Hade de tankar som du beskriver, poppat i min hjärna, så vore de tydliga tecken på en kommande period av depression för mig och jag hade ringt min terapeut…behöver absolut inte vara så illa i ditt fall, men bra att du reflekterar och ställer dig undrande till det avvikande mönstret! Prata med en nära vän och försök bena i det och kanske göra en handlingsplan tillsammans. Kan räcka med det, ev tar ni hjälp utifrån.
2 gillningar
Utöver att uppfylla sin biologiska plikt att föröka sig och försöka se till att avkomman blir bättre än en själv ter sig livet i dagens samhälle där vi inte gemensamt strävar mot något som ganska meningslöst. Men frågan är om det är något att hänga läpp över? Roligt att vara med och se vad som händer framöver, och rätt vad det är kanske du har tillfälle att vara med om något riktigt meningsfullt.
2 gillningar
Jag tror det är bra att försöka “hitta ett projekt”. Med det menar jag något som går på “andra ledden” i livet. För min egen del har jag oftast hittat saker att engagera mig i genom olika typer av föreningar. Jag har varit med i en lång lång rad olika föreningar som präglat mitt liv väldigt starkt under olika perioder. Studentlivet är ofta en bra plattform men är samtidigt mycket kopplad till alkoholkonsumtion.
Något som jag gjorde mycket som ung var att resa till olika internationella volontärläger via SCI. Det finns massor av olika typer av sådana läger så det är egentligen inte “EN grej”. Är man intresserad av vissa länder, vissa aktiviteter eller liknande så går det att hitta sådana alternativ.
Många ger sig ut på resor för att “hitta sig själva”. Jag tror inte riktigt på det själv, åtminstone inte i den form som de flesta genomför sådana resor. Min modell handlar mer om att på djupet lära känna ett visst land, umgås med lokalbefolkningen och lära sig språk. Det tillför helt nya dimensioner till livet och öppnar ofta upp väldigt oväntande möjligheter.
2 gillningar
Syntes den inte? ^
1 gillning
Hej! Utöver alla pigga livscoacher som kommit in med peppiga råd så kommer här ett råd från sjukvården.
Brist på lust är ett av kärnsymtomen vid depression (behöver inte vara nedstämd ). Det kan både vara ett dödligt tillstånd och är ofta botbart. Viktigt att inte missa! Läs t.ex. Depression - 1177. Du hade redan provat psykoterapi förstår jag. Även andra behandlingsformer finns - fysisk aktivitet, läkemedel eller rTMS (magnetstimulering).
Hoppas du blir bättre.
/Läkare psykiatri
24 gillningar
Det låter som om du kopplat bort kontakten med ditt inre och låter sig styras av yttre faktorer. Men det låter också som om du redan vet om att det du valt inte är optimalt för dig. Som någon sa en gång ”normalt är inte alltid optimalt”. Tvista det hur som helst. Men att följa det du tror på och känner är rätt för dig, varför inte?
2 gillningar
Jag tror att detta är nyckeln till att må bättre. Att hitta ett par människor att prata och kanske umgås med så att du inte känner dig ensam. Att ha ett par personer i sin närhet man bryr sig om gör stor skillnad i att addera värde till livet.
Sen är det svårt. Men utbildningen som du skall börja med kommer kunna hjälpa dig en bra bit på vägen i form av en gemensam punkt med de nya bekantskaperna du träffar.
Du behöver inte börja dricka, åka motorcykel eller meditera bara för att det är vad som gör andra glada och det är så som de njuter av livet. Hur man uppskattar livet är högst individuellt.
Jag är ca exakt 30 år och även om jag är några år äldre kan jag känna igen mig. Livet för många unga idag är isolerande. Man sitter hemma vid datorn majoriteten av dagen och kanske lägger timmar av tiden på spel och forum och nästan inget i verkligheten vilket kanske förvränger bilden av livet.
Jag tror att mina föräldrars generation och andra äldre människor som inte vuxit upp med internet, inte förstår vad vi möts av eller hur lätt det är att hamna där. Rent av hur traumatiserande det kan vara för oss och vår framtidstro.
Raljerande om det jag sett och läst som totalt krossat min framtidstro
Jag har själv sett en oerhörd mängd våld och människor dö på nätet, både i krig, lynchmobbar och av olyckor. Det är väldigt traumatiserande innehåll. Men detta är jag ganska avtrubbad mot jag har blivit matad med detta innehåll i över 10 års tid. Jag har sett att världen är kass och människor är ännu sämre. Vi är nog fler som skulle behöva terapi för att hantera detta och inte vara likgiltiga för det vi ser.
Det är en stor rörelse på internet att jorden är påväg att gå under. Att varje generation kommer få det sämre och sämre. Att möjligheten att kunna ta ett vanligt jobb och köpa sitt första boende relativt tidigt är förbi. Värst är det i USA där folk sitter på kanske 3 jobb och ändå inte har råd, men vi går i samma fotspår.
