Är 56 år och har varit i identisk situation.
Nu är jag glad och nöjd och lever bästa liv med min fru och två barn. Jag är lånefri idag och har bra ekonomi.
Lösningen var att jag hittade mig själv i tro.
Tron var kristendomen och Jesus betyder glädje och hopp i mitt liv.
Hoppas att det går bra för dig.
Gå ut och sov i bilen på lunchen det gör jag åt bara nåt lättvindigt som 
tex. Och det här med att springa så räcker det med 1km per dag lätt, springer du i 10km/h så tar det 6min.
Härligt att hitta fler Seven-app-användare!
Fin tråd med många kloka tankar och mycket igenkänning.
En sak som slog mir när jag läser TS inlägg, t ex:
är något som jag själv fått upp ögonen mer och mer för på senaste tid, och det är att lycka känns. I kroppen. Den tänks inte fram liksom. Så jag känner allt mer (och nisses vad jag känner) ju mer jag lärt mig att vara i min kropp. Vilket kanske låter flummigt, och det är det möjligen också, men… jag går tex i process-orienterad terapi (rekommenderas varmt!) där min terapeut ofta ofta påminner mig om att lyssna till vad kroppen känner. Vilka rörelser gör jag, hur sitter jag osv, små signaler (ibland stora) som ger mig ledband att gå i och upptäcka mer vad jag som helhet upplever, än vad min, alltför ofta, ‘rationella hjärna’ bestämmer är vad jag borde tänka/tycka/känna.
Så utöver alla rekommendationer och inspel i frågan [quote=“Meerc, post:1, topic:63242”]
hur ni kom vidare om ni vart i liknande situation.
[/quote]
så vill jag verkligen slå ett slag för att göra något annorlunda än det du hittills gjort.
Om du redan gått i terapi, byt terapeut, eller gå en målarkurs, eller börja jogga/simma/träna, eller ändra träningsmönster. Tar du hjälp i allt, kanske sluta, tar du aldrig hjälp, börja.
Och för egen del är skrivandet en av de absolut bästa sätt jag har för att upptäcka mig själv, så om du inte skriver/reflekterar för dig själv, lägger jag en extra röst på det!
Dessutom… det är inte farligt att uppleva att man sitter fast. Det är inte farligt att vara ledsen, upprörd, förvirrad, nedstämd. Att ta sig genom gör vi, för ingen känsla varar för evigt, men om vi inte låter oss känna/erfara, ja, då tar vi oss ju de facto aldrig genom och då kan det kännas som att man står still.
Lycka till!
2 gillningar
Hej. Jag är samma ålder, har en 2.5 åring och en 0.5 åring. Tiden och pengarna är en bristvara. Jag och sambon är mer belånad än dig och efter alla konton fått sin andel + ett nerdraget sparande så har vi 1-2 tusen kvar på våra peivata konton. MEN. Sambon stickar/syr/pysslar. Jag mekar och donar i garage och snickeri. Vi (jag) har löst de så att jag klivet upp 4.30 och tar min 1h+15min egentid på morgonen innan jag smiter iväg på jobb. Där möter jag trötta kollegor som klagar på för lite sömn. Jag är då fylld av energi och har redan gjort (för mig) det viktigaste på dagen redan.
Från kl 17 är det 100% familjen. Mat, mys och läggning. Kl 20-21.30 matlagning inför morgondagen/sambotid.
Jag lägger mog tidigt 21.30, och då tar sambon sin egentid i en timme ish. Funkar för oss.
Något konkret som skapar mening för mig. Jag skriver varsin bok till mina döttrar. Om dem. Framsteg, roliga minnen och hur mycket vi älskar dem.
Sedan skriver jag en bok om mig själv också, där jag tar upp vardags bekymmer men framförallt skriver av mig tankar om vad jag tycker om mig själv och vad jag vill göra i framtiden, ekonomisk plan exc. Bara löst, slarvig skrivet men det ger mycket positiv könsla och ett “pust” efteråt.
Tänk när döttrarna får dessa böcker i 20 års åldern och får veta hur vi älskar och tagit hand om dem, då e man home free och älskad resten av livet😄
12 gillningar
Både konditionsträning och styrketräning är väldigt underskattade verktyg när det kommer till att hjälpa livets glöd. Jag själv märker stor skillnad i perioder där jag tränar mindre eller inget alls.
Är man ny till detta så är det bra att skynda långsamt. Det behöver inte vara allt eller inget. Det det är lätt att bränna sig.
1 gillning
Börja träna BJJ eller någon kampsport, så kommer du känna dig mycket lyckligare.
Klart du krisar, sambo o barn samt bostad. 30år o nu är du vuxen.
