn — och det syns tydligast när man bryter ned RoE i dess tre beståndsdelar: vinstmarginal, tillgångsomsättning och finansiell hävstång.
Vinstmarginal
Avanza och Nordnet har en affärsmodell som liknar ett mjukvarubolag mer än en traditionell bank. Courtage och fondavgifter är i princip ren marginal — den rörliga kostnaden för att exekvera en aktieorder eller förvalta ett fondinnehav är försumbar. Till det kommer ett räntenetto på kundernas likvida medel: när sparare låter pengar ligga i kassan på depåkontot placerar nätmäklaren dem vidare och behåller skillnaden, utan att behöva ta någon egentlig kreditrisk. Resultatet är vinstmarginaler på 30–40 procent, vilket är ovanligt högt för en finansiell aktör.
SBAB arbetar under helt andra förutsättningar. Kärnprodukten är bolån, och bolån är en extremt konkurrensutsatt produkt där kunderna aktivt jämför räntor. Räntespreaden — skillnaden mellan vad SBAB betalar för sin finansiering och vad de tar ut av bolåntagaren — ligger på ungefär 0,5 till 1,0 procentenheter. Av den marginalen ska sedan driftskostnader, kreditreserver och administrationskostnader täckas. Det lämnar en vinstmarginal på 15–25 procent, alltså ungefär hälften av vad nätmäklarna uppnår.
Tillgångsomsättning
Här är skillnaden ännu mer dramatisk. En nätmäklares balansräkning är relativt liten i förhållande till de intäkter den genererar. Plattformen är i grunden digital infrastruktur — servrar, system och licenser — och det binds inte mycket kapital i den löpande verksamheten. Avanzas eller Nordnets tillgångsomsättning kan röra sig runt 25–35 procent, vilket innebär att de genererar en fjärdedel till en tredjedel av sin balansomslutning i intäkter varje år.
SBAB:s balansräkning domineras av utlåning till allmänheten, som uppgår till flera hundra miljarder kronor. Mot den enorma tillgångsmassa genereras bara en tunn räntemarginal. En enkel analogi: det är skillnaden mellan ett konsultbolag som fakturerar högt med lite kapital bundet, och ett kraftverk som kräver enorma investeringar men har relativt blygsam intäkt per investerad krona. SBAB:s tillgångsomsättning landar typiskt på 2–4 procent — en tiondel av nätmäklarnas.
Finansiell hävstång — SBAB:s enda strukturella fördel
På den tredje faktorn vänder bilden. En bank finansierar sin utlåning med inlåning och obligationer, vilket innebär att balansräkningen är kraftigt hävstångssatt. SBAB har typiskt 8–10 kronors tillgångar per krona eget kapital. Det förstärker varje procentenhet avkastning på tillgångarna till en betydligt högre RoE. Utan den hävstången skulle SBAB:s RoE vara i enskilda procenttal snarare än 8–13 procent.
Men hävstången är inte frivillig — den är en konsekvens av reglering. Basel III/IV-regelverket ställer krav på hur mycket eget kapital en bank måste hålla mot sin riskexponering, och bolån kräver kapital i proportion till utlåningens volym. SBAB kan inte heller godtyckligt öka hävstången för att boosta RoE, utan varje krona ny utlåning kräver att de håller mer kapital bakom sig. Paradoxalt nog är hävstången alltså både det som räddar SBAB:s RoE och det tak som hindrar den från att växa.
Avanza och Nordnet behöver ingen hög hävstång eftersom de inte är kreditgivare i traditionell mening. Deras hävstång är typiskt bara 2–4 gånger, men det spelar mindre roll eftersom marginalen och omsättningshastigheten redan är starka nog att bära en attraktiv RoE.
Samspelet mellan faktorerna
Det som gör jämförelsen intressant är att de tre faktorerna inte är oberoende — de speglar ett medvetet affärsmodellsval. Nätmäklarna har optimerat för hög marginal och snabb kapitalomsättning på bekostnad av hävstång och stabilitet. SBAB har en förutsägbar och reglerad intäktsström men är inlåst i ett kapitalintensivt mönster som strukturellt begränsar RoE. En konjunktursvacka som dämpar aktiehandeln slår hårt mot Avanza och Nordnet på kort sikt, medan SBAB:s ränteinkomster fortsätter att ticka in relativt opåverkade. Det är en avvägning mellan lönsamhetspotential och stabilitet — och RoE-skillnaden är i grunden priset för den stabiliteten.
