Det är som du säger själv. Rätt person och rätt passform i de sociala delarna kommer vara avgörande. Har du grunden så är det inte ett problem. Alla kommer behöva lära sig, labba och vidareutbilda sig medans man jobbar ändå. Framför allt på juniora roller.
Sedan är det rekomendationer som tillsätter väldigt många roller, igen den sociala biten och ditt nätverk.
Efter att ha följt den här följetongen genom åren på diverse olika forum under olika användarnamn har jag dragit några egna slutsatser:
OP har en otrolig uthållighet. Nästan alla andra hade vid det här laget gett upp eller åtminstone accepterat att har det ännu inte hänt så lär det inte hända. Men OP framhärdar fortfarande. Inte helt oproblematiskt så klart men ändå imponerande i sig - både ansträngningarna i diskussionerna och de som görs via vidareutbildning osv.
OP har en otrolig förmåga att engagera / skapa engagemang. Trots att han inte verkar ta till sig något av de tips, råd och hjälp som han fått genom åren så är det uppenbarligen än idag många som känner sig engagerade för att driva diskussionen vidare. Detta trots att allt som finns att säga rimligtvis måste vara sagt många gånger om vid det här laget.
Jag kan inte låta bli att för egen del tänka att OP borde ge upp drömmen om att jobba med IT, för att istället göra något som nyttjar de talanger du uppenbarligen har för dom är närmast unika.
För 10-15 år sedan fanns det liknande diskussioner på olika utgåvor av Wikipedia, där en enda individ med kraft kunde fortsätta diskussioner om sin käpphäst. Det visade sig att de flesta var högfungerande autister som hade en otrolig produktivitet, som ofta urartade till normbrytande.
Folk reagerar på dessa diskussioner när deras världsbild utmanas, vilket den här tråden är ett ganska bra exempel på. Det finns en hel del människor som kämpar för att försvara sin uppnådda position. Autister däremot är helt likgiltiga för status, de kämpar för sin sak och bara för den.
TS (trådstartaren) kan vara guld värd för ett företag oavsett vad denna vill ägna sin passion åt, men de allra flesta företag har svårt att ta emot den här typen av människor, då de verkar skrämmande för det etablerade.
Till att börja med dess genomslag. Den har länge haft någon slags bibelstatus, särskilt inom OOP och Java.
Vidare är den väldigt dogmatisk i sitt förhållningssätt till DRY och korta funktioner. Folk som följer råden boken ger på de punkterna producerar den mest horribla kod, och under många år var det vad som eftersträvades, särskilt i Javavärlden.
Sen står det säkert mycket bra i den boken också, men mitt minne av den boken är för alltid nedsvärtat av den horribla skitkod som jag tvingats arbeta med och som följde bokens principer.
Här finns en ganska bra essä som beskriver problematiken:
Ok, jag tackar dig för att du är en av de få som vågar säga detta. Annars framställs ju rekryterare som ofelbara och helt rationella.
Ja, jag gick på löften om att 9 av 10 har jobb inom 6 månader. Jag frågade till och med utbildningsledaren om min ålder skulle vara ett problem innan jag började gå utbildningen. Jag vill bara sitta och gråta varje gång räkningen från CSN kommer.
Jag hade en tid på den lokala psykologmottaningen vid det lokala universitetet. Det krockade med att jag började jobba heltid på mitt vikariat och just nu är mina marginaler rakbladstunna. (Jag gjorde en annan idiotsak i att låna ut en förmögenhet till ett par bekanta i nöd och därför är min ekonomi rejält ansträngd).
Ja, jag har ett diaganosticerat neuropsykiatriskt funktionshinder men inte autism. Jag frågade faktiskt en psykiatrisjuksköterska om jag kunde få en autismutredning för några år sedan, men deras svar var ungefär “hade du varit autist så hade du inte frågat om en utredning”.
Av vem? Både jag och flera andra har väl indikerat att rekryterare både kan vara inkompetenta och regelrätta idioter. Desto lättare att finta, å andra sidan.
Jag vill tacka de som engagerat sig i tråden. En del förtjänar mer tack än andra.
Jag vill berätta min situation utan att anklaga någon. Jag har i mer än 10 år försörjt mig på olika småjobb och tillfälliga vikariat, semester och egen bostad är någonting jag bara kunnat drömma om. Det har varit hyrt rum och sova i skogen som semester som har gällt. Jag engagerade mig till och med i en volontärverksamhet där vi hjälpte gymnasieelever med matematik och fysik. Som jag redan berättat så var företagen väldigt angelägna om att berätta hur viktigt det var.
Jag tog chansen att söka en YH och finansierade det genom missbruk av folkhögskolekvoten och att jobba 75% efter att ha hört så mycket gott om dem. Jag drömde om en stabil lägre medelklasstillvaro, kanske ha råd att ha en egen lägenhet eller bostadrätt. Kanske en bil, kanske till och med se fram emot en tillvaro där jag inte blir tvungen att räkna med att jobba till 75. Jag gråter varje gång jag får räkningen från CSN, allt känns bortkastat.
Jag tyckte att jag gjorde allting rätt. Jag stöttade mina klasskamrater, jag delade med mig av kod. Jag förklarade saker när folk inte förstod. Jag tipsade om företag att söka praktik på när mina klasskamrater stod utan praktikplatser. Jag fick bra betyg. Jag fick bra referenser från min praktikplats. Nu känner jag hur allting bara håller på att raseras, det är som att ingenting är värt någonting. Jag antar att jag ska avsluta med att jag tackar för att ni har lyssnat.
Som så många av oss redan sagt, sök upp någon att prata med. Vi alla förstår att du mår dåligt och har kämpat länge.
Mvh
En kroniskt sjuk som levt nära existensminimum större delen av sitt yrkesliv. Men jag hoppas på minijobb i framtiden och idag gör jag det bästa av min situation.
Hoppas du hittar rätt stöd och kommer på fötter, så leta upp det stödet! Stöd behöver vi alla under perioder i livet.
Vill tipsa om boken “solve for happy”, som inte har med jobb att göra men hur man finner lycka. Den är skriven av en ingenjör som på ett nästan matematiskt sätt beskriver hur man kan gå tillväga för att känna sig mer tillfreds med livet.
Den är dessutom skriven när personen var på botten av botten
Det skulle jag (och har gjort), självklart inte bara baserat på det, men utbildning säger verkligen inte allt, det är bara en liten del av en större bild.
Jag har varit intresserad av programmering länge, jag har projekt på min github som är iallafall 10 år gamla. Så jag skulle knappast säga att det är någonting jag “plötsligt har kommit på”. Jag har förövrigt också högskolepoäng i programmering. Till och med på avancerad nivå. Så gör det dig nöjd?
Jag såg förövrigt att academic work tänker starta upp sin 12 veckors intensivutbildning till programmerare igen i höst. Ska detta tolkas som att de tror på att marknaden kommer att bli bättre igen redan till våren?
Många av de här företagen får stöd/bidrag från staten för att sysselsätta folk, och de lovar en hel del - men oftast håller det inte.
Gick en refresher-kurs genom Arbetsförmedlingen för några år sedan där det lovades jobb åt de flesta i samarbete med ett bemanningsföretag - visade sig att de bara tänkte rekrytera 1-2 st (jag var en av dem).