Man ser det nog ganska olika. Jag ser i princip all motion jag får som rolig och försakar inget. Vad försakar jag? Tid i tv-soffan? Den klarar jag mig utan. Snarare att den tid jag lägger på motion får mig bort från datorn och tv:n, bra!
Vad gäller alkohol så är det ingen kostnad för mig att inte dricka, jag får helt enkelt inte ut något positivt av det som skulle överväga nackdelarna.
Så för mig skulle det vara en mycket stor uppoffring om jag INTE skulle få motionera regelbundet eller om jag skulle tvingas dricka alkohol på en nivå som flertalet gör.
Frågan är väl mest ställd till de (ännu) friska personer som helt och hållet inte orkar eller tycker det finns intresse för motion och kost. Med senare konsekvenser för både individ och sjukvård som följd (yes, gäller inte alla/drabbar inte alla, men jag vågar påstå att det gäller i generella termer)
Min erfarenhet av den gruppen är att den är svår att nå, medan komplementgruppen som är intresserad av kost och motion m.m. fortsätter hela livet mer eller mindre. Vet inte hur detta ska kunna ändras på eller om det ens anses vara önskvärt (som prioritering) för de inom första gruppen.
Synd bara att en redan ansträngd sjukvård måste ta hand om x % mer sjukdomsfall helt i onödan. Lägg där till all den skatt som går till just sjukvården. Skruvat.
Lägg även till den nya kulturen där fetma marknadsförs som något bra och possetivt. Tycker synd om dessa personer som inte lyckas hitta strategier för ett sunt liv dom klarar av att hålla. Lite det jag menar med störst v8a. Snyggast mage osv mål och konkurrens som ger possetiva effekter för alla inblandade.
Men ofta misstolkas det som negativt av någon för mig jätte konstig anledning jag inte förstår.
Jag är ganska duktig på att röra mig. Bl.a. så går jag regelbundet på spingiro som kanske inte är supertuff träning men ändå ganska tuff.
Det finns träningsformer som jag tycker är okej att göra men jag gör det för att jag känner att jag måste, inte främst för att jag egentligen vill. Jag bryr mig om min hälsa till en viss gräns men kan ändå förstå de som hellre väljer soffan eftersom jag egentligen skulle vilja det också.
När det gäller alkohol så skulle jag aldrig kunna tänka mig ett liv där jag inte skulle få dricka ett glas Champagne ibland eller ta en kall öl! Så mycket är jag inte beredd att offra av min livskvalité för att eventuellt leva lite längre.
Det är väl snarare om det riskerar att slå över i skeva kroppsideal, framförallt för unga tjejer, och slutar med anorexi/bulimi/ortorexi. Detta kan vara livshotande.
Jag instämmer men funderar på hur man får någon nyfiken utan att denne vill. Det finns en del äldre som inte vill annat än att dö. Hur får man dem nyfikna på något?
Kanske måste man tvinga sig själv till att vara en kugge i något maskineri så att det märks skillnad om man inte är där eller inte gör vad som förväntas av en. Men om man inte vill?
Jag vet inte svaret. Kanske enklare om man blir religiös. Men det vill jag inte bli …
Jo det köper jag väl men anser detta vara undantaget och vi kan inte bygga samhällen och kulturer som bortser från majoriteten och lägger all vikt vid 0.0001 % av populationen anser iaf jag.
Och som i allt annat är nyckel här att uppnå balans.
Enig! Tyvärr kan man inte mer än försöka att locka de nära & kära som man tycker fastnar i bitterhetens hjulspår. Men det är inget jag kan bestämma över. Jag kan bara bestämma över mitt liv tänker jag.
Jag försöker skilja på
A. Vad som år i min kontroll (inkl emotionell reaktioner/besvikelse på nära som fastnar i bitterhet)
B. Vad jag kan påverka, väl medveten om att jag bara kan försöka och då inte bli besviken (tillbaka till A)
C. Vad som är utanför min kontroll och då bara släppa helt enkelt
Såklart inte lätt att genomföra alltid i praktiken men en tankemodell jag använder när jag blir frustrerad
Jag tror inte det bara handlar om att leva LÄNGRE. Handlar lika mycket om att vara så frisk som möjligt under tiden man lever.
När jag tänker i nästa steg så blir jag nästan lite förbannad på att min skatt ska gå till dom som skiter i vilket (trots alla förutsättningar). Dagens sjukvård och mediciner är ju numera så pass utvecklad att även rätt så sjuka lever länge. Kasst liv, men fortfarande långt. Och enormt kostsamt.
Det där med ‘du kan leda hästen till vattnet men inte tvinga den att dricka’ handlar ju just om detta.
Jag kan bjuda in och vara ett gott föredöme men definitivt aldrig ‘få någon nyfiken’ om hen inte vill.
Och nånstans är det ju 1) inte mitt ansvar samtidigt som 2) vi föds alla nyfikna. Annars skulle mänskligheten dött ut för länge sedan - att vi finns, lever, kan prata, skriva, cykla och jag vet inte allt är ju i grunden ett resultat av nyfikenhet och en önskan om att lära oss. Så det är inbyggt i oss.
Frågan är för min den därför snarare Hur gör vi för att inte släcka ned barn och ungas nyfikenhet? (Och absolut kan frågan Hur kan vi väcka den slumrande nyfikenheten till liv? också vara av intresse, och HUR bjuda in och förebilda kan ju ge en uppsjö av olika sätt.)
Min grundinställning i livet är att allt går. Det finns alltid en lösning, det gäller bara att finna den. Och det är upp till mig att göra.
Oftare än man kan tro finner jag en lösning. Inte alltid klockren kanske men förvånansvärt ofta bra nog. Med en annan inställningen hade det aldrig gått. Jag tänker ibland på tjatet om att inget kan vara bättre än indexfonder på sikt. Det där blir en konstig blockering av alla andra alternativ. Att man inte finner en lösning är en sak, men att säga att det inte finns någon lösning är något helt annat.
Därför tror jag (vill tro?) att man på något sätt skulle kunna få någon nyfiken igen. Det är bara det att jag inte har funnit hur. Ännu …
Absolut kan jag ‘få någon nyfiken’ genom att inspirera och förebilda. Men om hen inte vill… då går det inte. Det tror jag fullt och fast på, måste jag säga. Och jag anser det nog vara rätt och rimligt också, för vem tusan är jag att bestämma hur du ska leva ditt liv, liksom? Bara för att jag mår bra av nyfikenhet och önskan om att lära nytt och en stark förkärlek till att både ge och få tankespjärn… så är det inte nödvändigtvis ‘rätt’ för alla.
Kanske är det ren egoism att jag hellre vill se någon nyfiken än nedstämd och sluten. Det är svårt att föreställa sig att någon frivilligt skulle välja det alternativet om det skulle finnas andra.
Eller också är det ett bekvämt sätt att intala sig själv att jag inte kan (behöver?) göra mer. Jag vet inte. Finns kanske inget riktigt svar.
Om detta var det enda alternativet till ointresserad så håller jag med
Det här med att hålla på att berätta för människor vad de ska känna och tycka är väl ok om man är politiker eller jobbar med marknadsföring/försäljning eller liknande.
Dock tycker jag det är lite nedvärderande nästan att försöka få en vuxen individ nyfiken på något man själv vill eller har intresse av det känns fult… (om det är helt privat dvs)