En storbank som SEB, Swedbank, Nordea eller SHB har ju både inlåning och utlåning via t.ex. konton och bolån men erbjuder också sparande i aktier och fonder som Avanza och Nordnet. Hur ska de tänka kring kunder som vill spara för att optimera sin verksamhet? Är det bättre att kunderna sparar på inlåningskonton eller i fonder?
Det här är en av de mer intressanta strategiska spänningarna i storbankernas affärsmodell, och svaret är långt ifrån självklart. Det beror på vilket perspektiv man anlägger — kortsiktig marginal, långsiktig kundrelation eller regulatorisk balans.
Inlåning är billig finansiering — men bara om räntan hålls låg
När en kund parkerar pengar på ett sparkonto fyller det en direkt funktion i bankens balansräkning: det är finansiering. Banken lånar i praktiken pengar av kunden och lånar sedan ut dem vidare till bolåntagare eller företag med en räntespread som marginal. Traditionellt har inlåning varit bankens billigaste finansieringskälla, eftersom kunderna historiskt accepterat låga räntor i utbyte mot trygghet och tillgänglighet.
Det förutsätter dock att kunderna stannar kvar och inte ställer krav. I en lågräntemiljö är det okomplicerat — alternativet för kunden är i princip noll oavsett var pengarna placeras. Men i ett läge med högre räntor, som vi sett sedan 2022, ökar pressen. Kunderna börjar jämföra sparkontots 1,5 procent med en räntefond som ger 3,5 procent eller ett statsobligationsränta på 2,8 procent. Banken tvingas antingen höja inlåningsräntan — och krympa sin spread — eller riskera att kunderna omallokerar kapitalet. Inlåning är alltså billig finansiering med en inbyggd sårbarhet: den är känslig för kundernas räntekänslighet och konkurrenstryck från just Avanza och Nordnet.
Fondsparande ger avgiftsintäkt men tömer likviditetsreserven
Om kunden istället väljer att placera sina pengar i fonder försvinner de från bankens balansräkning som finansieringskälla. Det är direkt negativt ur ett likviditets- och finansieringsperspektiv. Men banken tjänar istället en förvaltningsavgift — typiskt 0,3 till 1,5 procent per år beroende på fondtyp — och det är en intäkt som inte kräver något eget kapital alls. Det är precis den typen av kapitallätta intäkter som driver nätmäklarnas höga RoE.
Ur ett isolerat lönsamhetsperspektiv per sparad krona kan fondavgiften vara mer attraktiv än räntespreaden på inlåning, särskilt när inlåningsräntorna pressas upp. En kund med 500 000 kronor i en aktivt förvaltad fond med 1 procents avgift genererar 5 000 kronor i avgiftsintäkt utan att belasta bankens balansräkning ett dugg. Samma belopp på ett sparkonto kanske genererar 3 000 kronor i nettospread — men kräver att banken håller likviditetsbuffertar och reglerat kapital mot inlåningsvolymen.
Den verkliga avvägningen handlar om kundrelationens djup
Problemet med att tänka enbart i termer av vilken produkt som är mest lönsam är att det missar det som faktiskt skiljer en storbank från en nätmäklare: kundrelationens bredd. En kund som har sitt bolån, sin löneinbetalning, sin inlåning och sitt fondsparande i samma bank är exponentiellt svårare att locka bort än en kund som bara har en depå hos Avanza. Det är ett koncept som brukar kallas primärbankrelationen, och det är bankernas starkaste konkurrensmedel.
Ur det perspektivet är inlåningskontot inte primärt en finansieringskälla — det är ett ankare. Det håller kunden i ekosystemet och skapar naturliga tillfällen till merförsäljning: bolånerådgivning, pensionssparande, försäkringar. En kund som tar ett bolån och väljer att flytta sitt fondsparande till Avanza är fortfarande en relativt god kund, men banken har förlorat en intäktsström och försvagat relationen.
