Jag förstår din bitterhet. Jag fick själv spara ihop till hela kontantinsatsen för att kliva in på bostadsmarknaden medan de flesta av mina vänner och bekanta hade föräldrar som finansierade hela insatsen alternativt hade sett till att barnen hade tillräckligt med sparade slantar för att själva finansiera det vid 18/19 års ålder. Enstaka fick lägenheter i gåva av familj och släkt. Under den period jag själv sparade ihop till insatsen för en bostad stack priserna iväg dramatiskt. Mina vänner blev allt rikare och medan min egen köpkraft på bostadsmarknaden i princip var lika dålig, om inte sämre, efter 3-5 års rejält sparande och uppoffringar. Samma personer har inte brytt sig det minsta om sparande och investeringar i sina liv och har trots detta större förmögenheter än en annan som sparat och investerat på börsen i snart tio års tid, nästan enkom pga. att ha klivit in på bostadsmarknaden vid en gynnsam tidpunkt.
Det mesta som sker i livet är bortom ens egen kontroll. Vi kan spela den hand vi tilldelats efter bästa förmåga och försöka acceptera de orättvisor vi själva och alla andra runt omkring oss drabbas av förr eller senare. Vissa drabbas av fysisk sjukdom, andra av psykisk sjukdom, en tredje kommer från sämre familjeförhållanden, en fjärde köper in sig i bostad/aktiemarknaden/valfri tillgång vid fel tillfälle, en femte förlorar sina nära och kära under tragiska omständigheter, en sjätte föds i fel del av världen, en sjunde föds som introvert i ett extravert samhälle etc. Alla är förtryckta/otursdrabbade etc. på ett eller annat vis.
Livet är inte rättvist och jag tror det bästa för den enskilde är att försöka göra sig vän med det faktumet så tidigt som möjligt i livet och samtidigt förstå att det alltid finns de som haft mindre tur än en själv. Amor fati.
Jag förstår din känsla men märkligt nog känner jag mig mest taggad! Snåla tider är mycket mer mitt element än goda tider Jag är bättre på att gneta än investera, och jag tycker det är lite skönt att människor i min medelklassiga omgivning börjat tagga ner på flera semestrar per år och byta all inredning vartannat år. Det är skönt att inte behöva stävja impulsen att “keep up with the Jones’”. Sen tycker jag såklart inte att kris och inflation är bra men känner främst med de på marginalen, tex de med försörjningsstöd eller sjukersättning som lever på fast låg inkomst som redan innan var tajt.
Jag är sur över att USA som skickade ut checkar till sitt folk under pandemin ändå verkar klara sig bättre än oss i Europa. Jag var helt säker på att inflationen och räntorna skulle bli värst i US och sedan hör jag att de verkar både klara det bättre och vara närmare att vara igenom dessa fruktansvärda 1-2 år.
När jag tänker på det så är jag sur på 2020-talet. Starten av detta årtionde har ju varit brutalt. Kan vi snälla snarast få ett par år utan hög inflation, höga räntor, utan krig och bara en normalt värderad börs? Det är väl inte för mycket begärt
Jag förstår din känsla. Jag är också sur på de flesta saker som du nämner och suraste är jag på mitt beslut att flytta till Sverige för 5 år sedan. Däremot saknar jag inte hemlandet, med det känns mer och mer att jag satsade på fel häst när jag flytande hit, vilket bidrar till början på en livskris.
Är inte det minsta sur, vi har gått tillbaka lite från lyxnivå 9 till lyxnivå 7 pga energikrisen, inflationen, coronan etc. Men vi lever fortfarande i en oerhört lyx i Sverige jämfört med hur man lever i majoriteten av länder i världen. Ingen behöver ens jobba, staten/kommunen tar hand även om de som av olika skäl inte vill, orkar eller kan jobba.
Det som vissa kallar att gneta och spara idag skulle innebära ett liv på en enorm lyxnivå för tidigare generationer som mina föräldrar, deras föräldrar etc. Vi har tappat lite men är ännu inte ens tillbaka på nivån vid sekelskiftet, långt därifrån.
Det verkar som surheten är kopplad till monetära värden i livet. Tråkigt att gå och vara sur över en sån relativt liten del av livet tycker jag, eller så är det så att de monetära värdena för dig är väldigt viktiga.
Eller så kanske du är sur över något annat egentligen som är svårare att greppa, förstå och tackla än monetära värden?
Intressant. Personligen ser jag inte alls att livet är något bortom min egen kontroll. Gör jag bra saker och anstränger mig så blir jag belönad. Inget kommer av sig själv utan en egen ansträngning.
