Finns det en ålder enligt er som är ”för tidigt” att göra FIRE?
Tänker att det säkert finns vissa sociala aspekter och andra faktorer som faktiskt kan vara negativa med RE för tidigt. Det beror självklart på person till person och vilket jobb man har, men jag tror jag själv hade tyckt att sluta jobba bara för att man kan nog är negativt vid en allt för ung ålder. Ett exempel kan vara ett stort arv etc.
Säg att ni nått en ”Fat” fire redan vid 30 års ålder, hur hade ni resonerat? Hypotetiskt, ni kan leva på 1-2% withdrawal rate utan att tumma på några bekvämligheter
Nej. Jag tycker inte att jag ska ha en åsikt om FIRE-beslut andra tar med sitt liv. Det är för mycket pekpinnar i den här världen som det är.
Skulle jag rekommendera emot det? Generellt sett, nej. Men, precis som vilken tid i livet, så skulle jag rekommendera att tänka igenom sitt beslut och framförallt se till att man har en mening med sitt liv även under FIRE.
Jag hade varit rädd för att bli ensam, speciellt när man närmar sig medelåldern. När man var 20-30 fanns det ju diverse lösdrivare och oregelbundet arbetande polare att hänga med. Men nu när jag passerat 40 så har jobbet allt mer en social funktion. Vad skulle jag göra om dagarna och vem skulle jag umgås med liksom? Med total ekonomisk frihet skulle jag nog ändå skaffa mig ett “jobb”.
Dessutom, om man går vid 30 och tycker det livet inte passar en fem år senare så kan man ju både vidareutbilda sig och göra en helt ny längre karriär utan att vara lastgammal
Jag ser det snarare som en fördel/flexibilitet som unga FIRE har. Gör man FIRE vid 50+ finns inte riktigt lika mycket flexibilitet (tex sällan eftertraktad på arbetsmarknaden/ ålderism) dvs ju äldre man är när man gör FIRE ju säkrare bör man nog vara på att det är rätt beslut.
Ja och nej. Det är inte för tidigt att skita i att jobba om man ärvt massor eller sålt en lyckad startup vid 25. Men i förhållande till något sorts behov av att vara mentalt redo för att ta ett sådant beslut baserat i kloka livsval kan det nog finnas en. Jag ser en stor skillnad på hur drömmarna om FIRE läggs fram av någon som är 20 och någon som är 35.
När jag var 30 ville jag jobba vidare men hade nog lockats till att kunna sluta även då, eftersom fritiden kallade. Men mest spelade ju privatlivet in med hus, fru och barn då. Så jag vill nog ändå tro att man ska ha sin “livsplan” halvklar åtminstone, så man vet vad man vill göra i livet och under FIRE och för det krävs lite perspektiv.
30 är dock klart närmare 35 än 20, så det skulle nog funka.
Svårt att kalla det FIRE kanske men det finns väl “många” som kommer från en rik familj och egentligen aldrig behöver jobba en dag, men det är knappast en bra ide . . tror jag
Jag tror att det finns en mognads/erfarenhetsmässig och social fara i att gå FIRE förtidigt. Pss som jag inte tror att det är bra att födas stenrik och bara driva runt.
Vad är rätt ålder då? Vet inte riktigt men kanske efter minst 10-20 års jobbande av något slag. Troligen med studier innan så tidigast vid 35-45 år.
Jag har alltid bara jobbat pga att jag behöver en lön så vid 30 hade jag absolut slutat jobba med de nämnda förutsättningarna.
Mellan 25 och 30 hade jag ett par år då jag mådde dåligt och hade jag då nått en plötslig FIRE hade jag förmodligen inte överlevt. Att jag tvingades gå till jobbet för att få lön räddade nog mitt liv!
