Jag känner att om min blyghet inte tyngde ner mig så mycket hade jag varit mycket mer utåt. Jag nämner det för att jag vill säga saker när jag är i olika sällskap men jag vågar inte. Jag mår dåligt efteråt och känner mig hopplös för min blyghet kväver min inre vilja/magkänsla.
Samtalen och gemenskapen ger mig definitivt något men pga. blygheten får jag inte utlopp för mina egna synpunkter eller visa vem jag är.
Jag har egentligen en massa energi och är lite av en pajas i sammanhang jag är trygg i, vilket är få.
Men tänk vilken framgång ändå att du släpper lite av blygheten här i forumet! Å vågar glänta lite på den där dörren! Stort!
Vad är det som gör att du kan tillåta dig göra det här, idag, men inte vid olika fysiska sammanhang? Skulle en social samvaro via t ex Zoom, som en hybridlösning funka som ett steg vidare?
Jag är intresserad av frågan för jag upplever det sociala väldigt liknande, men har kommit fram till att det aldrig “ger” mer än det “dränerar” så jag mår tills vidare bäst i mitt eget sällskap eller med närmsta familjen.
Det är nog anonymiteten som gör det, hade nog inte vågat ta upp det annars. Jag tycker det är skitsvårt med att ta den där första kontakten IRL, introducera sig för en grupp och så vidare. På mitt senaste jobb fick jag panik när det var lunch eller fika så jag hittade ibland på ursäkter för att undvika. Under universitetstiden satt jag mig ofta i något avskilt rum för jag var sen till cafeterian och det var väldigt mycket folk där. Jag hade vänner där så jag förstår inte min rädsla ibland. Kanske det är en rädsla för att bli utanför ”gruppen”.
Jag vågar inte göra det jag vill.
Ett Zoom möte hade nog varit ett smart sätt att gå framåt. Sen börjar jag snart studera igen och då ”tvingas” jag att möta dessa ologiska rädslor. Jag kan inte riktigt slappna av för att jag vet att det närmar sig. Men jag vet samtidigt att jag måste öva på det.
Tack själv, tycker vårt “samtal” är intressant och tycker det är bra att lufta att det här med att sociala kontakter även kan vara kämpigt för många av oss. Det kan kräva lite fix och trix för att hitta en väg framåt.
Vi kan ju aldrig nå full kontroll på dem runt ikring oss, det enda vi kan påverka är ju hur vi själva upplever och agerar på olika situationer.
Jag har fått kbthjälp under lång tid för att hantera mitt eget mående. Jag lever också med återkommande ångest och panikattacker. Nu mer säjer jag ej längre att jag “lider” av ångest. Utan att jag lever med den - och manövrerar den efter bästa förmåga.
Jag har lite olika diagnoser i bagaget och har fått mycket hjälp av “teraputter” och min arbetsgivare för att anpassa både arbetsuppgifter och storlek och grupp av människor som jag arbetar med nära.
Därför är det heller inte så jobbigt längre när ångest el panik kickar in under arbetsdagen. De närmsta vet läget och förhåller sig därefter. Sen har jag lärt mig vilka triggers jag har…
KBT ger inte på något vis alla lösningar snyggt paketerade…men jag har fått en bra verktygslåda som innehåller bra hjälpmedel att laborera med. Kanske kan kbt ge även dig en verktygslåda?
Ge bort allt du äger och börja om. Det kanske låter som ett skämt, men vid riktiga kriser som inte går över så kan det vara en lösning. Ytterst är vi anpassade för att trygga vår och våra näras överlevnad. Praktiska, konkreta problem som behöver hanteras skapar en mening i tillvaron. Vissa mår dåligt när tillvaron är för trygg och säkrad. Då gäller det att skaffa nya utmaningar eller helt enkelt börja om. En anledning till att vissa börjar må bättre när de förlorat allt och är på botten är för att då kan det bara gå uppåt, och de får börja uppnå mål igen. När man har för mycket kan man till slut bara förlora.
Oavsett vad du gör så hoppas jag att du får må bättre snart!
Ja, så har man ju tänkt emellanåt. Men begreppet meningslöst betyder att det inte leder någon vart. Om man tänker till så leder det mesta man gör till någonting värdefullt. Problemet jag upptäckt hos mig själv är att jag glömmer värdera detta. Utan tacksamhet värderar man inte vardagliga mål. Då upplevs de som meningslösa.
Det är jobbigt att sortera tvätt och att tanka bilen. Men tänk om vi inte hade kläder eller resurser för att tvätta. Eller om vi fick gå och cykla överallt istället för att ta bilen. Fy fan. Då är det inte jobbigt att tanka bilen och sortera tvätt längre.
För rätt länge sedan hade jag ett jobbigt läge socialt där ingenting fungerade. Allt kändes hoppplöst. Det blev inte bättre av att jag skämdes över min situation. Det blev att jag till någon del undvek sociala kontakter, trots att jag egentligen borde göra tvärtom.
Min något flummiga lösning blev att hitta på ett poängsystem. En träff med en person gav en poäng och en träff med två eller flera gav två poäng. Jag satte upp som mål att varje vecka få ihop ett visst antal poäng, fem poäng kan det kanske ha varit. De veckor jag lyckades med det brukade jag belöna mig själv. Det hela framstår idag som lite sjukt men där och då fungerade det hyggligt som metod för att ”disciplinera” mig själv.