Det är väl här lyckokurvan är som lägst också? (googla lyckokurvan, dumma människor har ett podavsnitt om saken där dom förklarar i detalj) Tror den är högst typ 0-30 år, sen suger det fram tills typ 50 eller så. Dvs din sämsta period i livet är när du inte är jätteung längre, skaffar barn, bostad, sambo o en massa ansvar. Vem tror att det ska öka ens lycka? 
Är det inte lite konstigt ändå? Att vi “normar” oss in i något som inte gör oss lyckliga, o tom forskningen visar detsamma. In i ledet människa…annars…
Skriver inte detta för att provocera, utan jag bara ifrågasätter det självklara valen vi gör, som att vi inte visste mer.
3 gillningar
Visa gärna forskningen att föräldrar mellan 30-50år är som olyckligast. Få gärna med att det gäller under barnets alla olika åldrar. Tror du har blandat ihop lite sanningar, teorier och myter. Mvh Emil
1 gillning
Bra artikel : Is life's happiness curve really U-shaped? | Daniel Freeman and Jason Freeman | The Guardian
Känner igen mig med ts. Också småbarn och sömnbrist nu i 14 månader. Orkar inte göra ett skvatt efter jag tagit mig igenom dagens måsten och konstanta gnäll. Det är nog normalt.
Har svårt att tro att träning skulle vara någon slags silver bullet här. Jag hatar att träna, det är skittråkigt och tar massa tid. Har styrketränat, löpt, kört kamsporter etc. Det enda jag tycker om är att gå i skogen. Och det kunde jag göra rätt mycket innan barn, säkert 2-3h per dag. Nu blir det kanske 1-2h i veckan om jag har tur.
(och nej, vagn funkar ej i skogen mig ryggproblem. Bärsele funkar korta stunder men får ont där också.)
Må så vara. Men det får nog anses vara vetenskapligt bevisat att fysisk aktivitet har en rad fördelar, både hälsomässiga och för det allmänna välmåendet. Få aktiviteter frigör så mycket endorfiner och dopamin som ett lagom tungt motionspass. Få vanor är så långsiktigt positiva i sin effekt som att röra på sig dagligen.
6 gillningar
Har du ryggproblem borde du definitivt träna för att stärka upp den. Köp kettlebell och kör swings hemma. Jag tycker styrketräning själv är rätt trist. Stå och lyfta en vikt och känna sig stenhård är rätt nördigt, men där är bra hälso fördelar.
Det säger jag inte emot.
Promenad i skogen är ju träning?
Träning innefattar väll all typ av rörelse jag har full förståelse att folk ej vill gymma men jag tror att promemader mår nog majoriteten bra utav.
Det kan nog diskuteras. Sen rör jag mig mycket utanför jobbet i form av trädgårdsarbete och husrenovering/underhåll.
Helt ärligt är det nog ingen som gillar att träna. Men man tvingar sig själv ändå för man vet om de positiva effekterna.
Har aldrig ångrat ett träningspass…
1 gillning
Okej men för att ej fastna på ordet “träning” så är det väldigt vanligt med ett stillasittande levende idag speciellt om man arbetar bakom en dator så något man kan göra är att börja räkna hur många steg man tar o försöka komma upp i x antal steg varje dag detta kan göra under för måendet.
Jag själv tränade väldigt hårt förut lite åt bodybuilding hållet där en stor del av min vardags styrdes av gymmet.
Idag så har jag lagt ner mer den typen av träning då jag insåg att jag ej kunde motivera den typen av träning då jag fick en annan syn på varför jag vill röra på mig idag hpller jag igång med promenader samt lättare kroppsviktsövningar men börjar jag tumma på den rörelsen så märker jag hur mitt mående påverkas åt det negativa.
Helt ärligt, jo.
Men man kan ju välja former som är mindre skittråkiga. Jag har t ex en Concept2 Skierg som kan bli lite småseg efter 45-60 minuters distanspass…
Fina grejer!
Är du säker på det? Lite flummigt men gillar man träna eller gillar man känslan efteråt? Eller gillar man känslan av att bli bättre på något?
Det där med lycka är konstigt.
Om jag ser på mitt liv och vad jag har åstadkommit / varit med om borde jag nog egentligen vara rätt olycklig.
Men det konstiga är att jag ändå känner mig lycklig och tillfreds.
På jobbet och runt omkring mig gnäller folk på sina liv, har ångest när de fyller år och detta trots att många har åstadkommit saker i livet som inte jag har lyckats med eller någonsin kanske kommer att lyckas med. Och trots att de har åstadkommit mycket och fått så mycket så verkar de ofta otacksamma, själviska, dömande, självupptagna, vill inte dela med sig och giriga. Ju mer pengar de har ju mer vill de också ofta ha.
Hade en period i livet när jag nog utåt sett kunde betraktas som ganska lyckad men med handen på hjärtat var jag nog mindre lycklig då än nu.
Värdesätter vi inte vad vi har?
4 gillningar