Om du gör fel yrkesval och tjänar för dåligt kommer du aldrig kunna bo vettigt, ta pension eller ha råd med familj och barn etc. Du måste byta jobb vartannat år för att ligga i fas med löneutvecklingen.
Vi har knappt råd att skaffa boende idag innan vi är 30 på egen hand utan att belåna oss upp över öronen förutsatt att du tjänar bra nog att få lån. För att få förstahandskontrakt behöver du stå i bostadskö i 10 + år i de större städerna eller finansiera andras lån och bo dyrt i andrahand. Och inte ha möjlighet att spara till något eget.
Hur skall vi kunna hjälpa och stötta våra barn i framtiden? Det finns inte en chans att jag kan hjälpa de med kontantinsatser eller annat som behövs. De kommer inte kunna få åka på semester som jag gjorde när jag växte upp, jag kommet inte kunna erbjuda det liv jag vill att mina barn skall ha.
Klimatkatastrofer är runt hörnet, vad gör vi när vi har 10tals miljoner klimatflyktingar? Om vattnet tar slut? När isen smälter? Sjukdomar som sprids etc. Ingen tar det på allvar utan hoppas att någon eller något längre fram skall lösa problemen.
Är det moraliskt rätt att ta in en till person till denna värld? Till denna ångest?
Innan jag hade fyllt 20 visste jag om 7 personer som tagit livet av sig på grund av ångest och depression. Min far hade upplevt 1 vid samma ålder men då hade personen leukemi och just fått hiv smittat blod vid en transfusion. Inte mindre sorgligt men kanske mer förståeligt att man väljer att avsluta sitt liv i en sån situation
Att vara ung idag är fullt av ångest över skola, betyg, jobb, framtid, partner, klimat etc. Varje val du gör idag upplevs svårare att rätta till om det skulle bli fel. Det saknas också förståelse från äldre till varför unga mår dåligt idag. Att lösningen för att må bättre är att hitta sig själv eller ha en nära döden upplevelse.
Jag blev uppsagd under covid, fick byta stad för att få jobb, satt på en lägenhet som inte blev såld i en mindre ort i 1 år, samtidigt som jag hyrde på min nya ort. Karriären som jag påbörjat fick liksom börjas om på nytt. De sparpengar jag hade tog slut under denna period (även om jag idag är tacksam att jag hade de. Utan de så vet jag inte vart jag varit idag). Det liv jag hade försökt bygga upp grusades totalt. Och de senaste 5 åren av mitt liv var som bortkastat.
Men trots turbulenta år så har det ändå löst sig helt okej hittills.
Framtiden är fortfarande skrämmande och det finns mycket som kan gå fel. Men jag tar en dag i taget och oftast är det en bra dag.
Jag har inga konkreta mål utan varje dag är bara ett steg fram.. till nånting.
3 gillningar
Det vi inte vet om kan vi inte må dåligt över. Vi överöses idag av all möjlig information. Gå tillbaka 100 år i tiden, då handlade nyheterna om att grannen hade fått barn eller en kalv typ.
Prova nyhetsfasta och begränsa informationsflödet.
När hjärnan blir konstant överröst med intryck blir hon till slut trött och blasé.
7 gillningar
Om grannen fått en kalv vore det väldigt stora vetenskapliga nyheter 
8 gillningar
Intressant reflektion, men frågan jag (som själv har barn på väg ut i livet nu) är varför fortsätter ni doom-scrolla när ni märker att ni mår dåligt av det? Har haft mycket diskussioner med mina ungdomar och de har till slut börjat inse att sociala-medier inte är vare sig verkligheten eller sanningen. Ena har gett upp en social media-platform helt eftersom han märkte att han dels mådde dåligt av det och dels hade svårt att sluta scrolla så det tog upp halva nätterna och den andra har fokuserat sina flöden på mer positiva saker att förkovra sig i.
3 gillningar
Förstår delvis, tappade motivationen efter jag kom ut i arbetslivet efter universitetet. På universitetet hade jag sån stor motivation men den försvann helt på en arbetsplats. Det jag tyckt var så roligt blev så tråkigt.
Accepterade det ett tag men nu efter 3 år som anställd har jag börjat ta steg mot att förändra min situation. Jag tror jag får prova mig fram vad som känns bra för mig men jag är glad att jag är i rörelse mot nåt nytt iaf ist för att bara tänka att det är så här det kommer vara, så här det kmr kännas resten av livet.