Jag tror det finns en risk att bli bratzig och allmänt dryg om man glider på en räkmacka en kort tid och därefter bara chillar
Att jobba på något sätt med eget företag eller som vanlig knegare skapar massvis med erfarenhet och upplevelser som man kanske inte nödvändigtvis får om man bara glider runt
Jag kan ju ha fel på bägge punkterna iofs. Har bara provat att leva livet på ett sätt och jag tror inte att jag får någon ny chans att testa något annat
För egen del är FI ett mål och FIRE en (som det känns nu) stark möjlighet när det målet har nåtts. Förutom praktiska skäl som kan vara problem vid FIRE som att kunna vara medlåntagare till barn eller ens kunna teckna abonnemang utan att ha inkomst så är det en sak jag funderar på som en tidigaste gräns: Barnen ska vara utflugna, nära utflugna eller åtminstone nära vuxna (och mogna). Varför? För att jag är rädd att vara en dålig förebild / ge orealistiska förväntningar om jag gör det innan de är mogna nog att förstå att det är något jag har jobbat medvetet för och inte något man kan ta för givet.
Det hör diskuteras ju ibland här med olika formuleringar och ingångar och min åsikt är att sluta arbeta inte är dåligt i sig. Att sluta arbeta utan att ersätta det med något annat är negativt. Yes it or lose it stämmer både för kropp och vårt huvud och jag tror att vi också behöver, socialt sammanhang, syfte och mening med dagen vilket ett jobb ger oss vare sig vi tycker om vårt arbete eller ej.
Allt det går naturligtvis att få utanför ett arbete och med tanke på att man inte på något sätt är låst inom ramarna för sina arbetsuppgifter och sin arbetsplats utanför arbetslivet innebär det också att det går att få alla fördelar som ett arbete ger av högre eller bättre kvalitet utanför utan de restriktionerna. Men det ställer naturligtvis krav på individen att ta eget ansvar för det och det gäller oavsett ålder!
Sen finns det naturligtvis risker med att ha eller få det för lätt i livet utan egen förtjänst!
Tycker personligen att det är intressant att det är väldigt få ultraförmögna människor som slutat arbeta. En del av mig känner nästan att RE biten härstammar från att man inte gillar sitt jobb primärt - dvs att man väljer att gå från något snarare än till något. Möjligtvis är fantasin så pass låg att man inte kan föreställa sig ett arbete som faktiskt adderar värde i livet (medveten om att jag säkert trampar på många tår här)
Jag tror att det här kan stämma för många, men likaväl tror jag att motsatsen kan stämma till viss del. Jag tror att generellt så krävs det vissa egenskaper för att nå fire iallafall om den kommer tidigt och inte är alltför lean. De människorna som besitter de egenskaperna behöver nog allt det där som arbete ger för att må bra, vilket jag förvisso tror alla behöver det är bara en tydligare och starkare drivkraft för vissa. Men jag skulle säga att det är lite visionslöst att tro att det bara är via anställning eller företagande man kan få den kognitiva, fysiska ansträngningen och sociala gemenskapen. Att låsa upp minst 8 timmar av sin dag och framförallt delar av sin autonomi till de extremt strama och små ramar ett arbete innebär när man jämför det med allt man kan göra i världen känns konstigt för mig!
Jag vill lösa problem, jag vill ha utmaningar, jag vill ha utveckling och en social gemenskap, men jag vill själva välja vilka problem jag ska lösa, hur de ska lösas, vem eller vad lösningen ska gynna, jag vill ha utveckling inom det som intresserar mig eller det som gynnar mig och mitt liv mest, jag vill fritt kunna välja vilka utmaningar jag vill ha och fritt kunna bestämma mig för att byta riktning och prioriteringar precis när jag vill och framförallt vill jag själv fritt kunna välja vilka människor som är en del av mitt liv och sociala miljö! All den makten lämnar jag ifrån mig i arbete.
Absolut de flesta som VILL sluta arbeta vill ifrån något istället för till något och det tror jag inte är en bra anledning nog att sluta arbeta, men att ha de ekonomiska musklerna att fritt kunna göra precis vad man vill och fortfarande väljer att låsa in sig på det sättet som en anställning gör säger ju också något om en person ! Även om det man arbetar med är det största intresset man har och det roligaste man vet har man ändå inte makten att göra det helt efter egen vilja eller i egen takt när man gör det som arbete! Varför låta någon ha den makten över sig när man inte måste? Varför lämna ifrån självbestämmande och makt över sitt eget liv när man inte måste! Det går alldeles utmärkt att göra saker även om man inte arbetar!!
Skulle hävda att ha möjligheten att kunna forma sitt liv precis som man vill men ändå väljer att låsa upp sig i ett arbete tyder på sämre fantasi! Sannolikheten att en arbetsgivares, eller kund faktiskt leder någons tid och liv på det ultimata sättet för någon är ju obefintlig!