Sedan tycker jag också att det är fullt logiskt att vissa år är bättre än andra. Och framförallt är det inget som är konstant. 2019 var jag inte alls sur. Allt var faktiskt mycket bättre. Tänk om någon skulle sagt till mig på nyårsafton 2019 att det snart väntade en pandemi, ett krig i Europa, vansinnigt hög inflation och räntor som vi inte sett på evigheter. Och därpå en energikris. Solklart för min del att de senaste åren varit riktigt dåliga och att vi hade det bättre åren innan. Och då är det (enligt mig) helt ok att man blir deppig och sur.
Tror att du missförstod det jag skrev. Det jag menar är att varje individ kan göra blott sitt bästa utifrån de förutsättningar hen har, inte att människor inte har någon möjlighet att påverka sin situation. Det är två helt olika saker. Däremot är jag starkt övertygad om att vi sällan har någon som helst kontroll över utfallet av våra handlingar. Det går även att diskutera huruvida vi faktiskt har någon som helst egentlig kontroll över våra egna handlingar (vilket jag gladeligen gör), men då hamnar vi väldigt off topic
Den här tråkiga nyheten hör kanske inte hemma här men ger i alla fall anledning till eftertanke för alla att vad som helst kan hända vem som helst när som helst.
Kan också känna sådär vissa dagar. Som om hela världen konstant motarbetar mig även om jag har det väldigt bra.
Jag har egentligen spelat varenda kort rätt hittills i livet men känns ändå ibland som att det inte går så bra. Bra betyg, år på universitetet, god ingångslön som jag nu bara några år senare tycker är “låg”, fin avkastning på en viss investering. Fin lägenhet köpt vid 25. Bilägare. Sen börjar lägenheten (och därmed kontantinsats) tappa i värde medan man drömmer om hus, den fina löneökningen som ska finansiera extra sparande det där framtida huset går till stor del raka vägen till ränta istället för till sparande osv… Sen ser man de som är 5-10 år äldre göra miljonvinster på sina bostäder medan man slår in OCR-numret på räkningen från banken.
Jag tjänar långt mer än vad jag någonsin trodde jag skulle göra vid den ålder jag är i och allt är bra men jag kan inte undvika att se på hur jag kämpat och spelat mer eller mindre varenda kort rätt men ändå så blir man tagen på en jävla resa av systemet.
Måste kännas extremt kämpigt för de som inte haft turen (eller skickligheten) att skaffa sig de marginaler jag gjort… Men det är bara fortsätta ligga i, ingen idé att vara bitter för det. Det lönar sig förmodligen om några år ändå…
Här är din första inlägg i diktform (från ChatGPT). Hjälper kanske lite Sura öden för kronan som sviker, värdet som rinner bort som sand. Dåliga val och svaga tider, bostadsmarknaden som faller som en sten.
Millenialernas drömmar krossas, räntor som inte är fasta som berget. Inflationen som brinner som en eld, dyra diesel som suger som en parasit.
Ekonominyheter som skär som knivar, forum som får det att koka inom mig. Men är jag ensam med dessa känslor, eller finns det fler som kämpar med mig?
Jag är faktiskt inte sur kring detta (men mycket annat). Jag ser att allt arbete med vår privatekonomi bär frukt. Vi har inte köpt en för dyr bostad, uppvärmning med fjärrvärme, vi har koll på var slantarna går, halva bolånet bundet till låg ränta, vi kör mestadels på el, vi har hittat rätt balans mellan korta och långa placeringar, marginaler finns, inga konsumentlån.
Så om något ser jag denna stökiga marknadssituation som ett tillfälle att lära mig bli mer ekonomiskt resilient.
Jag gillar detta, i all sin enkelhet. Vi har alla olika förutsättningar. Utgå ifrån dina, för det är det enda som betyder något.
“Du kan bara sälja jordgubbarna du har.” sade Petter Stordalens pappa när Petter klagade över att andra hade bättre bär än vad han hade. Citatet berättar om mångmiljardärens livsfilosofi: att utgå ifrån förutsättningarna som finns och göra det bästa utav dem.
Jag är bättre på att gneta än investera, och jag tycker det är lite skönt att människor i min medelklassiga omgivning börjat tagga ner på flera semestrar per år och byta all inredning vartannat år. Det är skönt att inte behöva stävja impulsen att “keep up with the Jones’”. Sen tycker jag såklart inte att kris och inflation är bra men känner främst med de på marginalen, tex de med försörjningsstöd eller sjukersättning som lever på fast låg inkomst som redan innan var tajt.