Jag är något av en optimerare men samtidigt en minimalist som gillar att leva ett enkelt lugnt liv, så jag riktar min optimering mot mina drömmar 
4 gillningar
jag skulle kunna skriva en lång uppsats om detta men väljer att fatta mig kort:
jag känner igen mig så mycket. jag har förlikat mig med att livet i sig saknar inneboende mående, lite nihilistiskt förhållningssätt kanske. men det innebär också att jag är fri att skapa min egen mening, vilket gör att det blir en positivt nihilistiskt förhållningsätt. men det är kanske just det sista som är svårast, både för dig och mig. jag har dock funnit ngn form av lugn i det att då och då livets meningslöshet inte går att undvika helt. ngn slags radikal acceptans. vilket i sin tur ger mig kraft och fokus att just hitta den mening som går att finna
3 gillningar
Känner igen mig oerhört!
En “skada” jag inte tycks kunna bli av med.
Konsten att njuta av livet har gått mig helt förbi.
Detta blandat med skam och uppgivenhet, just för att jag har så mycket som jag “borde” finna mening med.
Men hela livet blir mer och mer optimerad blue print och det går inte att komma ur den mentaliteten.
Kanske behövs någon form av dramatisk överkorrektion, likt börsens svängningar?
Kan man inte hålla en balans mellan optimering och yolo, så kanske man får gå all in på yolo för en tid för att sen plana ut i någon form av hälsosam balans?
Har som sagt liknande känsla, så du är inte ensam!
Har inga vettiga svar, men hoppas någon annan har något insiktsfullt att säga
4 gillningar
Det är smärtsamt att läsa detta.
Och jag önskar inget annat än att du och trådstartaren och alla andra som känner igen sig i detta tar hjälp och handling för att fylla livet med Liv, vad nu det är för var och en av er. Ingen quick fix, inget recept att följa, och definitivt inte som har ett rätt svar, men… nog är det värt att leka med det!
Jo. JO!
Det går.
Men det du hittills testat (om du testat något, vad du än testat) verkar inte gjort susen - så, vilket myrsteg kan du ta i en annan riktning?
5 gillningar
Säger som jag svarade i en annan tråd där vi kom in på samma sak:
Det står jag fast vid.
7 gillningar
Dina rader väcker så många tankar. Existensiella tankar…
Det mänskliga psyket verkar spela spratt och vi kan inte påverka tankarna så mycket som vi skulle vilja. Efter en veckas väntan fick jag idag besked om min nära anhörigas obotliga tillstånd. Från en dag till en annan. Allt annat lika. Ändå helt förändrat och allt annat ter sig så futtigt här i livet.
Tiden rinner oss så lätt ur händerna och allt ALLT annat som i förra veckan var viktigt är helt oviktigt idag.
För att skingra tankarna scrollar jag i mobilen och ser ditt inlägg. Tänker att jag hade kunnat betala ett högt monetärt pris för ett år av din ”meningslösa tid”. Pengar och tid värdesätts utifrån utbud och efterfrågan som vi själva definierat, tänker jag.
Önskar dig allt gott!
Ta vara på din tid 
11 gillningar
Det är ju så.
Jag har senaste halvårets påmints mycket om vikten av att fylla livet med liv som jag uttrycker det som, bla starkt påverkad av döden av fyra olika människor i mitt liv sen slutet av november.
Önskar även dig allt gott, i din situation.
2 gillningar
Det är definitivt mycket bättre att ta hjälp tidigt!
Så det gör mig glad att höra detta, ska du veta!
Primärvärden är ett bra första steg tänker jag.
Sen finns det ju många olika saker man kan göra - vilket tråden också inspirerar till - men att börja där känns klokt.
Lycka till!
Tack för alla fina svar, tips, funderingar och perspektiv. Jag tror att för min del bottnar det nog mest i att jag inte får någon bra balans på det sociala, är ofta ensam och har märkt att de gånger jag är med i någon gemenskap så mår jag mycket bättre, det är väl så det brukar vara.
Börjar ju som sagt snart en utbildning och då ska jag försöka att göra mitt bästa för att inte gå tillbaka i gamla vanor och undvika allt socialt. Det känns väldigt jobbigt men jag vet att där någonstans i det sociala finns det mycket meningsfullhet.
För den som undrade ovan angående hur man tar sig tillväga för att få hjälp så går det att ringa 1177 eller din vårdcentral. Alternativt kolla på någon digital tjänst.
12 gillningar
Jag gillar exempelvis att softa (sitta på ett café/alptopp/sandstrand), god mat och dryck, berätta rövarhistorier för gamla och nya bekanta, lära mina barn nya saker, uppleva nya kulturer, läsa böcker, satsa på affärsidéer, vråla på ståplatsläktare, ligga med min fru, köpa kostymer, snacka med bartenders, spela tennis, sätta ihop stryktipsrader, tyda tunnelbanekartor, kolla på baseball, gå på stand up och att fira midsommar.
Vet inte om det är särskilt meningsfullt, men jag njuter av livet. Mörker finns ej.
4 gillningar