Självklart kan arbete addera värde livet men kan man inte komma på sätt att själv skapa ännu mer värde helt utan tyglar, restriktioner, regler, prioriteringar och värderingar satta av andra är det nog dags att börja fundera på vem man är!
Därför att motgångar, behöva lösa problem, göra svåra saker, hantera motgångar är sådant som bygger karaktär och styrka!
Precis som vi stärker kroppen genom att göra tunga och jäkligt jobba saker för kroppen bygger vi allt annat genom att saker som är riktigt jävla jobbigt för den delen av oss. För att ett enkelt liv givna oss gör oss till veka, fega rövhattar med taskig moral utan någon som helst förmåga att stå stark när man hamnar i en riktig storm!
Vi kan aldrig prestera på en nivå vi aldrig tränat,
” we dont rise to the level of our expectaions, we fall to the level of our training” i situationer av hög stress och press återgår vi till våra ingrodda vanor och färdigheter!
Det här är tankar varenda större filosof gett uttryck för genom historien och det finns även stöd i för det modern forskning!
Viktigt att tänka på i sin barnuppfostran!
Ja, det här är lite av en pet peeve för mig, faktiskt. Folk tittar på den här frågan med hemmablindhetens skygglappar på, och förstår inte att den vanliga vägen de själva gått inte på något sätt är naturlig eller bättre; den är bara vanligare.
Det är lite som de som propagerar för att lumpen på något sätt har en personlighetsförbättrande sida, och att det därför är bra för folk att få ett år i sin bästa ålder stulet från sig för att göra armhävningar och springa runt med tunga ryggsäckar på småvägar i Norrland (och glömmer att lumpen borde vara laserfokuserad på att se till att vi kan försvara vårt land, och om den inte uppfyller det så har den absolut inget berättigande). De som har gjort lumpen är “ja, det var mycket dötid, men det var nog ändå lite nyttigt för mig,” och tänker inte att den nyttan hade gått att uppnå på ett bättre sätt om man inte blandade ihop den med de mål lumpen egentligen ska uppnå.
Samma med att arbeta. Det är massa tid som går till helt andra mål än att göra en till en bättre person—ev personlig utveckling är bara ett olycksfall—arbete handlar om att försörja sig och att leja ut sin tid till någon så att de kan tjäna pengar och du kan få liten del av pengarna.
Blanda inte ihop mål som råkar komma som en sidoeffekt med vad aktiviteten faktiskt är till för. Vill du ha sidoeffekten i stället för riktiga målet, gör en aktivitet som fokuserar på den sidoeffekten i stället.
Dvs, kan man ta bort kravet att försörja sig själv så kan man fokusera på personlig utveckling på ett oerhört mycket effektivare sätt. T ex får man ju som fri lära sig att ta ansvar för sin utveckling själv, i stället för att surfa på någon arbetsgivares guidning och målsättande.
Vi ser att de flesta i tråden inte klarar av att ens tänka i den här riktningen, utan är helt invaggande i tankekorridoren att man ska jobba. Det är väldigt talande för varför folk behöver vara fria, gärna från dag ett
Jag har skrivit lite om samma grej när det gäller arv till barn och varför jag tycker det är helt rimligt att göra barn ekonomiskt fria redan från början i sitt liv:
Det jag ser hos många entreprenörer som når FI genom t.ex exit är att man ofta dyker upp med ett nytt företag efter några år. Antingen i samma bransch eller något nytt. En bekant gjorde resan VD→FI→affärsängel→anställd på inversteringsbolag→driva investbolag med andra. Anställningen tog han för att lära sig mer om sitt nya kall. Jag skulle kunna se mig själv göra något liknande.
Då bli frågan, är detta ett “jobb”? Eller har man “slutat jobba”? Spelar semantiken ens någon roll? Jag tycker man kan ha en liten mer icke-binär syn på begreppet. Själv vet jag att jag trivs i en strukturerad vardag med utmaningar och att arbeta mot mål, gärna med andra.
Men att säga upp sig från ett tråkigt kneg som inte ger mening i vardagen, det kan man inte göra en dag för tidigt.