Idag känns allting meningslöst. Har inga vänner IRL, ensamheten tynger ner mig så mycket. Mitt enda sociala är online, har inget umgänge eller gemenskap annars. Ibland känner jag att jag vill sluta existera. Det känns bara tomt och mörkt inombords. Mår inte bra.
Styrkekram anonym. Vad jag kunnat utläsa i chatten och forumet verkar du var en väldigt snäll, empatisk och rolig person. Förstår att det kan kännas så ibland som du skriver, men jag vill ändå uppmuntra dig med att du är uppskattad här.
Försök att träffa/umgås folk där du har dina aktiviteter. Plugget, träning, jobbet, eller varför inte testa på dejtingsajt eller så. Mörkret som kan komma både snabbt och brutalt i det som är det du känner inombords, behöver du ta tag i på något sätt, antingen genom att prata med någon, eller kanske göra upp en plan/rutin för att du ska komma ut mer eller förändra situationen.
Tror vidare att du behöver jobba på din självkänsla/självförtroende och komma på vilka riktningar du ska/vill ta i livet. Allt eftersom livspusslet sakta faller på plats mer och mer och ditt fokus är på bra ställen, tenderar sociala kontakter följa med utvecklingen på ditt eget personliga plan och du kommer så småningom träffa fler människor du tycker om.
Kära @Anonym.
Jag är ny här i denna gruppen och såg ditt inlägg nu. Jag har läst igenom det mesta du skrivit i tråden, det skulle kunnat varit jag när jag var i din ålder. Mitt tips är att du försöker att få tag i en bra terapeut, mår du riktigt dåligt så bör du söka akut💕. Du är ung, det kan göra ont att “växa”.
Min dotter är ca 10 år äldre än du, hon har checkat ut helt ifrån sociala medier där alla är så perfekta…eller? Jag är snart 60 år och jag lovar dig, att även om allt känns nattsvart och att livslusten tryter så kommer det att bli bra.
Jag gick själv i samtalsterapi under flera år när jag var ung, några samtal då o då sedan genom åren. Du kommer att hitta din väg i livet, att bolla dina tankar med någon opartisk som du trivs med kommer att hjälpa dig på traven. Stort lycka till, du kommer att fixa detta🤗
Har du tankar på att skada dig själv ska du ringa 90101. Känner du dig bara nere? Sök hjälp!
Livet är vad det är, vi har det vi har och vi gör det vi gör. Hur hjärnan tolkar det skiljer sig dock väldigt mycket. Att brottas med känslor av meningslöshet är inte ovanligt, men man kan jobba med det. Gå till vårdcentralen, dom ska kunna hjälpa dig med sådant här! Får du avfärdande bemötande, byt vårdcentral!
Mitt inlägg blev dolt på grund av att det blev taggat som irrelevant. Förklara gärna hur det är irrelevant att nämna Gud utifrån TS första inlägg samt i relation till att man saknar mening med livet, känner tomrum trots prylar och andra materiella ting?
Du får gärna dela med dig av hur det med gud gör ditt liv rikare och hjälper dig med meningsfullhet. Men att skriva det så som du gjorde utan en egen delning, motivering eller liknande så uppfattades det som över gränsen, därav flaggningen och borttagningen.
Givet sentimentet i TS inlägg var jag självklart seriös med rådet. Idag, i vårt sekulära samhälle, är det dessvärre lätt för många att förkasta tanken på en högre makt till förmån för “vetenskapen” vilket är synd. Det ena behöver heller inte utesluta det andra och här finns bra böcker som “More than a carpenter” som kan stilla en tvivlares tankar kring sanningshalten i berättelserna som utgör nya/gamla testamentet.
Jag läser att kostsamma psykologer nämnts som förslag på “lösning” men det skulle likväl kunna vara en präst man pratar med som gärna lyssnar och ger goda råd, som man gjorde förr i tiden. I väst bygger ändå mycket på ideologier som har sin grund i den kristna läran så råden skulle kanske inte vara andra än dem från en psykolog även om de skulle förpackas annorlunda.
Jag antar att resan till Gud är individuell men för mig liksom många andra ger tron på Gud också en tro på att det finns en högre mening med livet och attdet finns en plan för varje individ. Detta kan ge tröst när man känner att livet saknar syfte. När jag är med Gud är jag aldrig ensam är något jag själv känner.
Ts nämner att han saknar sociala kontakter i den verkliga världen och även här skulle en tillhörighet till ett trossamfund skapa möjligheter till möten med och relationer till andra likasinnade människor.
Det går att rada upp en drös andra exempel på hur detta skulle kunna vara relevant för ts men många gånger handlar det om att “våga” ge sig ut och släppa den indoktrinering som man har gått igenom för att ta avstånd från denna fråga. Har man testat annat, som att omge sig med prylar, materiella saker, ytliga relationer eller vad det än må vara men fortfarande känner en tomhet kanske det är värt att utforska även detta område?
Du får gärna berätta din historia, om hur du funnit glädje och mening i din tro, vi är nog flera som skulle vara intresserade av att höra din sida av det, det kanske kan hjälpa eller motivera någon annan att undersöka sin egen tro.
Jag flaggade dock ditt inlägg, inte utifrån det som jag skrev utan för att innehållet var så tunt och informationslöst. Det skapade mer frågor kring vad/hur du menar istället för att vara till hjälp.
Som att ge tips till någon med skulder, att livet blir bättre om personen istället blir rik. Ja det kan mycket väl vara ett bra tips, men hjälper inte kring hur man ska gå tillväga.
Edit: såg nu att du gett ett bättre svar och ska läsa med intresse. Välkommen hit!