Storbankernas strukturella dilemma
Det verkliga problemet är att storbankerna konkurrerar på två fronter samtidigt. Mot nätmäklarna är de sämre på priserbjudandet för fondsparande — dyrare fonder, sämre plattformar, mer tröghet. Mot specialiserade bolåneaktörer och utländska banker är de ibland sämre på inlåningsräntor. De är allätare i en miljö där fokuserade aktörer vinner terrängdelen var och en för sig.
Det rationella svaret för en storbank är att inte försöka maximera intäkten per produkt, utan att maximera den samlade lönsamheten per kund över tid. Det innebär att acceptera en lägre fondmarginal om det håller kunden borta från Avanza, och att betala en rimlig inlåningsränta om alternativet är att kunden tar bolånet hos en konkurrent.
Korssubventionering mellan produkter är i det sammanhanget inte ett tecken på svaghet — det är ett medvetet sätt att försvara primärbankrelationen.
Den bank som lyckas bäst är den som förstår vilken produkt som är ankaret för varje kundsegment, och prissätter resten utifrån det. För en ung kund med litet sparkapital men kommande bolånebehov är fondsparandet ankaret. För en etablerad kund med bolån och lönekonto är inlåningen och betaltjänsterna det. Att behandla alla produkter som fristående vinstcenter riskerar att optimera bort just den bredd som är storbankernas enda varaktiga fördel mot de mer fokuserade konkurrenterna.
Har kollat det lite med mina kontakter och konstaterat att vi båda har rätt:
Utifrån ett ROE och aktieägarperspektiv är det bäst för banken med fee-income, precis som du skriver. Det kräver ingen kapitaltäckning och är “ren vinst”. Denna värderas ofta på säg 20-25x vinsten.
Utifrån absoluta tal så tjänar de mer på kontona. Men eftersom denna inkomst kommer med en kostnad på andra sidan (kapitaltäckning på 7-8% vilket leder till räntenettot) så värderas den lägre på 10-12x vinsten.
Från min egen chatt:
Bruttovinst Kapital som binds Kostnad för kapital (10%) Nettovinst Inlåning → bolån ~3 kr ~7 kr ~0,7 kr ~2,3 kr Egna fonder 1,4% 1,4 kr ~0 kr ~0 kr ~1,4 kr Fonderna vinner fortfarande på ROE (avkastning på eget kapital = i princip oändlig), men det är inte så dramatiskt som det verkar om man räknar på nettovinst i kronor.
Så jag tror att jag får gå tillbaka till ritbordet och förtydliga.
@Andre_Granstrom - har du ett inspel här?
Håller med, men tror på,att fokusera på just ROE. Så jag tror du har rätt i sak, det är bättre för konsumenten att spara i fonder men också för bankerna, de bara lyckas inte förflytta kunderna. De har med andra ord misslyckats snarare än lurat kunderna.
Tyvärr tror jag att det är för “stort”. Jag skulle överväga att klippa ner det till högst tre och sedan skriva en blurb och länka till hela på RT. Sedan är det tyvärr så att man måste applicera lite stealth wealth approach mot bankerna för att verka “lagom” attraktiv och därmed undvika att man hamnar i fållan “olönsamma kunder”. Dvs sparar man mer än medianen så bör man kanske spara något hos ens huvudsakliga bank (i de minst dåliga fonderna de erbjuder) och lägga resten hos de bästa aktörerna.
Nej, inte annat än att det kanske är lite höga värderingar med 20-25x för Fee-income & 10-12x på konton 
Som redan skrivits: Marginal är högre på bankkonton, men justerat för kapitalbindning/krav (ROE, ROIC etc) så kommer fondernas återkommande vinster att se starkare ut.
Vi har ett problem här med uttalade finansiella mål kontra faktiska incitament: Bankerna brukar ha finansiella mål kring RoE, men personligen skulle jag se konto-affären som väldigt lockande. Vad är problemen generellt med att binda mycket kapital?
Så, varför vill man inte som bank sitta med stor balansräkning? Titta på värderingen av svenska bankerna och dra en linjär regression av P/B & tillväxt av eget kapital. Stor förklaringskraft - faktiskt högre än P/B kontra ROE.
